Den 23:e upplagan av Gullbrannafestivalen visade att Sveriges största kristna musikfestival behåller sitt grepp om publiken. Glädjen att få uppleva musik live är svårslagen och för den som vill vidga sina musikaliska vyer är det svårt att tänka sig ett bättre ställe då GF:s artistbokare tycks jobba enligt principen ”något för alla”. Resultatet blir ett genreöverskridande smörgåsbord där såväl ärrade ärkeproffs som darrande scendebutanter får chansen att komma ut med sin musik.
GULLBRANNA. För att förstå magnituden av detta evenemang behöver man påminna sig om hur den kristna musikscenen i Sverige utvecklats (eller snarare imploderat) sedan guldåren på 1980- och 90-talet. Antal församlingsbaserade speltillfällen har krympt till ett minimum och de flesta kristna musikfestivaler som var återkommande har gått i graven. Självdött. Kvar finns Skärgårdssång och så giganten Gullbrannafestivalen. Eller GF som den kallas i folkmun. Trots att Sverige är stort äger båda rum i Halmstad med omnejd, om än inte samtidigt.
På Gullbrannafestivalen har åtskilliga världsartister uppträtt genom åren – Kirk Franklin, Switchfoot, Andraé Crouch och Stryper är bara några i raden – men i år lyste de allra största namnen med sin frånvaro. Ändå kändes festivalen ungefär lika välbesökt som ett ”stjärnår” vilket bara understryker att det finns fler drivkrafter som lockar människor att tillbringa fyra dagar i början av sommarsemestern på denna plats. Det finns helt klart mycket annat än bara etablerade musikstjärnor som drar en publik. GF är en plats för gemenskap där chansen att stöta på bekanta man inte träffar så ofta är hög. Festivalen är familjeanpassad och erbjuder en rad aktiviteter för olika åldrar. Dessutom finns seminarier, bibelundervisning och lovsång samt bad, natursköna omgivningar och rejält utrymme för camping som grädde på moset.
Men ryggraden är och har alltid varit musiken, i synnerhet den som har kristna förtecken. Det är ju trots allt det som gör att GF står ut bland övriga svenska musikfestivaler. I programmet räknar jag till 55 olika akter under de tre första festivaldagarna (enda programpunkten den fjärde dagen är söndagens finalgudstjänst). Jag tar mig friheten att nämna några som verkligen stod ut och där det brände till, konstnärligt såväl som i budskapet som förmedlades.
Påfallande många av de starkaste framträdandena levererades av kvinnliga artister och en som fullständigt golvade publiken var GF-debutanten Isabella Lundgren. Under sitt 35-åriga liv har sångerskan hunnit med åtskilligt – ta sig ur ett svårt missbruk, sommarprata (2016), studera teologi samt etablera sig som en av vårt lands främsta jazzröster. Hennes föreställning i Bryggan är ren magi i ordets bästa bemärkelse. Hon citerar filosofen Friedrich Nietzsche – Den som har ett varför kan överleva nästan alla hur – och lägger sedan ut en röd tråd som gör att alla förstår att det är tack vare gudstron som hon kommit till ro i livet. Hennes band är enastående och Isabella Lundgren interagerar med sina medmusikanter i ett sparsmakat och samtidigt väldigt distinkt rörelsemönster som driver föreställningen framåt som om hon och bandet utgjorde en enda organism. Hennes enorma utstrålning gör starkt intryck och i slutet av konserten tackar hon publiken för att de inte bara lyssnat med öronen, utan med hjärtat. Sånt känns.
Norska Marthe Wang är tillika en mäktig upplevelse från samma scen. Hennes melodiösa pop rör sig fritt och snuddar vid både jazz och folkton. Rösten är klockren, de egenskrivna sångerna skimrar av nyanser som gör att de tål att höras igen och igen. Mot slutet spelar hon Til deg, sången som streamats mer än 7,6 miljoner gånger och blev 32-åringens stora genombrott för fem år sedan.
Efter konserten som var hennes första någonsin i Sverige får jag höra att Marthe Wang ska gifta sig om fyra veckor så jag frågar henne om hon tänker byta efternamn. Hon ler stort.
– Nej. Han får ta mitt.
Högst förståeligt. Marthe Wang håller på att bli ett begrepp – även i Sverige.
[ De campar med sina barn i specialinredd husvagn ]
Fler urstarka kvinnoröster: Evelina Gard har på kort varsel hoppat in för Per-Erik Hallin, men som hon levererar! Tillsammans med Ahlgrens kapell kör hon mest egna låtar och jag tror att jag aldrig hört henne sjunga bättre. Direkt efter Evelina går färgstarka kanadensiskan Kiralina Salandy på. Den här gången inte så mycket gospel, utan mest egna, nyskrivna poplåtar och föreställningen är ett skolboksexempel i hur man äger en scen.
Martina Möllås har tilldelats en plats på Parkscenen utomhus och hon radar upp ett pärlband av textstarka sånger med Det är inte förgäves som en av skatterna. Inte ett enda svagt nummer och jag lämnar konserten förundrad över vilket utsökt katalog med egna låtar som den kvinnan har samlat ihop sedan skivdebuten 2017.
En annan kväll intar indiepopprojektet A Treehouse Wait samma scen och sångerskan och låtskrivaren Jenny Gadjicki (tidigare Wahlström) gör ingen besviken.
