Vi lever för mycket i ljuset, det är därför nätterna blir så oroliga. Så är det för mig i varje fall; jag har svårt att komma ikapp med mina egna tankar när allt är ljust och uppkopplat, skriver Markus Torgeby, författare och långdistanslöpare.
Det är höst och vår mellersta dotter Helga är i Vålådalen på en av höstens första skidträningar. Snön kommer tidigare där.
Vålådalen ligger långt in bland bergen omgiven av fjäll, myrar, gamla granar och knotiga fjällbjörkar. Sameland - avskilt och vackert. Terrängen har använts av generationer till just träning. Redan i slutet av 1930-talet såg Gösta Olander potentialen i naturen och utvecklade en träningsanläggning där. Människor från hela världen som höll på med uthållighetsidrott, som skidor, skridskor och löpning, åkte dit på träningsläger. Obanad terräng och mjukt underlag stärkte de små musklerna som är svåra att komma åt på plana ytor.
Det var i Vålådalen som Gunder Hägg, världens bästa löpare i början av 1940-talet, bodde och tränade. Han satte världsrekord på distanser från 1 500 till 5 000 meter. Tider som fortfarande är väldigt bra.
Barnen tränar klassisk skidåkning och använder terrängen för att träna på olika tekniker. Stakning med frånskjut där det är flackt, diagonalåkning när det blir brantare. Kryper ihop som kanonkulor med stavarna rakt bakåt i utförsbackarna. De åker lätt. Jag önskar ibland att jag hade fötts i norra delarna av landet så att jag hade fått med mig skidåkningen. Nu åker jag gubbstelt. Tar mig fram, men utan flyt.
Efter träningen åker vi med bilen genom mörkret på en oupplyst väg som slingrar sig fram mellan de raka, snöklädda tysta granarna. Samma väg jag sprang på när jag under fyra år bodde i en kåta i skogen och jag minns fortfarande känslan av stumma ben och hunger när jag vände i Vålådalen och sprang hem de sista 35 kilometrarna. Längtan efter honungsvatten och sovsäcken. Att bara få lägga sig ner. Minnen som sköljer över mig och som jag inte delar, sparade långt in i huvudet.
Om det visar sig att jag har haft fel när jag ska dö, så har tankarna och friden under tiden ändå inte varit bortkastade.
— Markus Torgeby
Nu blåser vi fram i 100 kilometer i timmen och ser det som bilens lampor låter oss se, när vi passerar avtagsvägen till Trillevallen väntar utförsbacke i åtta kilometer mot Undersåker. Innan vi vänder neråt ser jag ljuset över Åre 20 kilometer bort - ett orange sken över himlen. En kraftigt upplyst stad mitt ute i ingenstans. Tusentals lampor som brinner i mörkret.
Jag har bott här i 20 år och sett hur byn utvecklats, hur människor söker sig hit för att leva närmare naturen. Känner en stor sorg, inte för människorna som på samma sätt som jag flyttar hit, utan över lamporna som breder ut sig, som tränger bort mörkret.
Det var i mörkret jag hittade något inom mig som jag fortfarande bär med mig. Det var där jag valde att tro på något som är större än jag själv. Barnatron landade, gav mig tröst, gick inte att stå emot i ensamhet och mörker. Om det visar sig att jag har haft fel när jag ska dö, så har tankarna och friden under tiden ändå inte varit bortkastade.
När det är mörkt runtomkring mig tittar jag uppåt, ser det stora, det jag inte kan nå. Fattar hur liten jag är, som en cell i en stor kropp.
— Markus Torgeby
Vi lever för mycket i ljuset, det är därför nätterna blir så oroliga. Så är det för mig i varje fall; jag har svårt att komma ikapp med mina egna tankar när allt är ljust och uppkopplat. När det är mörkt runtomkring mig tittar jag uppåt, ser det stora, det jag inte kan nå. Fattar hur liten jag är, som en cell i en stor kropp.
Tänker att de som gått före finns där ute bland stjärnorna, och att de också stod och tittade mot stjärnhimlen och funderade på alltet när de var i min ålder: mamma, mormor, morfar och generationerna innan dem. Punkterna som mitt liv fortsätter ifrån.
Jag ser Karlavagnen och måttar en linje från de två sista stjärnorna för att hitta stjärnan som ligger mot norr. Den lyser starkt, så den är lätt att hitta. Hade jag varit på barndomsön Öckerö skulle havet rullat vid min vänstra axel och Vinga fyr rest sig bakom mig åt söder. Så lärde jag mig väderstrecken när jag var barn.
Jag vill ge stjärnhimlen vidare till barnen, att de också ska vända blicken uppåt när håret börjar gråna. Att de då förstår att världen är oändlig, att allt hänger ihop, att det finns en början och ett slut på jordelivet. Att titta på stjärnhimlen är att titta på något bestående, något som finns kvar oavsett hur det ser ut runt omkring mig.
Det enda stjärnhimlen behöver för att visa sig är mörker.
[ Torgeby skriver drabbande om att springa sig fri ]
