Spelet står om vår allmän-mänsklighet. Medan djävulen lockar oss från vår mänsklighet genom att bryta oss ur vårt sammanhang gör Jesus oss åter sant mänskliga, skriver Magnus Malm i en kulturessä.
Den dåraktigaste bönen i hela Bibeln är antagligen den som farisén ber i templet: ”Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor”. Det är få ögonblick i Bibelns alla historier där en människa så naket exponerar djävulens avsikter, just när hon tror att hon är som mest andlig.
Vi kan spekulera i de onda makterna av nyfikenhet eller osund andlighet, vilket i slutändan leder till att vi trasslar in oss ännu mer i deras destruktiva inflytande. Enda syftet med att i någon mån hålla sig informerad om deras avsikter och strategier är att få syn på oss själva så att vi kan passa oss för deras fällor.
Exceptionalism är ett svåröversatt engelskt uttryck som ganska väl sammanfattar grundtanken i fariséns bön, den förödande ideologi som kommer till uttryck på många områden av mänskligt liv. Vår djupt rotade benägenhet att karva ut en identitet som utmärker sig genom att till varje pris skilja ut oss från andra: ”Jag är speciell”.
Den resan börjar alltid mot de högre målen: att bli starkare, snyggare, mer begåvad, rikare, mäktigare, mer välutbildad, framgångsrikare, mer känd och så vidare. Om det av någon anledning inte lyckas, går färden för många paradoxalt nog åt andra hållet: jag är uslare, fulare, dummare, syndigare, ovanligt svårälskad. Här ligger offerkoftan och väntar: mitt lidande är värre än alla andras, ingen har blivit så taskigt behandlad som jag, alla är emot mig, jag har ingen som ställer upp för mig.
Kort sagt: jag gör vad som helst, bara jag inte blir som alla andra. Att bli som alla andra är som att dö, för hela min existens bygger på att jag är speciell.
Det där kan framgångsrikt översättas till andlighet. Fenomenet är lika gammalt som kyrkan. En av kyrkohistoriens doldisar är Cassianus, som i slutet av 300-talet reste runt i ökenfädernas kloster i Egypten och intervjuade munkarna. Hans resereportage blev länken över till västkyrkan, där de inspirerade Benedikt till hans klosterregel och otaliga munkar och nunnor sedan dess, för att med tiden utgöra mylla också för vår tids andliga vägledning.
Det är med en märklig blandning av tröst och förtvivlan man läser Cassianus berättelser om de munkar som gått vilse i sin andlighet. Återigen tvingas man konstatera att vi har lärt oss rätt så lite under alla dessa hundratals år. Problemen är i grunden välbekanta från de konflikter vi har i våra egna församlingar.
En av dessa olycksaliga munkar hade det lämpliga namnet Hero. Han var så radikal i sina asketiska övningar att alla beundrade honom för hans stora andlighet. När bröderna ville fira Jesu uppståndelse med en festmåltid vägrade Hero att gå dit, för han ville inte bryta sin fasta.
En dag bestämde sig Hero för att skaffa sig det ultimata kvittot på sin unika andlighet och beslöt sig för att kasta sig ner i en djup brunn. Då skulle änglarna ta emot honom oskadd som bevis för hans särställning.
Hero släpades halvdöd upp från brunnen av bröderna och dog två dagar senare. Abba Mose som berättar detta för Cassianus kommenterar: ”Det värsta var att han höll fast vid sina illusioner, och inte ens erfarenheten av att dö kunde övertyga honom om att han hade gått i demonernas fälla.”
Vad var det för fälla? Det står mycket lite om djävulens urhistoria i Bibeln, säkert för att vi inte ska spekulera i vad som bara skulle leda vilse. Kyrkan brukar använda formuleringen ”Babels härskare” för att uttrycka mönstret för den av Gud skapade ängel som i tidernas begynnelse bröt sig loss ur sitt sammanhang:
”Upp till himlen ska jag stiga. Ovan Guds stjärnor ska jag resa min tron och ta säte på gudaberget längst uppe i norr. Jag ska stiga upp ovan molnen, jag ska bli som den Högste.” (Jesaja 14:13)
Alla som umgåtts med en människa som uppfattar sig som andligast i stan vet vad jag talar om.
