I en serie kulturtexter kommer författaren och poddaren Anna Björklund att utforska de kristna dygderna. I sin första text i Dagen skriver hon om flit och om varför det provocerar så mycket i vår tid att arbeta hårt.
Jag har en sorts ikoner i fickan. De är aldrig långt borta, bilderna som påminner mig om riktningen jag satt ut åt mig själv. Jag hittar dem på Instagram, där hela spektrat av mänskligt liv finns att hitta, men precis som de flesta så följer jag kontona som publicerar innehåll av den sort som brukar kallas ”aspirational”. Alltså inte riktigt som den vardagstjafsiga verkligheten, utan renare och vackrare, mer intensivt.
Äldre ikoner är mer mystiska, subtilare än de jag ser i mina sociala medier. På helgonen blir ingen arg för att de är ”för perfekta”, ingen skriver upprörda debattartiklar om att de vackra kvadratcentimetrarna faktiskt inte visar hela verkligheten. Men för mig har de samma funktion, precis som en stiliserad bild av jungfru Maria, skinande av mjuk kärlek och måttfullhet mot en bakgrund av äkta guld, så påminner influencertjejerna under golden hour mig om andra dygder.
Vad jag tänker mest på när jag plockar upp telefonen är flit. De öden jag konsumerar genom fint foto av strålande människor har det gemensamt, det är berättelser om outtröttlighet. Allt vi ser, både skön- och välgörenheten, kommer av disciplin och fokus, en blick fäst i horisonten och ett obönhörligt gnetande ditåt.
Flit har varit ett opoppis begrepp, i den svenska skolan kan jag inte minnas att det nämndes. När jag var barn såg jag tvärtom alla sorters styrka som medfödd, att vara bra i ett ämne var ungefär som att vara söt eller snabb, knappast något som gick att ändra på. Det tog mig en pinsamt lång bit över tjugo, flera år av passivitet och väntan på en startsignal som aldrig kom, innan jag förstod att det allra viktigaste för att göra något med sitt liv nog var att faktiskt göra saker.
Min erfarenhet är att konstant rörelse funkar som en frälsning. För fliten (...) lyfter psyket ur hukandet i vassen, bort från dyn där olyckan stiger till ytan i sumpiga bubblor.
— Anna Björklund
Produktivitet, arbete för arbetets skull, är sällan ämnet i varken psykoanalys eller politisk ideologi, i konsten eller i prästens predikan. I vår värld är fliten ofta ihopklumpad med fulare saker, mest användbar för det kommersiella och ytliga. Att vara arbetsam lär man sig i pajiga självhjälpsböcker och framgångspoddar, inte i akademin eller av riktig litteratur. Att fliten är tätt förknippad med hoppet och inte så långt ifrån Aristoteles kardinaldygd tapperhet, är det många skrivbordsintellektuella som väljer att glömma. Den helige och fromme beskriver de oftast som stillasittande, motpolen till hetsigt säljarlingo och effektiv bro-science.
”Om du vill undvika orenhet och alla synder – arbeta hederligt. Även om det så skulle vara att rensa ett stall”, skrev 1800-talsfilosofen Henry David Thoreau i Walden. Min erfarenhet är densamma, att konstant rörelse funkar som en frälsning. För fliten, som dygderna generellt, förbättrar inte bara saker omkring en utan lyfter psyket ur hukandet i vassen, bort från dyn där olyckan stiger till ytan i sumpiga bubblor.
Som motsatsen till ett nollsummespel är de jag känner som arbetar hårdast de som mår bäst, och de som är mest sysslolösa de som lider. ”Jag är ingen psykologiexpert, men…”, börjar Arnold Schwarzenegger i Netflix-dokumentären Arnold (2023). ”Om du är personen som alltid har ett mål, alltid en mission, är inte det sista du tänker då: hur mår jag i dag? Är jag deprimerad i dag? Är det synd om mig? Är jag ett offer?”
När Kim Kardashian gav rådet ”get your ass up and work” blev min generation rasande.
— Anna Björklund
Arnolds kropp var i decennier den ultimata symbolen för ständig rörelse, och ständigt motstånd. Han satte också upp ikoner på väggen i sitt pojkrum, inoljade män som för honom påminde om Amerika, frihet och framgång. Arnold fick uppleva den amerikanska drömmen, inte bara stålar och stjärnstatus, utan den garanterade eviga kampen. Hans muskler var i sig meningslösa, men hans mission var det inte.
När Kim Kardashian, en annan självutnämnd arbetsnarkoman, gav rådet ”get your ass up and work” blev min generation rasande. Hon, som är född på ”rätt” sida Atlanten och munnen full med silverskedar, skulle inte uttala sig om hur man når framgång. Strukturerna vi lärt oss om de orättvisa utfallen beroende på kön, hudfärg och socialgrupp rör dock bara resultaten – nöjet i arbetet går att nå oavsett bakgrund. Och för Kim, och de flesta verkligt framgångsrika människor, verkar arbetet alltid fortsätta oavsett vilka nivåer som redan nåtts.
I den senaste säsongen av Kardashians (2023) handlade familjebråket, som håller intresset för framgångssagan uppe, om just detta. ”Är det aldrig nog?”, frågade Kourtney, systern som valt att fokusera mer på sina barn och sin familj än det maniska arbetet. Svaret som dramat letade sig fram till var: nej, för belöningen är inte att få sluta, utan att kunna fortsätta.
Mitt eget arbete är inte mot det storslagna, däremot det enträgna. Mitt fjärde barn föddes på en lördag morgon, efter en dusch och en lunch tog vi båten hem. På söndagen åkte jag och bebin och storhandlade, på måndagen körde vi min äldsta till skolan som vanligt, på tisdagen hade jag jobbmöten igen. Det är inte för att göra någon annan glad som jag helammar medan jag gör min bokföring, tvärtom blir några oroliga, vissa irriterade. I min generation hänger hotet om utbrändhet alltid i luften, self-care sägs vara viktigt för hälsan och det innebär en daglig dos av vila, slippa och undvika.
”Är det inte jobbigt?” säger folk, och, mer förmanande: ”ta det lugnt nu” eller ”var försiktig”. Att småbarnsår, hushållsarbete och egenföretagande är att se som ett sorts psykologiskt risktagande har de flesta lärt sig, särskilt kvinnor. Att motsatsen skulle kunna vara farligt verkar däremot inte ha slagit dem, trots att vår del av världen har mer problem med skuldsättning, övervikt och ensamhet än med motsatsen.
Arnold Schwarzenegger, har vid 76 års ålder skaffat en liten ponny och en – kanske symbolisk? – åsna. I nittio minuter varje dag sköter han dem, motionerar dem, mockar deras skit. ”Andra människor går på seminarier för hur de ska må bättre”, säger Arnold med grepen i hand. ”Jag gör det här, och under tiden tänker jag inte på något annat.”
Min generation sägs vara påverkad av bilderna i sociala medier, men i så fall har de tolkat verken fel. De avundas andras resultat, när de borde njuta av sin egen process.
[ Magnus Malm: Intolerans har börjat uppfattas som en egen åsikt - det hotar splittra frikyrkan ]
