Antalet skilsmässor bland 65-plussare har nästan tredubblats de senaste 20 åren. Josefin de Gregorio har själv bara varit gift i två och ett halvt år, men längtar redan till pensionärslivet då hon och hennes man ska få mer tid för varandra.
”Rent krasst är väl en anledning till att gifta sig att försäkra sig om att ha någon som älskar en även när man inte längre är ung, snygg och fast i köttet”, skriver hon.
Det är småbarnsåren som är tuffa, varnade äldre vänner. Precis när man fått barn, det är då förhållandet verkligen prövas: i sömnbristens och smågrälens öken, i disktjafset och vardagskonflikterna som luktar sura blöjor och välling. Allt det vackra man lovade varandra i kyrkan på den glädjestrålande bröllopsdagen kan kännas som bortblåst när någon måste gå upp med barnet som vaknar halv sex på morgonen, eller när det blir bråk om att gå hem från parken. Med två pojkar under två år har min make och jag kommit överens om något som vi kallar för ”bunkermentalitet”, det vill säga, vårt främsta mål som familj är överlevnad – allt annat är en bonus.
Så pensionsåldern har jag alltid tänkt på som något av en oas, då vi får tid för varandra igen (om Gud vill och vi får leva, vill säga). Då kan vi äntligen åka på semester, hinna vara med i hemgruppen, sova på helgerna, läsa morgontidningen, sitta och prata ostört och bara njuta av varandras sällskap. Men till min förvåning läser jag att så kallade ”grey divorces”, gråa skilsmässor, ökar – det vill säga skilsmässor mellan makar som är äldre, med utflugna barn och stabila liv.
70-årsåldern är den nya 50-årsåldern vad gäller skilsmässor, skriver det amerikanska advokatförbundet American Bar Association, och hos svenska Länsförsäkringar konstateras att antalet skilsmässor bland 65-plusare nästan tredubblats de senaste 20 åren. En av anledningarna tros vara att vi lever allt längre och därmed har tid att odla nya relationer även efter 60. Precis som ungdomen utsträcks gör även medelåldern och åldringsperioden det.
Och då framträder plötsligt möjligheten att ändra sig, att välja om, söka förälskelsen igen. Om lågan har slocknat, varför fortsätta vara tillsammans bara för att man är gammal?
Jag vet inte så mycket om äktenskapet ännu; jag har bara varit gift i två och ett halvt år. Men rent krasst är väl en anledning till att gifta sig att försäkra sig om att ha någon som älskar en, även när man inte längre är ung, snygg och fast i köttet. Min tanke när jag svor min man evig trohet var ju inte att jag skulle behöva starta om som folkpensionär, och om jag skulle behöva göra det skulle det i så fall vara för att jag blivit änka – Gud förbjude. Men skilsmässa, efter en lång gemensam kamp för barnen och familjen, efter alla prövningar och triumfer? Nej, otänkbart. Som Karin Thunberg skriver i en krönika i SvD är utsikterna dessutom ofta mörka för den som överges av en make eller maka på ålderns höst, även om den partner som lämnar kanske upplever att livet tar en positiv vändning.
Ett äktenskap som pågått i 30 eller 40 år har förmodligen haft sin beskärda del av mörker och svårigheter.
— Josefin De Gregorio
Det finns inga tvivel om att Bibelns modell för kärleken är den livslånga troheten inom äktenskapet. “[G]läd dig över din ungdoms hustru”, står det i Ordspråksboken; ”Låt hennes bröst alltid tillfredsställa dig, hennes kärlek ständigt berusa dig” (5:18-19). Här finns hopp om passion upp i åldrarna, om förnyade känslor av förälskelse och lust.
Rusig kärlek är inte bara för 20-åringar. Men det där hoppet bygger också på att man håller i och håller ut, även när det inte känns så roligt – och ett äktenskap som pågått i 30 eller 40 år har förmodligen haft sin beskärda del av mörker och svårigheter. Det måste man också vara ödmjuk inför när fenomenet med gråa skilsmässor kommer på tal. Alla kanske inte skiljer sig för att de önskar nya äventyr eller tycker maken har blivit tråkig; i vissa fall kanske det snarare handlar om att barnen är utflugna och man inte längre orkar hålla upp fasaden av familjelycka.
Hur bemöter vi äkta par som befinner sig i en sådan situation? Jo, med samma rop om omvändelse som gäller för en ung, nygift människa, förstås! Gud kallar oss till förnyelse livet igenom, och vi måste söka honom gång på gång. ”Jag Är densamme tills ni blir gamla, och jag ska bära er ända tills ni blir grå. Jag har gjort det förut, och jag kommer att lyfta, bära och rädda er”, skriver profeten Jesaja (46:4). Det är en bättre vision, och ett bättre löfte för de gråa åren än skilsmässa och splittring – och det är ord jag tänker hålla fast vid när det stormar.
[ "Det var så mörkt att vi inte såg någon framtid i äktenskapet" ]
