Dan-Erik Sahlberg är doldisen som har påverkat det kristna kulturlivet mer än de flesta. Nu gör han sin sista vecka på Sigtunastiftelsen, och har för första gången i livet sökt ett jobb. Dagens Malina Abrahamsson och Natanael Gindemo följde med honom på rundvandring på stiftelsen – och i hans eget liv.
SIGTUNA. Inför att jag ska träffa Dan-Erik Sahlberg, programchef på Sigtunastiftelsen, hör jag av mig till Alva Dahl – en författare som jag vet har vistats mycket på stiftelsen och känner Dan-Erik. Hon skriver:
”Jag har svårt att hålla isär Sigtunastiftelsen och Dan-Erik. Vad är vad? Han utstrålar sådan värme, nyfikenhet, öppenhet, allvar. Jag tror att det har varit viktigt för alla kulturskapare som passerat stiftelsen. Det är inte så vanligt, åtminstone inte i litteraturvärlden, med ett sådant uppriktigt engagemang.”
Femton år har gått sedan Dan-Erik Sahlberg började arbeta på Sigtunastiftelsen. En tillräckligt lång tid för att bli nästan synonym med sitt arbete. Rummen här kan han utan och innan.
Till det yttre liknar Sigtunastiftelsen ett italienskt kloster. Den rödgula borgen med dess torn, valv och rosenträdgård har inhyst konstnärer, författare, forskare och andliga sökare sedan 1900-talets början då Manfred Björkquist, sedermera biskop, fick en vision om en plats för gränsöverskridande möten. I dag ryms även hotell, restaurang och konferensanläggning här. Hit kommer de som vill lyssna på musik eller ta del av existentiella samtal, men också de som bara vill äta lunch. Det är exklusivt och tillgängligt på samma gång.
Dan-Erik Sahlberg började arbeta här efter en omtumlande tid i sitt liv. En akut blodförgiftning var nära att kosta honom livet, och tacksamheten över att få en ny chans, gjorde att han lämnade förlagsbranschen för att ännu mer leva ut sin kallelse. Den som han hade fått vittring på redan som tjugoåring och som handlade om att få verka i gränslandet mellan tro, kultur, kyrka och samhälle.
När jag möter honom gör han sina sista veckor på stiftelsen. Vi sitter intill kapellet. För några år sedan var det någon som ville sätta upp ett stort draperi så att hotellgästerna inte skulle störas av det sakrala. Dan-Erik Sahlberg är glad att det inte blev så.
– Kapellet har alltid varit hjärtat i Sigtunastiftelsen. Vi har fortfarande daglig middagsbön och jag tror att det pulserande bönelivet har påverkat det här stället. För mig har det varit en rytm som hjälpt mig att hålla rätt fokus och få perspektiv på arbetet, ett sätt att rikta fokus inåt och uppåt.
Han kommer från frikyrkan, växte upp som pastorsbarn inom Örebromissionen och är i dag aktiv i en EFK-församling i Örebro. Under alla år på Sigtunastiftelsen har han veckopendlat. Vid arbetsdagens slut, innan han gått till sin övernattningslägenhet, har han ofta smugit ner till kapellet. Inte sällan med sin gitarr.
– Efter sjukdomsperioden kom musiken tillbaka till mig, något som legat i träda under ganska många år. Den här platsen förlöste mycket av mitt skapande. Jag hade alltid drömt om att kunna spela gitarr, så jag köpte en och satt här och övade.
Övningen resulterade i en egen skiva några år senare, men i övrigt har Dan-Erik Sahlbergs arbete i mångt och mycket handlat om att få andra att glänsa. Samtidigt har han njutit av att få vara där det händer, omgiven av människor som han beundrar och som ofta blivit hans vänner.
– Min kallelse har nog varit att vara lite av att vara en barnmorska. Det har varit en glädje att få föra in – särskilt yngre människor – i ett sammanhang som Sigtunastiftelsen, säger han.
Sammanlagt har han planerat och genomfört 30 terminer av program: författarmöten, kulturhelger, konserter, konferenser. Han har velat bredda stiftelsens arbete, inte enbart attrahera ”de fina och fromma”. Men det som har varit allra roligast är programmet som inte är utannonserat, tycker han. När utvalda grupper av skribenter, författare eller forskare kommer för förutsättningslösa samtalsdygn. Många av dem har sin bakgrund i kyrkan, men kanske inte aktivt utövar sin tro.
– Den här miljön inbjuder till att släppa garden – och då händer det ju saker!
– Det är väldigt kul att få höra vittnesbörd om hur de här mötena har berört människor på djupet.
I ditt arbete lyfter du fram andra, men du får inte stå i centrum så ofta själv?