— Magnus Malm
Ignatius av Loyola brukade kalla djävulen för ”människonaturens fiende”. Eftersom människan är skapad till Guds avbild är hon en ständig provokation för de onda makterna just genom sin mänsklighet. CS Lewis kallar i sin science-fiction-trilogi den onde Weston för ”O-människan”. Ju mer vi påverkas av de onda makterna, desto mer förlorar vi vår mänsklighet. Ju mer vi kommer under Jesu inflytande, desto mer återfår vi vår sanna mänsklighet.
Här kan vi tillägga att spelet därmed också står om vår allmän-mänsklighet. Alltså vår samhörighet och likhet med andra människor. Liksom djävulen bröt sig ur sitt sammanhang gör han allt för att locka oss att gå samma väg. Henri Nouwen skriver på sitt lågmälda sätt om detta:
”Vid första anblicken tycks glädjen ha att göra med att vara annorlunda. När du får en komplimang eller vinner en utmärkelse upplever du glädjen i att inte vara som andra. Du är snabbare, smartare eller vackrare, och det är den skillnaden som gör dig glad. Men den glädjen är tillfällig. Den sanna glädjen finns i det som vi har gemensamt med andra: bräckligheten och begränsningen. Det är glädjen i att vara andras vän, medarbetare och medvandrare. Detta är Jesu glädje, han som är Immanuel: Gud med oss.”
Vi behöver inte mycket fantasi för att föreställa oss hur jobbigt det är att leva med en människa som har den syn på sig själv som farisén, han som tackar Gud för att han inte är som andra. Alla som haft den tveksamma förmånen att umgås med en människa som uppfattar sig som andligast i stan vet vad jag talar om. Det gör även den som i sin släkt eller bekantskapskrets har en person som ser sig som den i särklass mest felbehandlade och missförstådde av alla.
[ Fredrik Wenell: Jämförelse ger lägre tilltro till sin egen förmåga ]
Om vi skalar upp mönstret ett snäpp står vi inför det ständigt återkommande hindret för all verklig ekumenik, nämligen att en viss kyrka uppfattar sig som den enda rätta och tackar Gud för att den inte är som andra kyrkor.
Pingströrelsen brukade inte sällan tänka så under tidigt 1900-tal. Det är ingen ovanlig syn bland många katoliker. En motsvarande replik kom från en ortodox munk, som talade om ”när Rom lämnade kyrkan”. Hur utvecklar man en djupare gemenskap med en kyrka som har den självbilden?
Om vi skalar upp ytterligare ett steg hamnar vi i den politiska exceptionalism som för varje vecka gör världen alltmer osäker. USA, Ryssland, Israel och Kina är fyra länder som i sin självbild bär samma föreställning om sin ödesbestämda särart, som ger dem rätten att – ja, fråga grannarna.
Djupast är det i den treenige Guden som vi måste ta skydd mot dessa tendenser. I stället för att vara ett teologiskt eller filosofiskt problem, är Treenigheten snarare den innersta lösningen på dessa ständiga kollisioner mellan uppblåsta identiteter. Personernas inbördes gemenskap gestaltas i ömsesidigt tjänande:
Fadern säger: ”Detta är min älskade son, han är den utvalde. Lyssna till honom …” Sonen säger: ” … jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som har sänt mig.” Om Anden, den mest försynte, säger Sonen: ”Han ska förhärliga mig, ty av mig ska han ta emot det han låter er veta.”
Det är när vi börjar snegla på andra som vi lockas bryta vårt sammanhang. Som det gamla talesättet bistert konstaterar: ”Jämförelse är en djävulens uppfinning.” Mot den bakgrunden blir det också begripligt att Dag Hammarskjöld kunde ge en så enkel definition av vad ödmjukhet är: ”att inte jämföra sig”.
Att nå den friheten är inget vi kan lägga till våra övriga kompetenser. Det är snarare en erfarenhet som öppnar sig när vi kommit till vägs ände med alla våra egoprojekt. En av dem som gått före dit är den lutherske teologen Dietrich Bonhoeffer, som under sin fängelsetid i väntan på att avrättas av nazisterna skriver:
”När man fullständigt har uppgivit att göra sig till någonting särskilt, då kastar man sig helt i Guds armar.”
