Kultur

Unik studie: Kristna i svenska böcker framställs som giriga och hycklande

Annette Haaland är pastor och deckarförfattare. Hon har granskat bilden av kristen tro i 108 bästsäljande svenska deckare. I en kulturanalys skriver hon: “De framställs som manipulativa, giriga, hycklande, kvinnoförtryckande - eller helt enkelt knäppa - vad beror det på?”

I sina masterstudier i religionsvetenskap har Annette Haaland, lärare, pastor och författare till deckarna om pastor Viveka, forskat om hur kristna avbildas i kriminalromaner. Resultatet är anmärkningsvärt.
Kristna karaktärer i svenska deckare är ”emot vetenskap, trångsynta, kvinnoförtryckande, livsförnekande, påträngande, manipulativa, kolonialistiska och våldsamma”, skriver Annette Haaland i denna kulturanalys.

Kanske ni har haft nöjet att stifta bekantskap med Leif G. W. Perssons drastiske kriminalkommissarie Evert Bäckström.

‘Stolliga fruntimmer, den ena värre än den andra’ är ett av kommissariens nedsättande omdömen om människor som är positiva till tro. Nu är det i och för sig så att Bäckström inte är särskilt förtjust i människor över huvud taget, troende eller ej.

Faktum kvarstår dock att det är en ringaktande kommentar.

I min undersökning av etthundraåtta bästsäljande svenska kriminalromaner konstaterar jag att Bäckströms ord bara är en av alla de nedvärderande och fördomsfulla kommentarer eller gestaltningar av kristendomen som man kan möta i svenska deckare.

I dessa omger du dig av sektliknande församlingar och manipulativa ledare som utgör underliggande orsaker till brott. Religiösa knäppskallar, inspirerade av dunkla bibelställen, är också relativt vanliga. Vad sägs exempelvis om Stieg Larssons karaktär Gottfried Vanger som mördar kvinnor på de mest bestialiska sätt, inspirerad av strafflagstiftningen i tredje Mosebok?

De till synes gräsliga och svårtolkade bibelorden serveras lösryckta ur sitt sammanhang och ger en bild av Bibeln som en mycket underlig bok, full av påbud som inspirerar till mord.

Författarduon Keplers bok ‘Stalker’ har ett liknande tema. Det visar sig att den som där hugger sönder sina offers ansikten är den, till synes, välfungerande psykologen Nelly Brandt om vilken följande sägs: ”Nelly var för alltid präglad av sin religiösa uppväxt, av kyrkans ständiga närvaro och pappans predikningar. Hon hade studerat bibelns gamla testamente och den svartsjuke Guden gav henne rätt i allt hon kände.”

Sedan fortsätter det i bok efter bok. Kristna är emot vetenskap, de är trångsynta, kvinnoförtryckande, livsförnekande, påträngande, manipulativa, kolonialistiska och våldsamma. Kristendomen är en urvattnad tradition, passé eller allmänt tråkig och Gud är tyst och likgiltig inför mänskligt lidande.

Ja, men vadå? kanske någon tänker. Det handlar ju om kriminalromaner. Det är meningen att det ska hända hemska saker. Förvisso.

Litteraturforskaren Karl Berglund, vars forskning har fokuserat på bästsäljande kriminallitteratur i det tidiga 2000-talet, drar slutsatsen att deckargenrens framställning av brott och utredningar framför allt syftar till att åstadkomma spänning. Om författarna hade strävat efter att på alla punkter efterlikna verkligheten hade det blivit sämre berättelser. Men Berglund påpekar även att deckare kan säga något om verkligheten. Han menar att de genredrag som är ständigt återkommande i kriminalromaner integreras med de tongivande föreställningarna som finns i samhället vid en romans tillkomst. Författaren och läsaren måste dela vissa grundläggande uppfattningar om världen om läsaren ska godta berättelsen. Dessa uppfattningar utgörs av en kulturs grundläggande värderingar samt den förhärskande tidsandan.

Men finns det inga kriminalromaner som innehåller positiva bilder av kristendomen? Jo, det gör det faktiskt. Av de undersökta romanerna är det exempelvis nio som har en sympatisk präst. En som ofta låter en sådan skymta förbi är Camilla Läckberg. Fyra av de böcker av Läckberg som har undersökts har en god, trevlig eller klok präst. ”Olycksfågeln” har till och med två. Den ene är den katolske Silvio Mancini som beskrivs som ”en sympatisk man, en man som utstrålade ett lugn, en sann gudsman”. Den andre heter Harald Spjuth och ett av hans företräden är att han ser glad ut.