– Det har inte varit det viktiga. Periodvis kanske jag har känt att jag velat det mer, men man får öva på sin ödmjukhet också, säger han och lägger till:
– Det viktiga är ju slutresultatet. Som vid ett författarsamtal, jag har nog lett fler än hundra stycken här. Då är det inte jag som ska stå i centrum, men för att det ska bli ett bra samtal måste jag göra ett jättebra jobb. Folk fattar inte hur mycket arbete som ligger bakom, men det gör ju författarna. Jag har fått väldigt mycket beröm från författarkåren. Många tycker att det är tråkigt att jag slutar här, för de tycker att jag representerar kvalitet. Och det har varit ett ledord genom livet: att det jag ska göra ska hålla hög kvalitet.
Då insåg jag att jag att jag enbart hade egoistiska motiv för att vilja bli flöjtist. Jag ville bli bäst – och berömd. Det är fel utgångspunkt.
— Dan-Erik Sahlberg
[ Dan-Erik Sahlberg fick en andra chans i livet ]
Som ung var Dan-Erik Sahlberg övertygad om att det var just i centrum han skulle stå – som professionell musiker. Han gick musikgymnasium på Södra latin i Stockholm och övade intensivt för att komma in på Musikhögskolans solistlinje för flöjt. Men bara några veckor före antagningsprovet blev han sjuk och sängliggande. Då fastnade blicken på en bok: Häxan och Lejonet av CS Lewis.
– Jag var inne i en period av sökande. Endera skulle jag satsa på det här med min kristna tro – eller ge upp den helt.
– Jag upplevde att jag bara hade vuxit in i mina föräldrars tro, och det verkar som att Gud såg att jag behövde en annan vinkling på tron. När jag läste Narnia var det plötsligt som jag förstod vad försoningen handlade om! Jag fick ett sorts gudsmöte där i min ensamhet i min lägenhet i Stockholm.
Dan-Erik Sahlberg sökte aldrig till Musikhögskolan. Litteraturens intåg i hans liv gjorde världen större.
– Sedan insåg jag att jag enbart hade egoistiska motiv för att vilja bli flöjtist. Jag ville bli bäst – och berömd. Det är fel utgångspunkt.
Vi går upp för den smala trätrappan till sällskapsrummet på fjärde våningen. Det är ofta här eftersitsen efter olika evenemang ägt rum. Här har många av 1900- och 2000-talets stora författare suttit, berättar Dan-Erik Sahlberg. I ena hörnet finns ”författarbordet”. Ovanför hänger ett foto från samma bord, från den första diktarkonferensen 1935. Där syns bland andra Karin Boye, som var sekreterare.
Dan-Erik Sahlberg som studerat litteraturvetenskap och arbetat med böcker hela sitt liv, trivs här. Han berättar att han under några år var anställd som projektledare hos Svenska bibelsällskapet för lanseringen av Bibel 2000. Den hösten såldes 700 000 exemplar av den nya översättningen och Dan-Erik Sahlberg blev utsedd till årets marknadsförare.
– Det där var kanske höjdpunkten i min karriär, men jag längtade tillbaka till förlagsvärlden, konstaterar han.
Kort därefter blev han förlagschef på Cordia. Och intensifierade sitt arbete med författaren Tomas Sjödin.
Medan vi fortsätter vandringen upp i tornrummet frågar jag Dan-Erik Sahlberg om det Tomas Sjödin berättade för mig en gång: Att Dan-Erik Sahlberg är den enda som får läsa hans halvfärdiga texter.
– Så är det kanske. Genom åren har vi arbetat så nära att jag har lärt mig hans språk och hans sätt att tänka. Jag har kunnat förfina det som jag vet att han vill komma åt men kanske inte riktigt får ner. Jag har nog varit lite barnmorska där också.
Dan-Erik Sahlberg säger att Sjödins sätt att kommunicera tro stämmer väl överens med hans eget.
– Det är låga trösklar och en tilltro till att Gud verkar i människors liv på väldigt många olika sätt.
Vad har varit viktigt för dig i ditt andliga liv?
– Litteraturen, men också den ekumeniska rörelsen. Jag mötte Peter Halldorf redan under min tid på Libris. Då var jag också redaktör för Wilfrid Stinissens böcker som vi gav ut. Den typen av böcker visade att kristenheten är mycket större än den snäva del av frikyrkan som jag hade växt upp i.
Peter Halldorf understryker i ett mejl att det är tack vare Dan-Erik Sahlberg som många frikyrkliga läsare har hittat katolska författare som Stinissen, Thomas Merton och Henri Nouwen. Han kallar det för en ”banbrytande ekumenisk insats”.
Halldorf och Sahlberg har samarbetat kring tidskriften Pilgrim ända sedan starten. Halldorf skriver att Sahlberg kombinerar bred utblick över det kristna kulturlandskapet med resonans för andlig fördjupning. ”Det är just denna förening som gjort att han under sina år på Sigtunastiftelsen bidragit till att stiftelsen återfått något av den roll den hade under Olov Hartmans epok: brobyggare mellan kyrka och kultur med en stark förankring i kyrkans andliga tradition.”
