Mikael Tellbe är en av Sveriges mest kända teologer. För Dagens Malina Abrahamsson berättar han om hur sjukdom, motgångar och uteblivna bönesvar har format hans teologi. Samtidigt kallar han sig karismatiker och har inte slutat be för helande.
ÖREBRO. Det är maj 2021 och Mikael Tellbe är inlagd på sjukhus. Det som han trodde var covid, har visat sig vara lungcancer och nu är det natten före han ska operera bort en tredjedel av sin högra lunga. En sköterska kommer in på rummet och frågar om han vill ha en insomningstablett. Han tackar nej, har aldrig haft svårt att sova. Men den här natten blir annorlunda. Han sover knappt en blund, ligger i stället vaken och reciterar psalm 90 om och om igen: ”Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet”.
– Jag låg där och suckade till Gud, men sedan var det som att jag gjorde upp med mitt liv. Jag sa till Gud: Jag är beredd att dö.
– Och då hände något märkligt: Jag blev påmind om att en man i församlingen ringt mig bara en vecka tidigare för att förmedla vad han upplevde var en hälsning från Gud. Han visste ingenting om min sjukdom, men sa: “Du ska fortsätta att förkunna evangelium.” Mitt i natten slog det mig: Om det där var från Gud, betyder det ju att jag inte kommer att dö än! Det var ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv.
Operationen gick bra. Mikael Tellbe fick gå på cellgifter i tio veckor men kunde återgå till jobbet som lärare på Akademi för Ledarskap och Teologi (ALT) efter sex månader och återuppta arbetet med bibelöversättningen av Nya testamentet (NT2026) som han är med och gör för Svenska bibelsällskapet.
Även om han fortfarande går på halvårskontroller på sjukhuset och ska på en nästa vecka, tänker han sällan på att han har varit sjuk. Han känner sig stark och pigg, säger han.
– Händelsen på sjukhuset har gjort att jag har kunnat känna ett lugn – en förtröstan på att det här nödvändigtvis inte är slutet, utan början på något.
Mikael Tellbe berättar det här från en fåtölj på Vasakonditoriet i Örebro – staden som han har bott i ända sedan han 1982 började studera teologi på det som då hette Missionsskolan. Han talar lugnt, men engagerat. Blicken är ofta fäst lite i fjärran, som att han talar för fler än mig.
Vi har träffats för att prata om hans nya bok ”Andens värk – på spaning efter sann andlighet” (Libris förlag). Titeln är inte felstavad, utan Tellbe vill visa på att Andens verk inte sker utan växtvärk och viss smärta. Boken utgår från församlingen i Korinth – en stökig gemenskap där man längtade efter andlighet, men där medlemmarna samtidigt åt offerkött och gick till bordeller. Mikael Tellbe har tidigare skrivit en hel bibelkommentar om just Första Korinthierbrevet. Den nya boken är mer populärteologisk och visar på flera paralleller mellan Paulus tid och vår.
I inledningen skriver han att det är ett medvetet val att främst utgå från bibeltexten. Egna åsikter eller erfarenheter är mindre relevanta, anser han. Just därför blir jag lite förvånad över hur öppenhjärtigt Mikael Tellbe under intervjun berättar om sitt liv. Tidigt låter han mig förstå att det han skriver i boken om att kriser och misslyckanden kan uppenbara Guds nåd, inte är en skrivbordsprodukt, utan levd teologi. Under många år har Mikaels fru Ammi haft svår reumatisk värk och trots lidandet som det innebär för hela familjen, har de kunnat se Gud verka i och genom dem, berättar han.
Här började min resa med tvivel och brottning med Gud. Jag minns att jag bokstavligen gick och ropade högt: Varför, Gud? Varför?
