För mig gav Jesusrörelsen en avgörande inriktning på hela mitt liv. Det är en erfarenhet jag delar med min fru Lisa, och vi är obeskrivligt tacksamma för att tidigt i livet ha fått möta den levande Jesus från Nasaret på ett sätt som gick rakt in i hjärtat på oss, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.
Det måste ha varit 1971. Jag klev in i ett stort tält på Heden i Göteborg och möttes av en annan värld som tog mig med storm. Lonnie Frisbee och några av hans hippa vänner från Jesusfolket i Kalifornien var där. Han hade skägg, långt hår och en stor bibel, tjejerna hade långkjol. Lågmält och alldeles oemotståndligt öppnade de dörren till en kristendom jag aldrig hade mött förut.
Jag hade vuxit upp i Frälsningsarmén, tredje generationen. Helt okej på många sätt, en rörelse på marginalen även om vi på kåren var tämligen skyddad och välbärgad medelklass som framför allt ägnade oss åt musiken. Jag hade just börjat plugga på universitetet som då översköljdes av den röda vågen som bröt ut 1968. Hela registret av ungdomskultur, från dogmatiska marxister till flummiga ekokollektiv, bände och vred för att komma loss ur etablissemangets förföriskt behagliga järngrepp. Marcuses Den endimensionella människan beskrev hur de skenbart olika alternativen kommunism och kapitalism från var sitt håll av kalla kriget sövde ner allt motstånd. Många sökte efter en trovärdig och kreativ motkultur.
Den motkulturen hade jag förgäves spanat efter i mina kristna sammanhang. Jag minns hur jag åkte spårvagn på lördagarna när vi hade övning med musikkåren, och passerade ett antal Systembolag och andra inrättningar där olika vänstergrupper stod och sålde sina tidningar. Jag visste att det inte fanns några kristna motsvarigheter till deras uppkäftiga kampskrifter. Att stå där med några bleka samfundstidningar hade bara bekräftat vad alla redan visste under de åren: kyrkan är stendöd och obevekligt på väg ut i historien. Gud var på etablissemangets sida, och nu skulle det störtas.
Och så står dom bara där, utan att höja rösten med religiöst maktspråk och utan dånande lovsångsmaskineri. Ett par gitarrer och en stilla porlande sång från ett annat rike. Jag visste direkt att det inte fanns något i hela världen jag hellre ville ha än detta. Några månader senare gjorde jag mitt enda besök på ”Jesushuset” som rörelsens svenska gren hade skapat på Hisingen. För att använda en sliten klyscha som för en gångs skull är bokstavligen sann: det besöket förvandlade mitt liv.
Jesusrörelsen växte fram parallellt med hippierörelsen, som brukar spåras tillbaka till en stor festival i San Francisco 1967. En av de kristna musikgrupper som gick i täten, Love Song, beskriver på sin första platta vad som hände:
”Liksom så många andra påverkades vi djupt personligt av vår kärlek till musiken, och våra musikaliska kamrater tog oss med på en resa som hela vår generation tycktes göra samtidigt. Droger, österländska filosofier, ockultism, nomadism – alla bara väntade på vilken förändring nästa skiva med deras favoritartist skulle ta med dem på. Vi vet alla hur det känns att vänta på en ny och större uppenbarelse från en artist, bara för att finna att de inte har någon annan riktning än tillbaka till tryggheten i sina egna rötter.
När vi inte hade något mer att säga, verkade det oviktigt att traska med i den ändlösa paraden av professionella musiker av enda skälet att tjäna pengar. Då – hände något med oss. Mitt i den förvirring och ovisshet som världen går igenom i dag, fick vi erfara verkligheten av en personlig och meningsfull relation till den som har skapat oss alla. Inget nytt i det: samma erfarenhet har gjorts av så många andra under de senaste 2000 åren, och det händer så många i dag.”
En av Jesusrörelsens mest långlivade och trovärdiga arvingar är kommuniteten Jesus People USA i Chicago, som vad jag vet fortfarande lever vidare. 1978 beskrev de sin bakgrund så:
”Många av oss levde i samhällets marginaler där vi letade efter något värt att leva för, när Jesus kallade oss. Eftersom kristendom var något nytt för oss, ifrågasatte vi aldrig giltigheten i Jesu undervisning om lärjungaskap. Vi visste inte att ‘lämna allt och dagligen bära sitt kors’ inte var normen i kyrkans värld.”
I dag har Jesusrörelsen fått ny aktualitet genom Greg Lauries och Ellen Vaughns bok Jesus Revolution, som har lett till en fullskalig spelfilm med samma namn som väntar på svensk distributör. För mig gav Jesusrörelsen en avgörande inriktning på hela mitt liv, vid en period när jag pluggade och var som mest formbar. Det är en erfarenhet jag delar med min fru Lisa, och vi är obeskrivligt tacksamma för att tidigt i livet ha fått möta den levande Jesus från Nasaret på ett sätt som gick rakt in i hjärtat på oss. Jesus var inte något de vuxna i kyrkan försökte trycka på oss unga, han var den som ledde vår revolt mot den vuxna generationen som inte tog hans ord på allvar. Med tiden djupnade insikten: Gud står inte på maktens sida utan ”på den fattiges högra sida” (Ps 109).