Olov Hartman var under många år Sigtunastiftelsens direktor. På vägen ner från tornrummet möter vi Helle Klein, hon som sedan några månader har samma roll.
– Nu tar du över, säger Dan-Erik Sahlberg och lägger vänskapligt armen om henne.
– Ja, men sedan fortsätter relationen, säger Helle Klein.
– Ja, precis. Det är absolut inget av någon konflikt här, det är en naturlig process, betonar Dan-Erik Sahlberg.
[ Helle Klein ny direktor på Sigtunastiftelsen ]
På samma sätt som en livsomvälvande sjukdom fick honom att tacka ja till att börja på Sigtunastiftelsen är det en liknande erfarenhet som gör att han slutar. För några år sedan var han med om en bilolycka. Det var dimma på motorvägen och han kom som sista bil i en seriekrock. Två människor dog. Dan-Erik Sahlbergs bil totalkvaddades – men han klarade sig helt oskadd.
– Det hade lika gärna kunnat sluta där. Och då kände jag: nu fick jag ytterligare en chans. Först var det en väldig eufori att jag överlevt, men sedan brottades jag med frågorna om vilket ansvar som var förknippat med det.
– Några år senare, i samband med pandemin, blev det väldigt tungt. Det är typiskt för posttraumatisk stress – att det kommer efteråt. Jag hamnade i en lätt depression, var låg och hade många tankar om vad det där betydde för mig.
Dan-Erik Sahlberg berättar att han inte kom fram till så mycket annat än att han var tacksam för att få ytterligare en chans, och att känslan han hade haft redan efter blodförgiftningen 2007 förstärktes: det är viktigt att göra rätt saker.
När Alf Linderman, Sigtunastiftelsens förre direktor – och Dan-Erik Sahlbergs chef och närmaste medarbetare under alla år – gick i pension, kom en naturlig brytpunkt.
– När han slutade började något nytt. Jag vet inte om jag orkar med en sådan omställning till. Jag börjar också bli till åren kommen, och det behövs en ny generation med nya idéer här.
Vi slår oss ner i rosengården för en kopp kaffe. Pratar om framtiden. För första gången i sitt liv har Dan-Erik Sahlberg sökt ett jobb. Han blir enhetschef för studieförbundet Bilda Svealand.
– Det ska bli spännande att få jobba med en annan del av kulturlivet. Här är det ganska mycket finkultur och många intellektuella. Jag trivs jättebra med det, jag är ju själv en sån. Men när det gäller folkbildning riktar sig den till dem som inte är så privilegierade eller utbildade, till dem som står långt från arbetsmarknaden eller till barn och unga som verkligen behöver kultur. Det är stor glädje och utmaning och hamna i den världen.
– Jag hoppas att Gud ska välsigna det också, precis som jag tycker att han har gjort i hela mitt liv. Jag har fått vara på rätt plats och använda hela paletten av mina gåvor: musikalitet, skrivande, litteratur, andlighet och det intellektuella arbetet. Nu vill jag göra det på en ny plats.
---
Fakta: Dan-Erik Sahlberg
Ålder: 61 år.
Bor: Örebro.
Bakgrund: Förlagschef på Libris, projektledare för lanseringen för bibel 2000 för Svenska bibelsällskapet, förlagschef på Cordia.
Familj: Hustrun Helena, två sedan länge utflugna döttrar och ett barnbarn.
Aktuell: Avslutar sin tjänst som programdirektor på Sigtunastiftelsen.
---
---
Dan-Erik Sahlberg väljer tre kulturhändelser som präglat honom
“The Seven Storey Mountain” (”Kallad till tystnad”) av Tomas Merton
Den amerikanske trappistmunkens självbiografi från 1948. Jag fick den av min bror när jag var 17 år och den boken grundlade inte bara ett intresse för Tomas Mertons författarskap, den blev också en viktig vägvisare i mitt eget andliga sökande.
“Open Art” konstutställning
Örebroarnas återkommande konstutställning och Skandinaviens största konstbiennal, utomhus, mitt i staden med konst från hela världen. Minns särskilt året då en av de mest inflytelserika kinesiska samtidskonstnärerna, Ai Weiweis verk ”Think different”, visades. Verket består av 375 uniformer i sex olika färger som hängde längs med Köpmangatan i Örebro.
Tomas Andersson Wij och Jonathan Johansson på Tjolöholms slott, sommaren 2021
När de två suveräna låtskrivarna samsades på samma scen, och i sånger och mellansnack ärligt och uppriktigt vågade närma sig den egna frikyrkouppväxten utan ”skyddsnät”, då rann inte bara tårarna på dem utan också på mig.
---
