Anita Erséus har levt ett helt liv med en pensel i handen. Med ett absolut gehör för färger skildrar hon naturen, hennes stora inspirationskälla. Dofter, vind, årstid och inte minst ett ständigt pågående inre samtal med Gud styr hennes hand.
– Jag målar inte motivet, jag målar känslorna, säger den 93-åriga konstnären.
GÖTEBORG. Redan i trappuppgången möts besökarna av Anitas oljemålningar. Trevåningshuset där hon har sin stora lägenhet högst upp ligger blott ett stenkast från Göta älv och det inlopp där staden möter havet. En gemensam vän har guidat mig hit, men efter att ha mött Anita jag får ändå en känsla av att välkomnandet varit precis lika hjärtligt om jag hade dykt upp som vilken främling som helst.
Hemmet är ljust och luftigt och en vit flygel drar blickarna till sig i vardagsrummet. Vore det inte för möblerna skulle man tro att man befann sig i ett konstgalleri, vilket man på sätt och vis gör. Ett av de mindre rummen är belamrat med färgtuber, penslar och allsköns konstnärsattiraljer. Ett stort staffli vittnar om att här har Anita Erséus sin ateljé. Fortfarande aktiv i detta skapande som varit hennes livselixir sedan barnsben.
Hon rör sig långsamt och med värdighet, men tanken behöver ingen rollator. Lekande lätt är hon tillbaka i flickåren hemma i Karlstad där föräldrarna drev en blomsterhandel och diverse odlingar. Mamma och pappa var naturmänniskor och Anita har fortfarande minnen av hur uppslukad hon blev redan som tvååring när de tog med henne ut i skogen.
– Jag gick på egen upptäcktsfärd och plötsligt kunde jag ropa på dem alldeles hysteriskt: Ni måste komma! Och de kom. De var väl rädda att det var en orm eller något, men jag hade fått syn på mossa på stenar och var helt hänförd av det. Jag kan bli det. Skapelsen är så stor.
När Anita var sex och ett halvt år började hon ta lektioner hos en pianolärare. Snart skulle det visa sig att hon hade en utmärkt sångröst och musiken var från början hennes tilltänkta karriärval. Hon lärde sig spela kyrkorgel och tänkte bli organist. Parallellt med musiken odlade Anita en annan kreativ gåva.
– Jag fick mina första oljefärger när jag var i 10-11-årsåldern. Så fort jag hade en liten stund så målade jag, berättar hon.
[ Pastor Lars Gunter: Jag är en av dem som farit illa i kyrkan ]
En dag, när Anita var i 16-17-årsåldern, fick hon en oväntad fingervisning om vilken väg hon borde välja. En kund som var kunnig på det konstnärliga området råkade få se en av Anitas tavlor som låg i mammas och pappas blomsterhandel och när han fick redan på att det var ägarnas dotter som målat den sa han bestämt: ”Ni ska skicka henne till målarskola”
Föräldrarna invände: ”Nej, men hon ska ägna sig åt musiken”.
Men orden gjorde intryck och efter ett tag tog Anita kontakt med Konsthögskolan i Stockholm där Otte Sköld var högste ansvarig. Hon fick löfte om en intervju med direktören som själv var en mycket ansedd konstnär. Anita åkte upp ensam till Stockholm från Karlstad och det första mötet glömmer hon aldrig. Breda marmortrappor, mörkt trä, stora tunga dörrar, ett rensopat ekbord och där bakom en hög stol där Otte Sköld tronade. Han manade Anita att visa sina arbetsprover. ”Min tid är ganska dyrbar”, underströk han, vilket knappast gjorde den unga flickan mindre nervös.
– Jag fattar inte att jag vågade, säger Anita.
Först plockade hon fram en teckning föreställande en gubbe i profil och för varje tavla som Anita lade fram på bordet blev högskoledirektören allt mer framåtlutad, varpå han uttalar orden som Anita aldrig glömmer: ”Kan ni svälta för er konst?”
– Jag hajade till. ”Det vet jag inte, men det kanske jag skulle kunna göra”, svarade jag. Jag hade ju inte behövt det för jag var ju en hemmaflicka som hade det bra, med föräldrar som pushade på mig. Då sa han: ”Ni ska inte tro att inte jag har svultit för min konst, trots att jag nu sitter i ämbetsmannastol”.
Elevplatserna på Otte Skölds akademi var dock redan fulltecknade, men i stället rekommenderade han henne för Signe Barth som drev en annan välrenommerad målarskola. Det visade sig passa Anita utmärkt. Hon stortrivdes och fick massor med kompisar där. Andra konstnärer. Andra världskriget hade precis tagit slut och hela världen andades lite lättare. Anita studerade två terminer i Stockholm och fann sig väl till rätta i storstadsmiljön. Tillsammans med fem andra flickor var hon inackorderad hos en överstinna på Östermalm.