[ Frikyrkopodden om Jesusrörelsen på 1970-talet som påverkade hela kristenheten ]
Konkret innebar mötet med Jesusrörelsen en inspiration och förebild för tidningen Nytt Liv, som jag var med och ledde 1975–90. Äntligen fick jag se hur kreativt man kan jobba med kristen journalistik, när jag fick amerikanska ”Jesuspapers” som Hollywood Free Paper och inte minst Right On från Berkeleyuniversitetet i min hand. Vi började skriva, rita och klistra (det här var före datorerna) och byggde sakta upp en redaktion i vårt storfamiljshus i Mölndal. För mig blev livet i kristen kommunitet och arbetet med tidningen två synnerligen praktiska sätt att förvalta lärdomarna från Jesusrörelsen. Så vansinnigt roligt vi hade!
Vad som inte så lätt låter sig förvandlas till nostalgi är den gudsbild som formades i mig genom den tidiga Jesusrörelsen. Jag säger ”tidiga”, för det skedde en utveckling på det här området som blandar min tacksamhet med djup sorg. Kanske ett citat från Right On cirka 1969–70 ger den bästa inblicken i hur allting började:
”Right On har väckt upprörda reaktioner. Det verkar som om vissa blir störda när de inte kan sätta en enkel etikett på rörelsen, och de blir särskilt sura när man utmanar dem att tänka i nya banor. Etablissemangets företrädare ogillar oss för att vi har avslöjat deras materialism, exploatering och brist på kärlek. Ja, vi har satt båten i gungning. Det var etablissemanget som försökte stampa ut vår rörelse för 2000 år sedan genom att korsfästa vår ledare och befriare, Jesus. De har trakasserat hans verkliga efterföljare alltsedan dess.
Vissa bland de radikala ogillar oss för att vi talar om kärlek i stället för hat, försoning i stället för alienation, förståelse i stället för reaktion, framsteg i stället för våld, problemlösning i stället för tomma löften! Tja, vi är inte sura på dem, men en del av deras taktiker och motiv måste avslöjas som själv-betjänande snarare än människo-betjänande.
Vi ser oss som en del av en rörelse som söker fundamentala förändringar i det här samhället, och här står vi tillsammans med de flesta radikala. Om vi väcker vissas vrede för att vi står för våra övertygelser så får det vara så. Vissa av de lokala religiösa ledarna ogillar oss för att vi inte gör saker på `traditionellt sätt´ och för att våra koder för klädsel och frisyr inte faller dem i smaken. De föredrar att resa med etablissemanget och strunta i Jesu instruktioner att tjäna folket.
Vilka gillar oss? Bara folket, helt enkelt – de som vi har gett mat, kläder, husrum, jobb och information. De tycker att det är häftigt och gillar vår Jesus. De gillar hans ovillkorliga kärlek och acceptans. De gillar hans övernaturliga förmåga att ge dem mening och riktning åt livet, liksom hans sätt att göra dem till hela och sunda människor. Det är precis som under första århundradet: gatans folk, de förtryckta och arbetarna gillar Jesus. De enda som ogillar honom är reaktionärerna som är på egotripp efter makt.”
Här var Jesusrörelsen som ett öppet fönster mot de fyra evangeliernas Jesus från Nasaret. Men det skulle inte dröja länge förrän det fönstret började stängas. 1970-talets drömmar om ett annat samhälle där enkelhet, gemenskap och ekologiskt hållbara lösningar utgjorde ledstjärnor, förbyttes snart i 80-talets spegelvända drömmar om egen karriär, konsumtion och nyliberal marknadsekonomi. Sällan har två så olika visioner av livet och samhället så snabbt avlöst varandra i det allmänna medvetandet – och sällan har de gett så tydliga avtryck i den kristna församlingen.
Främst i USA men även med spår i vårt eget land gled Jesusrörelsens ursprungliga radikalitet på många håll över i ett högerdike som via framgångsteologin slutade som hejaklack för Donald Trump. Som Pekka Mellergård frågar med sin bok om högerkristendomens utveckling: ”Hur kunde det gå så här långt?” En text från Right On anno 1970 gav en profetisk föraning:
”Har du lagt märke till att så fort folket tar fram något coolt så reagerar den härskande klassen och bekämpar det, och om de inte kan stampa ut det försöker de stjäla det? De har sitt eget sätt att förvränga, förvrida, kommersialisera och förorena allt som är häftigt. Vi har på sistone sett hur de har tagit vår livsstil med kläder, hår, språk, musik, konst och så vidare – för att tjäna pengar. Visst är det trevligt att den härskande klassen lägger märke till att vi gör coola saker, men deras egenmäktiga piratverksamhet måste stoppas någonstans. Och om du tror att den här sortens stölder är ett nytt påfund kan jag bara berätta att de här killarna har gjort detta mot folket i århundraden. Kanske det mest klassiska exemplet är vad de försökte göra med Jesus och hans efterföljare.”
[ Många aha-upplevelser när den tidiga Jesusrörelsen tecknas ]