Det förekommer också relativt ofta att en präst säger något fint på en begravning (det är ganska många begravningar i kriminalromaner) eller rycker in på ett bra sätt vid någon typ av kris. Ingen av dessa har någon framträdande roll i böckerna, men de ger ändå en fin bild av kristendomen.

I de nio romaner som skildrar en eller flera pastorer finns det inte en enda pastor som är positivt beskriven. De är manipulativa, giriga, hycklande, kvinnoförtryckande eller helt enkelt knäppa.

—  Annette Haaland

Av de präster som förekommer finns det emellertid nästan lika många som inte är särskilt trevliga. Sex av romanerna hemska präster. Den ene misshandlar sin son för att få ur honom arvsynden. En annan hatar alla som inte tror som han. Ytterligare en är elak mot sin fru. En sviker kvinnan som han har gjort gravid. En förskingrar pengar och en annan mördar. Detta är prästerna. Lägger man till pastorerna, det vill säga de som arbetar i det vi kallar frikyrkor, så blir listan på osympatiska Guds tjänare längre.

I de nio romaner som skildrar en eller flera pastorer finns det inte en enda pastor som är positivt beskriven. De är manipulativa, giriga, hycklande, kvinnoförtryckande eller helt enkelt knäppa.

Vad beror då denna relativt negativa och fördomsfulla bild på? Hur kan det vara okej att kristendomen, och inte minst pastorer, behandlas så nedvärderande i kriminallitteraturen? Och vad är anledningen till att ingen tycks reagera på det eller ens lägga märke till det? Här är det intressant att fundera på den kultur där dessa böcker kommer till. Vår kultur.

En som har forskat i frågan om svenskarnas inställning till kristendomen är religionsvetaren David Thurfjell. Han konstaterar bland annat att den sekulariserade majoriteten i Sverige har en skeptisk hållning till religion och att det finns en milt religionskritisk hållning i det offentliga samtalet. Han ser tendenser i människors tänkande där kristendomen förknippas med dubbelmoral och hjärntvätt, och han ställer frågan varför de negativa sidorna av religion har ett starkt företräde i svenskars sätt att tänka kring religion. '

David Thurfjell

Ytterligare en intressant sak som litteraturforskaren Karl Berglund påpekar är att kriminalromaner kretsar kring en underförstådd normalitet. De allra flesta huvudpersoner tillhör vit, svensk, heterosexuell medelklass. Den underförstådda normaliteten bekräftas av kriminalromanernas huvudkaraktärer, som läsarna förväntas känna igen sig i. Det finns alltså en positiv syn på det normala medan det avvikande framställs som suspekt. Berglund är noga med att betona att detta är ett viktigt genremönster.

Deckare behöver normaliteten eftersom den möjliggör det avvikande, vilket är det som utgör hotet mot samhället, det som ska bekämpas så att ordningen återställs. Min egen undersökning visar på att kristendomen oftast hänvisas till kategorin ‘avvikande’.

Men slutligen vill jag nämna Håkan Nessers Barbarotti. Kriminalkommissarie Barbarotti kommunicerar med Vår herre och vill gärna komma underfund med huruvida Gud existerar eller inte. Gud får plus- och minuspoäng beroende på i vilken omfattning Barbarottis böner blir besvarade. Det hela är humoristiskt skildrat och kommissarien är väldigt mänsklig i sina önskningar som både kan ha altruistiska och egoistiska motiv. Man kan även iaktta att relationen utvecklas. Barbarotti börja läsa Bibeln ”på inrådan av Gud Fader själv”. Så småningom upplever han att Gud tycker att det är en aning omoget med de där existensbönerna och att Gud skulle vilja ha lite mer tillit.

Håkan Nessers skildring av Barbarotti och Vår herre ger känslan av att Gud är en intressant, klok och välvilligt inställd varelse som man faktiskt kan ha ett givande utbyte med. Och Bibeln är en bok full av visdom. Intressant är att notera att Barbarotti är privatreligiös. Hans tro bygger på hans egna reflektioner och erfarenheter av Vår Herre, inte på det någon präst, pastor eller påve menar. Kanske det också säger något om vårt samhälle, till exempel att många faktiskt tycker att Gud är okej, bara vi håller vederbörande för oss själva.


Fler artiklar för dig