Nyheten om den irländska artisten Sinéad O’Connors död den 26 juli dominerades av målande beskrivningar av en politisk rebell, en kompromisslös artist med en gudabenådad sångröst och en person som förde en lång brottningskamp med psykisk ohälsa. Men hon var också en livslång andlig sökare och en kristen rockskiva var avgörande för hennes beslut att våga satsa på musiken.
Processen som åsyftas inträffade långt innan Sinéad O’Connor 1990 fick sitt stora genombrott med sin tolkning av Princelåten Nothing Compares 2 U. Den avslöjas i ett brev som den irländska sångerskan skrev till Bob Dylan i samband med hans 70-årsdag. Sinéad O’Connor, då 44 år, skickade ett passionerat gratulationsbrev i vilket hon avslöjar hur hon som 13-åring blev helt drabbad av musiken från Bob Dylans så kallade kristna period. Hon beskriver dem nästan som en uppenbarelse och förklarar att de var avgörande för hennes vägval att satsa på sin musikbegåvning.
”Det fanns inte många alternativ öppna för en kvinna som mig … men när jag hörde dig sjunga dessa låtar på Slow Train Coming, och när jag såg tåget på skivomslaget, så visste jag vad jag ville göra med mitt liv”, skriver hon i brevet. På ett annat ställe i brevet skriver hon till Dylan: ”Tack för att du gör kristen musik sexig”.
Hennes beundran för den mytomspunne artisten och sångförfattaren vet nästan inga gränser och hon räknar upp tre tillfällen i livet när hon lyckats få ett personligt möte med sin store idol. Det sista av dessa var en ödesdiger kväll i Madison Square Garden när Sinéad O’Connor, då etablerad artist, var en av dem som fått hedersuppdraget att uppträda i samband med en hyllningskonsert för nämnde Dylan. I vanlig ordning vägrade den irländska rebellen att rätta in sig i ledet.
I stället för att, som alla andra artister den här kvällen, framföra en Dylanlåt, valde hon att sjunga Bob Marleys eldfängda kampsång War. Eller snarare att skrika ut den. För att fullända sitt syfte ändrade hon några ord i texten så att den kom att handla om barnmisshandel i stället för rasism.
Bara en vecka innan hyllningskonserten hade hon medverkat i tv-showen Saturday Night Live, där hon avslutat sitt framträdande med att riva sönder ett foto på dåvarande påven, Johannes Paulus II, varpå hon skrek: Fight the real enemy! Aktionen var en protest mot sexuella övergrepp inom Katolska kyrkan, något som vid denna tid inte var alls lika omskrivet som i våra dagar, men som den katolskt uppfostrade Sinéad O’Connor var högst medveten om. Hennes ilska mot vad barn utsatts för i kyrkan fick henne att ignorera den ursprungliga planen som var att hon skulle sjunga I Believe in You.
”Om du visste, skulle du inte ha något emot att jag använde scenen du gav mig för att stå för den Gud som du också gav mig”, skriver Sinéad O’Connor i brevet till Dylan. Och hon fortsätter ursäktande: ”Jag var tvungen att göra det jag gjorde i Madison Square Garden. Även om det innebar att bli behandlad som ett psykfall i flera år därefter.”
Publikreaktionerna bland Dylanfansen på hennes uppträdande var minst sagt svala och bemötandet från de andra artisterna blev också kyligt. Bara countryprofilen Kris Kristofferson omfamnade henne och talade tröst.
[ Pastor Frida Nyberg: Då blev det så mörkt att vi inte hade något att hänga upp hoppet på ]
I en essä om den irländska artistens andliga sökande skriver teologiprofessorn Brenna Moore vid New York-universitetet Fordham att sångerskans död kastat nytt ljus över händelsen. I texten, publicerad av The Conversation, en europeisk sajt där forskare och andra lärda skriver fördjupande kring aktuella händelser, konstaterar Brenna Moore att Sinéad O’Connor var före sin tid och att hennes eftermäle delvis gett henne upprättelse. Det som från börjat utlöste bojkott och en flod av hån och fördömanden har i historiens ljus visat sig vara sant. ”Jag ansluter mig till den kör av röster som i dag säger att O’Connor var decennier före sin tid”, skriver teologiprofessorn.
Enligt Brenna Moore var Sinéad O’Connor ”en av vår tids mest andligt känsliga artister”. Moore har länge intresserat sig för poeter, artister och sökare som utforskar gränslandet i sina respektive religiösa traditioner. Denna kategori människor menar hon kännetecknas av sitt missnöje med religiösa makthavare samtidigt som religion för dem är en helt nödvändig drivkraft för deras artistiska fantasi.
Sinéad O’Connor var i högsta grad en person som tänjde på religiösa gränser och hennes sökande tog sig många uttryck. Hon läste teologi på ett universitet i Dublin där hon tillsammans med den katolske prästen Wilfred Harrington studerade Gamla testamentets profeter, hon influerades av den jamaicanska religionen rastafari som hon beskrev som ”en antireligiös men massivt gudsbejakande andlig rörelse”. Slutligen valde hon att lämna sina kristna rötter. 2018 konverterade hon till islam och antog då namnet Shuhada’ Sadaqat.
Brenna Moore påminner om att när Sinéad O’Connor fick frågor om andlighet svarade hon att hon föredrog att sjunga om det, inte att tala om det. Studerar man hennes skivkatalog visar det sig att hennes ord har täckning.
Hennes album Theology från 2007 dedikerade hon till sin katolske bibellärare och skivan är en blandning av egna sånger som inspirerats av gammaltestamentliga texter. Här finns If You Had a Vineyard med inspiration från Jesaja och Watcher of Men där den bibliska berättelsen om Job finns mellan raderna. Albumet innehåller också sjungna versioner av hennes favorittexter ur Psaltaren.
I en radiointervju 2007 sa O’Connor att hon hoppades att albumet skulle visa Gud för människor när religionen blockerat deras väg till Gud. Brenna Moore konstaterar att det var ett sätt för artisten att ”rädda Gud från religionen” och att ”lyfta ut Gud från religionen”. Samtidigt bekände Sinéad O’Connor sin kärlek till religion och religiösa spörsmål. Själv hade hon en stor Jesusbild tatuerad på bröstet.
Efter beskedet om hennes död har hon hyllats stort i sociala medier av såväl artistkollegor som fans. Den 8 augusti begravdes hon och hundratals människor hade samlats när begravningskortegen passerade stjärnans före detta i hus i Bray i grevskapet Wicklow på Irland.
Sinead O’Connors låtskatt innehåller en rad titlar som väcker tydliga associationer kristen tro. The Lamb’s Book of Life och Kyrie Eleison från albumet Faith and Courage (2000) är bara två exempel. Hennes sökande färgades mycket av hennes uppväxt i ett starkt religiöst präglat Irland. Dokumentärfilmen Nothing Compares som just nu finns på SVT Play ger ett värdefullt bidrag till alla som vill försöka förstå den mångfacetterade artistens andliga resa.
---
Fakta: Sinéad O’Connor
- Artist och låtskrivare född 8 december 1966 strax utanför Dublin.
- Fick sitt stora genombrott 1990 med en coverversion av Princelåten ”Nothing compares 2 U”.
- Var gift tre gånger. Mamma till fyra barn.
- Dog den 26 juli 2023 i London.
---
[ Grammyvinnaren Lecrae: Timothy Kellers bok räddade mitt liv ]
