Han var den intelligenta universitetsläraren som lämnade karriär och trygghet i hemlandet USA för att bli missionär i Burma, dagens Myanmar. David Ringbäck tecknar ett livsporträtt av Adoniram Judson, som förlorade mycket i kampen för människors frälsning.
Den begåvade amerikanska lingvisten Adoniram Judson blev tillsammans med sin hustru USA:s första utlandsmissionär, med ett arv som svallar ända in i vår tid. Vägen blev långt svårare än han hade anat – men den examen han skulle ta i Guds rike var värt resan.
Året är 1807 och frihetskriget är över för USA och en före detta koloni börjar resa sig på nytt. Adoniram Judson, vars pappa är pastor i den kongregationalistiska kyrkan, spås en lysande framtid. Vid tre års ålder kan han redan skriva. 19 år gammal tar han examen som bästa student i klassen. Världen ligger öppen. Pappan föreslår predikostolen, men får till sin bestörtning höra att Adoniram under högskoletiden antagit en deistisk livsåskådning (tron på en passiv Gud) och har helt andra livsdrömmar än att företräda en kristen församling.
Adoniram vill till New York för att slå igenom som dramaturg. Men i stället för ära och berömmelse tvingas han lämna storstaden efter att ha hankat sig fram i förnedring i utkanten av samhället. På en resa där illusionerna slutligen ska spricka, tar han in på ett härbärge. Där blir han ögonvittne till en ung mans sista ångestfulla timmar inför evighetens tröskel. Som av en händelse är mannen Adonirams närmaste studiekamrat.
Skakad av det han sett går Adoniram igenom en gradvis omvändelse som ska sätta honom i akademins värld igen – denna gång på ett pastorsseminarium. Men inte nog med att deisten läser teologi. I en tid då både kyrkor och samhälle i Amerika vänder blickarna inåt, börjar den knappt 20-årige Adoniram Judson inse att han är kallad att förmedla evangelium långt utanför sitt lands gränser. Det finns nämligen ett land som bultar inom honom: Burma, dagens Myanmar.
Han får sitta fängslad i 17 månader under fruktansvärda förhållanden, men lyckas som genom ett under gömma sin färdiga översättning av Bibeln i en kudde.
Myanmar är ett mycket stängt land. 1800-talets Burma var inget undantag. Styrt med järnhand av en nyckfull kung som regerade över ett land där buddhism sågs som en fråga om etnicitet, var det ingen välkomnande plats för missionärer. Men Adoniram låter sig inte avskräckas. Med sin nyblivna fru Ann vid sin sida, stiger han den 19 februari 1812 ombord på ett skepp mot Asien. Resan blir lång och smärtsam. När de till sist anländer till samhället Rangun i Myanmar ombord på en skranglig portugisisk skuta, har Ann hunnit mista sin närmaste väninna, och tillsammans har de förlorat ett nyfött barn. Synen de möts av i land innebär ingen tröst. USA:s första utlandsmissionärer blir så förtvivlade över förhållandena i landet de kallats till, att de ber Gud låta dem få flytta till himlen.
Väl i land tycks ändå lyckan vända. En kristen engelsman ska just resa bort och paret får bo i hans hus. De ger sig i kast med språket och skapar relationer. När de förlorar ett till barn försvinner dock återigen marken under deras fötter, men med hjälp av guvernörens fru reser de sig upp. Ann startar en skola för flickor. Adoniram ger sig i kast med att översätta Bibeln och att trycka pamfletter. Men resultaten uteblir. Adoniram förstår att han måste övertyga det myanmariska folket att det var möjligt att vara kristen – och förbli burmes. Han beger sig till en stad i Bangladesh där det finns några troende burmeser. Men Adoniram insjuknar allvarligt och resan, som skulle ha tagit en månad, tar sju. Han återvänder till Rangun – utan medföljare. I land är inte läget ljusare. Den förre och välvillige guvernören har ersatts, kolera har brutit ut och deras enda missionskollegor har lämnat staden i rädsla över det politiska läget. Och de har tagit tryckpressen med sig. Samtidigt kan Ann berätta att baptistsamfundet i USA bestämt sig för att sända ut två nya familjer. Verket fortskrider. Men fortfarande med svårigheter. Efter ny sjukdom kvarstår bara ett av de två utsända paren.
