Dagens kulturreporter Malina Abrahamsson har semestrat på det kristna studiecentret L’abri, besökt klostret i Taizé och kom nyligen hem från en retreat i den italienska kommuniteten Bose. ”Jag verkar inte kunna åka på en normal semester längre. Håller jag på att bli en andlig turist?”, frågar hon sig.
Inför min resa till klostret Bose i norra Italien frågar min mamma lite försiktigt om det inte finns några andra resmål som jag är intresserad av. Någon badort? En storstad kanske? Det finns ju många fina. Jag svarar att jag inte kan tänka mig något bättre än att åka till en ekumenisk kommunitet vid Alpernas fot för att under en vecka få gå in i deras rytm av bön, bibelmeditation och gemenskap. Men mamma är inte helt övertygad.
Då börjar jag rabbla upp andra underbara semestrar jag har varit på: gruppresan till det franska klostret Taizé, vistelsen på det kristna studiecentret L’abri i England, eller veckorna på dess schweiziska motsvarighet. Och på listan över framtida drömresmål: klostret Iona i Skottland, det norska retreatcentret Lia gård och så Israel såklart.
Mitt i uppräkningen slår det mig: Jag verkar inte kunna åka på en normal semester längre. Håller jag på att bli en andlig turist? En person som åker från plats till plats i hopp om nästa stora religiösa upplevelse.
På tågresan på väg till Bose återkommer samma tanke. Jag har en timme i Milano och vill bara se en enda sak: katedralen! Synen av den mäktiga gotiska kyrkan ger mig rysningar. Jag tar en selfie och skyndar vidare. På nästa tåg frågar en medresenär vart jag ska åka och när jag berättar att jag ska till ett kloster kan han inte dölja sin förvåning: “Ja, det är ju också ett ställe att vara på. Andra åker på modeveckan”.
Först när jag sitter i taxin som ska ta mig den sista biten till klostret och möter de andra svenska retreatdeltagarna, förstår jag att det finns fler som jag. ”Har du varit på Anafora i Egypten?” frågar en kvinna. ”Det är helt otroligt!”. Ett gift par från Norge berättar att San Masseo i Assisi är deras favoritkloster. Och två väninnor från Göteborg talar om att de åker på gemensam klosterresa varje år.
Jag blir inspirerad! Av någon anledning har jag alltid dragits till religiösa miljöer. När jag gick i sjuan och fick i svenskuppgift att göra en intervju med en valfri person, styrde jag stegen mot det lilla nunnekloster som låg inklämt mellan stans pampigaste villor, inte långt ifrån min högstadieskola. Noggrant hade jag skrivit ner mina frågor i ett anteckningsblock och ställde dem en efter en: Varför valde du att bli nunna? Stämmer det att du inte äger någonting? Längtar du inte ibland efter att leva med en man?
Jag minns inte så många av nunnans svar. Bara att hon gillade att spela bowling och att det förvånade mig; jag hade fått för mig att nunnor var en helt egen sort.
Mer än tjugo år senare sitter jag runt ett lunchbord med bröder och systrar ur kommuniteten Monastero di Bose. Genom fönstret ser man bergen och träd som skiftar i grönt – björkar och palmer sida vid sida. Medan vi skickar runt pastan med klostrets egenodlade kryddor hör jag ett eko av mitt trettonåriga jag: Vad var det som förde dig till klostret? Vad har fått dig att stanna? Vilka utmaningar finns med att leva så här?
Syster Monika var tidigare idrottslärare i Portugal, men längtade efter att få ge sig hän och kände sig omedelbart hemma i Bose, berättar hon. Samtidigt tillstår hon att livet i gemenskap har sina svårigheter: ”People are complicated, I prefer cats”. Broder Fabio drabbades av evangeliet, lämnade sin flickvän och är i dag ordinerad präst. Bland de 40 bröderna och systrarna finns också en atomfysiker som gett upp sin karriär, en ukrainsk, ortodox syster och en reformert pastor. De är helt vanliga kvinnor och män, med egenheter och brister, samtidigt som det finns ett särskilt ljus i deras ansikten. Ett ljus som verkar komma av att leva nära Källan.