– Men på helgerna tog jag en spårvagn till något som heter Nockeby. Jag tog med mig staffliet och stod ute och målade. Det var en avancerad uppgift för mig, men jag kunde inte låta bli. Jag längtade ju ut i naturen.
[ Mikael Tellbe: Jag sa till Gud: Jag är beredd att dö ]
När Anita kom tillbaka till konstskolan och visade upp sina arbeten skrattade Signe Barth och sa: ”Du är inte dålig du som vågar dig på ett så svårt motiv”.
– Men hon tyckte hemskt mycket om det och det gav mig känslan att ”då är det väl sådant som jag ska måla”. Jag har inte varit rädd för att ge mig på svåra saker. Jag kan nästan sätta penseln med en speciell färgton och se att den färgen passar till det och det. Jag kan måla vinterbilder mitt i sommaren och jag har aldrig någon förebild, annat än i huvudet, förklarar Anita.
Är det lite som att ha absolut gehör inom musiken?
– Jag vet inte. Jag tänker inte så mycket på motivet, men dofter, vind och årstid. Och om det är morgon eller kväll. Jag känner hela tiden. Målar jag blommor så känner jag hela tiden dofter av dem. Jag står framför bilden och så kliver jag in i den.
Anita beskriver hur hon i sitt sinne kliver rakt in i motivet där hon sedan rör sig fritt. Kliver och målar. Kliver och målar.
– Ibland är det som att jag målar i trance. Efteråt fattar jag inte hur jag har gjort. Det är precis som att handen bara går, säger Anita.
Och under hela processen pågår det där inre samtalet med Gud.
Du sa väldigt tydligt när vi började samtala att du vill måla Guds skapelse. När tänkte du så första gången?
– Du förstår, jag har gått i kyrkan sedan jag var i söndagsskolan. Jag var där som scout, som konfirmand och jag var med i musiken – jag spelade och sjöng. Så jag har liksom aldrig haft någon omvändelse, men jag har alltid varit med där. Tron har alltid varit naturlig för mig.
Och det var helt naturligt för dig att din konst skulle handla om det också?
– Javisst! Det är det som hela min tillvaro handlar om, att jag vill leva så.
Johan Olof Wallins psalm Jag ser hans spår har Anita anammat som ett slags credo för sitt konstnärskap. Hon har till och med haft den som rubrik för en utställning och då lät hon exponera psalmtexten på en skylt för besökarna. När jag frågar om det finns något bibelord som betytt särskilt mycket för hennes skapande citerar hon omgående en del av Första Korinthierbrevet 2:9 – “... vad intet öga sett ... och ingen människa anat ...”. En vers som i Anitas tolkning syftar på de hemligheter som Skaparen lagt ner i sitt verk. Och som hon så innerligt gärna vill synliggöra så att de som betraktar hennes målningar kan ana skapelsens skönhet och dess sanna ursprung.
[ Carolina skulle gå kurs i frigörande dans – åkte därifrån som kristen ]
En del av hennes konstverk är uttalat sakrala och ett antal av hennes målningar finns att beskåda i kyrkor, exempelvis Equmeniakyrkan i Lagmansholm och Ljurhalla missionskyrka, en Equmeniaförsamling i Vårgårda. Vid ett tillfälle gjorde hon ett altarskåp, men när det var färdig hade kyrkan som visat intresse ändrat sig, så det blev liggandes.
– Men jag var inte ett dugg ledsen, för jag kände att det är inte de som ska ha det. Så ringde det en dam och berättade att de haft det så tragiskt för deras son hade blivit ihjälkörd. Nu ville paret skänka något till kyrkan till minne av sonen och gärna ett altarskåp.
Döm om parets förvåning när Anita sa att hon redan hade ett stående i källaren.
– De köpte det på direkten. Jag tror inte att jag tjänade något på det, men Gud visade sig på det viset. De ställde sig och bara storgrät: ”Men här står det ju. Det är färdigt!”
För Anita har det alltid varit viktigt att inte lägga på folk sin tolkning av hur hennes målningar ska uppfattas. Det betraktaren upplever när han eller hon tar del av ett verk är alltid rätt. Därför namnger hon aldrig sina tavlor. Det binder bara upp folks tankar kring vad målningen har att förmedla, resonerar hon.
Kanske just därför tycker hon det är så fascinerande att ta del av människors upplevelser av hennes bilder. Vid ett tillfälle var en äldre dam på besök hemma hos Anita. Kvinnan hade brottats med psykisk ohälsa och inte kunnat vara ute på flera år, men nu hade Anita ordnat så att hon kunde gästa hennes hem. När Anita satte sig vid flygeln och spelade för sin gäst hände något oförglömligt. Kvinnan hade fått syn på en tavla föreställande Jesus och en grupp kvinnor med barn som Anita hade målat.