Adoniram bestämmer sig för att bygga ett zayat – ett pilgrimshus enligt burmesisk tradition – dit lokalbefolkningen kan komma och ställa frågor om kristen tro. När en fattig man i 35-årsåldern vid namn Moung Nau kommer till tro, får Adoniram äntligen nedteckna de ord som han kommit till Burma för att skriva: ”Jag börjar tro att Guds nåd har nått Moung Naus hjärta … Det går nästan inte att tro på att Gud har börjat uppenbara sin nåd för burmeserna.”
Samtidigt hopar sig de mörka molnen i landet. Kungen har avlidit och ersatts av sin son. Som för säkerhets skull har avrättat mer än 13 000 personer omkring sig. När så ytterligare två män kommer till tro på Jesus börjar snaran dras åt kring missionärernas verksamhet. Adoniram bestämmer sig för att bege sig till huvudstaden Ava och lägga fram sitt ärende inför kung Bagyidaw. Ett skrämmande möte med en nyckfull härskare som inte alls vill veta av någon ”utländsk” religion i sitt rike. Men Adoniram fortsätter trots motståndet. Flera kommer till tro. Adoniram bestämmer sig för att flytta till huvudstaden. Men när krig bryter ut med Storbritannien 1824 tillskärs rörelsefriheten fullständigt. Alla utlänningar betraktas som spioner, och Adoniram kastas i landets värsta fängelse.
[ Bryr sig västvärlden om Myanmar? ]
Han får sitta fängslad i 17 månader under fruktansvärda förhållanden, men lyckas som genom ett under gömma sin färdiga översättning av Bibeln i en kudde. Genom Anns ständiga omsorg överlever han så pass länge att Burma hinner kapitulera och måste släppa sina utländska fångar fria. Landet hamnar under brittiskt styre, vilket innebär större frihet för missionärerna. Adoniram ska fortsätta sitt arbete i ytterligare 26 år. När han sluter ögonen räknar man till 100 kyrkor och runt 8 000 troende utspridda i landet.
Spådd en lysande framtid i sitt hemland valde Adoniram Judson att gå till en plats dit missionärerna inte vågade gå. Han hamnade i fängelse, drabbades av svår sjukdom och förlorade inte bara flera av sina närmaste medarbetare utan också sina tre första barn. Och även Ann kom han att mista efter en tids sjukdom. När han gifte om sig skulle också hans andra hustru duka under i en tropisk sjukdom.
Men Adonirams livsberättelse är inte bitter. Från en känslokall och diffus gudsbild landade den högintelligenta språkmänniskan i en djup och vågad tro som gladde sig över det stora Gud gjorde i hans liv. I dag räknar bara baptistsamfundet till en miljon medlemmar i det buddistiska Myanmar. Landet förblir ett trångt land att leva i som kristen. Men Adonirams – och hans frus – arbete bär frukt ända in i vår tid. Den myanmariska bibel han en gång gömde i en raggig kudde, räknas fortfarande som standardöversättningen på språket, och en burmesisk-engelsk ordbok av hans hand förblir också det ett referensverk.
[ Pastor gripen efter förkunnelse i Myanmar ]
I april 1850, inför den båtresa som skulle bli hans sista, fick han frågan om han var redo att dö. ”Jag är inte trött på mitt arbete, inte heller är jag trött på världen. Men när Kristus kallar mig hem kommer jag att gå lika glad som en pojke som springer ut från skolan”, var hans svar.
Nio dagar senare, utan större ceremonier, och inte långt från platsen där hans förstfödda son en gång begravts – sänktes den gamla missionärens kropp ner i det väldiga havet.
Som en pojke som springer ut från skolan.
---
Fakta: Adoniram Judson
- Missionär, kallades Burmas (Myanmar) apostel.
- Levde 1788–1850.
- Mycket intelligent, kunde skriva som treåring och hade vid 21 års ålder en universitetsexamen i lingvistik. Adoniram ska ha talat fyra språk flytande. Efter att han blivit kristen vid 22 års ålder upplevde Adoniram en kallelse att bli missionär.
- Den 5 februari 1812 gifte han sig med Ann Hasseltine och lämnade sin karriär som blivande lärare vid universitetet för att ge sig av som missionär till Indien.
- Det ska ha tagit sex år innan den första burmesen blev kristen, efter att missionärerna kommit till landet.
- Paret fick två barn, ett pojke och en flicka. Pojken dog när han var åtta månader gammal och dottern dog när hon fyllt två år och tre månader. Den 24 oktober 1826, dog också Ann i feber. Adoniram gifte sig ytterligare två gånger.
---