Lisa Børud är ett annat namn som är hett i Norge där hon för sex år sedan tävlade i tv-talangtävlingen Stjernekamp. I hemlandet är hon en välkänd sångerska och dansare medan hon knappt framträtt alls i Sverige. Men namnet Børud klingar välbekant hos många i frikyrko-Sverige och publiken som trängt ihop sig i Bryggan bjuds på en smittande föreställning där Lisa dansar och sjunger med en glädje och energi som få kan utmana. Tillsammans med egna bandet bjuder hon verkligen på sig och vi får bland annat veta att hon är gravid. Efter konserten hör jag någon uttrycka sig bekymrat över hur barnet i hennes mage har påverkats av ljudnivån och den blivande mammans skuttande, men själv verkar Lisa inte bekymra sig det minsta.
LIN D är syskongruppen som går från klarhet till klarhet och deras dansanta, hiphopinspirerade popdängor är marinerade i Jesuslängtan.
– Vi är här för att sprida hopp, deklarerar Dennis Lindéh i början av den timslånga musikfesten i Skeppet där energifyllda låtar serveras med ett proffsigt filmat budskap på videoskärmarna där gruppens medlemmar var och en höjer sin röst för att alla som lyssnar ska förstå att de duger som de är.
Extra kul den här gången är att LIN D har ett riktigt band med sig den här gången – gitarr, trummor och bas – medan Emmy, Ella och Dennis frontar vid mikrofonerna.
[ Clara Lidström: Att bli kristen var mitt tonårsuppror ]
Årets hårdrocksinslag står Narnia för, en laddad konsert i stora Skeppet som blev inledningen av deras nya Ghost Town-turné efter gruppens färska album med samma namn. I 27 år har bandet med Christian Liljegren och Carl Johan Grimmark i spetsen stått upp för Jesus och deras melodiösa symfoniska rockmusik känns som lovsång medelst elgitarr.
Att den svenska kvintetten Jaerv och amerikanska duon The OK Factor tar folkmusik till festivalen känns uppfriskande. Deras ton är varm och de olika kulturernas musikaliska rötter gifter sig hur naturligt som helst.
Festivalens starkaste utomnordiska inslag står Newworldson för. Det kanadensisk-amerikanska bandet består av idel toppmusiker varav gitarristen Leroy Emmanuel särskilt utmärker sig. Att hans uppsyn är snarlik Morgan Freemans när han gör rollen som Gud i filmen Bruce den allsmäktige gör knappast saken sämre. En grupp där den kristna tron är ett självklart inslag även på scenen.
Sebastian Stakset gör två framträdanden på GF – ett som seminarietalare och ett som rappartist. Båda samlingarna drar knökmycket folk. Hans påverkansfaktor kan inte underskattas. Konserten hinner knappt börja förrän det står klart att kidsen kan nästan alla hans kristna låttexter. Sebastian backas upp av sin polare Betz som dj, också han före detta kriminell med ett starkt vittnesbörd om omvändelse. Tillsammans får de Bryggan att koka och när konserten egentligen är slut ropar publiken högljutt efter mer.
– Mina områden, skanderar de, vilket alltså är en gruppen Kartellens största hits.
Och duon faller till föga. Det blir allsångsfest och frikyrkokidsen sjunger gangsterrapp så det ekar. Inte direkt väntat.
Som kontrastvätska till denna brutala förortsrapp hamnar jag i kapellet där finurlige låtskrivaren Bosse Göransson från Jönköping presenterar vardagsnära vispop med sitt akustiska band. Bosse brinner för att återupprätta berättelsesångernas plats i kyrkan och har i många år hamrat på den spiken, bland annat genom sin nu nyss nedlagda kör Mosaik. Han är en god brukssångare som glänser som låtskrivare, hans alster är bitvis geniala och vid flera tillfällen får han publiken att skratta rakt ut.
Slutligen vill jag nämna konserten i Skeppet med Jon Peterson och Frank Ådahl. Blandningen av Jons sånger från de senaste åren och Edin-Ådahls tidlösa poppoesi, av råbarkad rock och svängig soul, visade sig vara en mix som fick mångas hjärtan att klappa extra hårt.
Självklart bidrar artister som Dirty Loops, Mezzoforte, Tusse, Kiana, Bishara, Chris Kläfford, Stone Mountain Orchestra, Pedros och hela Toto IV-gänget med flera med ett högt underhållningsvärde. Sett till helheten fyller de helt klart en viktig funktion. Men när det kommer till att axla det som är GF:s yttersta syfte står de sig slätt i jämförelse med budskapsbärarna. Det är de senare som bär festivalen. Som injicerar himmelskt hopp i besökarna.
Som den Jesushyllning som Jon Peterson och Frank Ådahl fick stora delar av publiken att sjunga med i:
Du är hopp för en hopplös värld,
du är tro för en trolös själ,
du är allt mitt hjärta begär.
---
Fakta: Gullbrannafestivalen 2023
- En årlig musikfestival som arrangeras av Svenska alliansmissionens unga, Svenska alliansmissionen, Erikshjälpen och flera lokala församlingar.
- Festivalen hölls 6–9 juli på Gullbrannagården utanför Halmstad.
---