Det är nog inte enbart min journalistiska nyfikenhet som driver mig att ställa tusen frågor. Snarare handlar det om en djup förundran inför människor som har valt en annorlunda typ av liv. När allting i vår samtid säger ”Tänk på dig själv” ger de upp sitt liv för andra. Först tänker jag: Vad mycket de offrar. Men sedan vänder jag på perspektivet: Vad mycket de vinner. Och vad mycket jag själv går miste om när jag rusar genom livet och varje ledig stund låter tankarna invaderas av sociala medieflödet, i stället för att lyssna till Andens viskningar inom mig.
[ Johan har levt 60 år som munk - överväger att lämna för att finna en kvinna ]
Klostret i Bose skiljer sig från andra kloster eftersom systrar och bröder lever tillsammans, och katoliker och protestanter firar mässa ihop. ”Djupt traditionell, djärvt nyskapande” ska översättaren och tidigare akademiledamoten Gunnel Vallquist ha sagt efter sitt besök där.
Nu får jag själv uppleva samma sak. Vid mitt första bönetillfälle – vid tisdagskvällens Vesper – ser jag hur den unga man som bara för en liten stund sedan stod i tröja och vanliga byxor och hälsade oss välkomna till klostret, nu är iklädd vit kåpa och bugar sig inför altaret innan han intar sin plats bredvid de andra bröderna, längst fram i den enkla, men vackra kyrkan. Mitt emot sitter systrarna. Så ringer klockorna och växelsången med böner från Psaltaren fyller rummet. Den liturgiska skönheten är slående.
Varje dag ber man tillsammans tre gånger. Hur många tillfällen blir det sammanlagt på tio, 20 eller 30 år? Jag frågar broder Guido, som har varit medlem i kommuniteten i 50 år, om han någonsin tröttnar på att be. Han svarar nej och verkar uppriktig. Texterna varierar under kyrkoåret, det blir aldrig enahanda, säger han. Hans hängivenhet är inte forcerad, det finns ingenting spelat över den.
Jag påminns om när jag intervjuade Peter Halldorf en gång och frågade vad som kännetecknar andlig mognad. Han svarade: Det bekymmerslösa leendet. Jag minns att jag då tyckte att det var ett litet märkligt svar. Men efter att ha mött bröderna och systrarna i Bose, börjar jag ana vad han menar. Den lätthet som präglar dem handlar inte om att de förnekar världens ondska eller själens lidande. Tvärtom – ingenting mänskligt verkar vara dem främmande. De har modet att möta människans mörker och sorg, och är villiga att lyssna uppmärksamt utan att döma.
Ödmjukt delar de också med sig av den kris som de själva har genomgått de senaste åren. Den kris som utlöstes av att klostrets grundare och tidigare prior, Enzo Bianchi, inte ville dra sig tillbaka när den nye priorn hade valts, utan fortsatte att styra kommuniteten. Först när Vatikanen intervenerade och flyttade honom till en annan ort, fick krisen sin upplösning. Sedan dess har 20 av kommunitetens medlemmar lämnat gemenskapen, av olika skäl, men några på grund av oenigheterna.
Innan jag påbörjar min hemresa från Bose köper jag kryddor, en ikon och ett vykort i klostrets shop. Men det jag framför allt bär med mig är erfarenheten av en plats där hinnan mellan himmel och jord är tunn. En plats som gör det lättare att se Guds rörelser i världen. Och i sitt eget hjärta.
När jag sedan står hemma i mitt eget kök lagar jag pasta med klostrets kryddmix och lyssnar på inspelade böner från Bose på Spotify, slår det mig: En andlig turist är en som betraktar det som sker medan en pilgrim är öppen för att förvandlas. Jag hoppas att jag tillhör den senare kategorin.
[ Idag måste grundaren Bianchi lämna klostret i Bose ]
---
Fakta: Monastero di Bose
- Beläget vid Alpernas fot mellan Milano och Turin i norra Italien.
- Grundades av Enzo Bianchi 1965 tillsammans med en protestantisk man och en katolsk kvinna. Det blev starten till Ekumeniska kommuniteten som i dag består av 40 bröder och systrar. Kommuniteten har också utposter i italienska Ostuni, Assisi, Civitella och Cellole.
- Bröderna och systrarna avger livslånga klosterlöften om kyskhet, fattigdom och lydnad.
- Ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby har inspirerats av Monastero di Bose och arrangerar årligen resor dit.
---