— Mikael Tellbe
– Jag vill inte glorifiera svagheten, för det finns inget glorifierande i den, men genom kampen med sjukdom har vi också sett hur vår egen svaghet har blivit ett närmast heligt rum för Gud att verka i, en mötesplats mellan människa och Gud. Det är väldigt påtagligt, säger Mikael Tellbe och påpekar samtidigt att det är just det han menar med den “korsmärkta andlighet” som han skriver om i sin nya bok.
– När Gud ska uppenbara sin makt i världen, avstår han från att använda den; Kristus dör i svaghet – föraktad, förnedrad, förlöjligad. Men det fullständigt meningslösa – lidande och död – vänder Gud till något gott. Där ondskan är som värst är kristen tro som störst. Vi ser det på ett kors. Detta märkliga.
Mikael Tellbe måste ha talat om de här sakerna många gånger, men ändå är hans röst full av förundran, som om han precis insett något.
Första gången Mikael Tellbe själv fick uppleva något av denna korsmärkta andlighet var i tjugoårsåldern. Vid den tiden tillhörde han ett trosrörelsesammanhang i Borås. Hans föräldrar hade blivit kristna i vuxen ålder och var starkt präglades av den karismatiska förnyelsen på 1970-talet. Hemma i familjens gillestuga hölls bönemöten med profiler som Sven Nilsson, Harry Greenwood och Ulf Ekman. Mikael Tellbe blev själv kristen i tonåren.
Några år senare fick han diabetes – och hela tillvaron skakades om.
– Det fanns inte i min eller mina föräldrars bild av Gud att någon av oss skulle bli sjuk, och när jag blev det var det självklart att be om helande. Jag var påverkad av Kenneth Hagin och hans teologi – det som också blev Ulf Ekmans tidiga källa. Det handlade mycket om att bekänna sin tro och att det skulle leda till helande.
Det var många som bad för Mikael Tellbe och under ett särskilt förbönstillfälle kände han att någonting hände i hans kropp. Några månader senare kunde han sluta med sina insulinsprutor och i läkarjournalen står det: ”Patienten tror att han har blivit helad av Gud”.
– Det här blev jättestort! En hel familj blev till och med kristen när mina föräldrar berättade om vad som hänt. Alla var så glada och vi tackade Gud!
– Sedan gick det ytterligare några månader och en dag kände jag att något brast i kroppen – allt kom tillbaka. Det var en stor kris i mitt liv: Var fanns Gud? Hur skulle det gå med familjen som kommit till tro tack vare mitt vittnesbörd? Här började min resa med tvivel och brottning med Gud. Jag minns att jag bokstavligen gick och ropade högt: Varför, Gud? Varför?
[ Pingstpastorn Christian Mölk om cancern: Jag får ta en dag i taget ]
Mikael Tellbe berättar att han kände sig totalt misslyckad och lade skulden för sjukdomen på sig själv. Kanske hade han inte trott tillräckligt?
Stod du till och med emot att börja med sprutor igen?
– Ja, absolut. Men till slut gick det inte längre, jag mådde så dåligt.
En sådan här erfarenhet hade kunnat leda till att Mikael Tellbe vänt Gud ryggen. Men i stället började han läsa teologi. Egentligen var han på väg till en trosinriktad bibelskola i USA, men av olika anledningar hamnade han i Örebro i stället och inriktade sig på bibliska språk. Så småningom fick han teologiska redskap för att hantera de svåra frågorna.
– Det handlade inte om att jag backade in i någon motgångsteologi utan jag har alltid velat stå för en karismatik, för det ligger i mina trosgener från mina föräldrar, som har betytt oerhört mycket för min tro. Däremot fick jag hjälp att hantera livets svårigheter teologiskt och lära mig att förtrösta på Gud.
– Där kommer vi återigen tillbaka till korset och den andlighet som Paulus beskriver i sina brev. Han talar om sitt liv som ett brustet lerkärl, men att det där också finns en skatt. Brustna lerkärl är vi alla. I antiken var man så väl medveten om den bilden; ju äldre och torrare ett lerkärl är desto mer sprickor blir det. Och sprickorna är en möjlighet att den där skatten ska synas. Det är en intressant bild för lidande.