– Hon pekar på Kristus och utropar: ”Men han kommer ut ur tavlan! Han går emot mig.” Jag har haft många märkliga upplevelser med mina tavlor. Jag ska inte prata så mycket själv. Det är de som ska tala.
Anita pekar mot ena änden av vardagsrummet där tavlan nu hänger.
– Jag brukar sitta här i min lägenhet och så brukar jag säga: ”Jesus, fyll upp hela det här huset, hela den här gården från hörn till hörn med din ande. Låt människor känna det din frid när de kommer in. Jag ska inte behöva säga någonting.” Och tänk så mycket han har svarat mig på den bönen. ”Vad är det för frid här?”, säger folk när de kommer hit. Då gör jag så här för mig själv, säger Anita och sträcker sitt högra pekfinger uppåt.
– Det är väldigt svårt att prata om andliga ting. Man ska leva det bara.
Kan det vara så att vi som Guds avbild är som mest lika Gud när vi skapar? Och kan det vara så att själva skapandet i sig öppnar för ett särskilt möte mellan Gud och människa?
– Det är inte fel att tänka så. Men jag tror att Gud är så mycket större. Vi får bara nosa åt det hållet. Till det blir en fullkomlig dag.
För Anita har skapandet varit både ett kall och en födkrok. Också musiken har gett henne mycket glädje. I perioder har den engagerat henne flitigt och hon berättar att hon spelat själv och även ackompanjerat andra allt sedan hon var 14–15 år. I 22 år framträdde hon som solist i olika sammanhang men det slutade hon med när hon fyllt 70. Anita sjöng i olika kristna sammanhang, i kyrkor och kapell, och ställen hon återkom till var bland annat Lundsbrunns kurort och Gärdebygården. Repertoaren bestod av alltifrån Einar Ekberg-sånger till kristen musik som var modernt för den tiden. Hon sjöng också “många profana sånger med meningsfulla texter”. Publiken var blandad och bestod inte bara av kyrkfolk. Efter 70 fortsatte Anita att spela, men mest för sig själv. Tills kroppen sa ifrån.
– Jag spelar inte längre för jag får kramp i händerna. Det är väldigt svårt att säga nej till pianot, erkänner hon.
Men decennier av målande har satt sina spår i kroppen. Som förskjutningar i nacken som orsakar smärta. Det hindrar henne dock inte från att tillbringa timmar bakom sitt staffli.
– Jag tänker att målningen, den får ingen ta ifrån mig.
Hon säger att hennes huvud sprängs om inte bilderna får komma ut.
[ Pastorn: Rösten var min nådegåva – sedan rycktes den bort ]
Nu får ni inte tro att målningen och musiken varit Anitas enda livskamrater. Under krigsåren träffade hon sin Torsten och initialt var det musiken som förenade dem. De möttes i Betlehemskyrkan i Karlstad.
– Han spelade fiol och jag spelade piano och orgel. Men Torsten målade också. Vi gifte oss 1949 och flyttade till Borås där vi var med i Missionskyrkan.
Paret fick fyra barn och familjen hamnade så småningom i Göteborg där Torsten blev rektor för den kommunala musikskolan. Anita är nu änka sedan många år, men är omgiven av en stor familj – utöver barn med respektive även 15 barnbarn och 24 barnbarnsbarn. Och även om Anitas lägenhet känns rymlig är det tveksamt om den skulle rymma ett släktkalas där alla skulle dyka upp.
Så gott som varenda vägg, badrummet inräknat, påminner om att här bor en naturälskare med en unik förmåga att förmedla sina synintryck. Svampturerna i skogen som hon älskat så högt må vara ett passerat kapitel, målarpassen på klipporna i Smögen likaså. Men vad gör väl det, för en som lärt sig att måla fritt ur minnet och som dessutom förmår att blanda olika intryck i ett och samma motiv?
Anitas målsättning har större delen av hennes liv varit klar som en fjällbäck.
– Det är min livsuppgift att tala om hur underbar Guds natur är.
---
Fakta: Anita Erséus
- Född: 4 oktober 1929 i Karlstad.
- Bor: Lägenhet i Göteborg.
- Yrkesliv: Konstnär och musiker.
- Familj: Änka efter maken Torsten. Fyra barn med respektive, 15 barnbarn, 24 barnbarnsbarn.
- Har ställt ut i: Köpenhamn, Paris, Naples Florida, Göteborg, Stockholm, Karlstad, Halmstad med flera svenska orter.
- Övrigt: Anita är sedan många år medlem i Betlehemskyrkan i Göteborg.
---