Mikael Tellbe har nu varit diabetiker i 42 år. Lika länge har han fortsatt att be för sjuka. Eller förmedla profetiska budskap. Framför allt i den lilla gemenskapen.
Han och Ammi tillhör EFK-församlingen Filadelfia i Örebro och har varit med i samma husgrupp i 30 år. Att dela gemenskap, bry sig om varandra, gråta tillsammans, samtala om Bibeln och be ihop ser Mikael Tellbe som själva essensen i kristet liv. Genom husgruppen har han märkt hur det kroppsliga och mänskliga inte är ett hinder, utan snarare en förutsättning för att möta Gud. Mitt i vardagslivet, sjukdomen och tröttheten tar Gud gestalt. Anden är på så sätt en sorts motvind till vår tids individualism, menar han.
Vi kan till och med prata om privatreligiositet, att vi främst möter Gud i ensamhet eller att vi åker på egna retreater för att bygga upp oss själva. Det är ett helt främmande perspektiv för Paulus.
— Mikael Tellbe
– Om det är något Paulus skulle reagera på något i vår tid har det att göra med att vi beskriver andlighet i så privata, individualistiska termer. Vi kan till och med prata om privatreligiositet, att vi främst möter Gud i ensamhet eller att vi åker på egna retreater för att bygga upp oss själva. Det är ett helt främmande perspektiv för Paulus. För honom för Guds ande oss till Kristus och att föras till Kristus är att föras in i hans kropp. Andlig tillväxt har i de paulinska texterna alltid med Kristi kropp att göra. Det är otänkbart för honom att tänka sig en församlingslös kristen.
– Jag tror att vi behöver reflektera kring det. Många tycker att Jesus är underbar, men att församlingen är mer tveksam eller ett problem.
[ Teologen Mikael Tellbe ställer aposteln Paulus mot väggen i ny bok ]
Varför tror du att det är så? Varför vill vi ha andlighet men inte kyrkan?
– I gemenskapen blir vi påminda om det brustna, det bräckliga. Vi konfronteras med oss själva och våra egna brister. Och det kommer att värka att sätta någon annan före oss själva. En av Andens gåvor är kärlek. Hur ska vi kunna älska för oss själva? Kärlek kräver en kropp.
Det är också genom kärleken vi kan nå andlig mognad, menar Mikael Tellbe.
– Sedan ska vi inte vara rädda för att söka de andliga gåvorna som tungotal och profetia. I vissa församlingar går försiktigheten till överdrift; man blir rädd för att det ska bli oordning eller att folk ska ta illa upp. Men det gör att vi håller tillbaka vår andliga längtan.
Och då går man någon annanstans med sin andliga längtan?
– Ja, någonstans där man får känna och uppleva. Idealet är att det finns en sund och sann karismatik. Men vi behöver en naturlig övernaturlighet, där vi förstår att kraft och svaghet, härlighet och lidande hör samman, något som Paulus visade på i sitt eget liv.
– Därför tror jag mycket på husgruppen där man kan pröva, öva och misslyckas och ändå känna sig älskad. Jag hoppas få se mer karismatik som sipprar ner i det vardagliga, i det relationella.
Som att en församlingsmedlem ringer upp Mikael Tellbe och ger profetiskt ett budskap i rätt tid. Ett budskap som sedan hjälper honom att förtrösta på Gud, just när livet är som svårast.
---
Fakta: Mikael Tellbe
Ålder: 62 år.
Bor: I Örebro.
Familj: Gift med Ammi, två vuxna döttrar.
Gör: Docent i Nya testamentets exegetik, lärare på Akademi för Ledarskap och Teologi samt författare och bibelöversättare.
Aktuell: Med boken “Andens värk – på spaning efter en sann andlighet” (Libris förlag).
---
