Livet hotas när man börjar mäta det utifrån vad det ger tillbaka, och livet vinns där vinningen får kvitta. Kanske är det så vi ska se även på tron? frågar sig Tomas Sjödin i sin kulturessä.
Vi ger sällan bort pengar i vårt sociala arbete i Smyrnakyrkan i Göteborg, där jag arbetar. Vi ger mat och någon gång ibland ett presentkort. Vi ser det vi gör som tillfällig hjälp. En dag kom en man in och fick ett presentkort på 300 kronor till mat. Han hade nog hoppats på mer och såg besviken ut när han tittade på presentkortet.
“Men du är välkommen tillbaka om det uppstår behov igen” sa jag.
Då sken han upp och sa: “Då ses vi i morgon!”
Jag har lyckan att varje vecka få finnas mitt i en skara på ungefär femtio volontärer. Så har det varit de senaste tio åren, sedan arbetet med utsatta i Göteborg exploderade i vår kyrka.
I hjärtat av det arbetet finns ett mysterium som jag aldrig helt knäcker. Det har med belöningssystem att göra. De som arbetar frivilligt och utan lön hos oss, möter under sina dagar människor som har det så tungt att de inte orkar vara vänliga eller ens säga tack ibland. Ganska ofta möts de som ger sin tid för att hjälpa andra av direkta påhopp. Att det blir så är inte svårt att förstå. Den som har det jobbigt, blir jobbig. Ändå kommer våra medarbetare vecka efter vecka och jobbar långa dagar; bär tungt, sorterar otjänlig mat från det som går att rädda, packar om och delar ut. Och de gör det med en sådan glädje att när vi samlar ihop oss på eftermiddagen och tackar Gud för dagen, framstår de som de stora vinnarna, inte enbart alla de som kunde hämta ett par kassar mat. Många av våra frivilliga har arbetat i många år nu. Det de ogillar mest i vårt arbete är när vi måste stänga några veckor på sommaren och över jul- och nyår.
De gör inte detta för att bli tackade, egentligen är detta det självklara handlandet i ett samhälle där några har mer och andra mindre. Men det finns djupsänkor här, dolda värden.
Något i det oavlönade gömmer en hemlighet som stavas livskvalitet i mycket högre grad än att leva i nuet, kunna skämma bort sig själv utan dåligt samvete och i största allmänhet kunna göra det man vill. Simon Weil skulle ha kallat detta något för “Vederlaget ovanifrån”.
När man ger utan förväntan att få något tillbaka uppstår ett tomrum och i det ett vinddrag. I det vinddraget kommer man i kontakt med ett annat värdesystem än det som kan räknas i kronor och öre eller kändisskap.
Det var under ett samtal med barnmorskan och forskaren Monika Koskinen som jag fick upp ögonen för Simone Weils bok Tyngden och nåden. Där fann jag ett språk för detta och en hint om vad hemligheten skulle kunna vara. Fransyskan Simone Weil var politisk filosof och social aktivist. Hon var av judisk börd, levde ett kort och intensivt liv, hann vara med om två världskrig och brann av engagemang för de fattiga och utstötta. Redan som liten sågs hon gå utan sockor för att det fanns barn som inga hade. I sitt förord till Tyngden och nåden skriver Margit Abenius att Weil inte bara nöjde sig med att skriva eller tala om människors villkor, hon ville uppleva dem från insidan, känna vad människor kände, dela deras utsatthet. Hon klädde sig enklare än de enkla, avstod det mesta av det lilla hon tjänade och gav pengarna till de arbetslösas kassa. Hon valde att arbeta med krävande sysslor i industrin, trots att hon hela livet kämpade mot återkommande anfall av smärtsam huvudvärk.
“Det öronbedövande larmet, det löpande bandets rytm, snabbheten som fordras i varje ögonblick, hettan på vissa håll och den fuktiga kylan på andra, måste ha varit samma då som nu”, skriver Abenius. Men allt detta valde hon, trots att hon kunde gjort en lysande karriär inom andra fält. Hon dog 34 år gammal i sviterna tuberkulos från det fabriksarbete hon valde av ren solidaritet.
Någon har kallat Simone Weil för “den andliga högspänningens hjältinna”. Jag tror inte att hon själv skulle ha uppskattat det namnet. Hon såg människors möten som ett sakrament, höll kallelsen högre än självförverkligandet, avstod från självömkan, trots att hon själv visste mycket om både fysiskt och psykiskt lidande. Hon drogs till människor i samhällets ytterkanter. “För Weil innebär den kristna tron att dela vanlottade människors öde, ty det är bland de oskyldigt drabbade människorna som Kristus är närvarande”. skrev Catharina Stenquist i tidskriften Signum.
När Weil under en resa i Portugal bevittnade en procession av fattiga, kristna kvinnor i båtar som med ljus i sina händer sjöng urgamla sånger, väcktes i henne ett vemod och ett andligt intresse som efter hand öppnade för fler avgörande händelser. Hösten 1938, fem år före sin död, när hon bad Fader vår som hon lärt sig utantill på grekiska, uppenbarade Jesus sig för henne. Hon beskriver hur Jesus grep tag i henne och hur hon tvärsigenom lidandet kände närvaron av en översvallande kärlek.
[ Smyrna i Göteborg vill få människor att blomstra ]
I boken “Tyngden och nåden” skriver Simone Weil om begreppet vederlag, alltså en gentjänst eller en ersättning, och kopplar ihop det, inte med vinningen utan med nåden:
“Nåden fyller ut, men den tar sig bara in där det finns tomrum som kan ta emot den, och det är nåden som skapar tomrummet. Vederlag behövs. Att få igen lika mycket som man ger ut. Men tvingar man tillbaka det behovet och lämnar ett tomrum kvar, så uppstår ett slags luftdrag och ett vederlag ovanifrån kommer när man minst anar det. Det kommer inte om man har annan lön: det är tomheten som gör att det kommer”.
Jag tror att detta är själva själen i volontärskapet och djupast sett i allt tjänande. När man ger utan förväntan att få något tillbaka uppstår ett tomrum och i det ett vinddrag. I det vinddraget kommer man i kontakt med ett annat värdesystem än det som kan räknas i kronor och öre eller kändisskap. Jag tror att det är dessa värden Weil kallar för “vederlaget ovanifrån”. Tomrummet i en människa måste inte alltid handla om att något hänt som lett till saknad av kärleken, meningen eller friden. Det kan också handla om den yta som uppstår när man frivilligt avstår från, eller tvingar tillbaka något; privilegier, makt eller lön för att ta några exempel. När man ger för att man vill ge. Punkt.
Ordet volontär fanns inte när jag var ung, åtminstone inte i de kretsar jag rörde mig. Enligt Wikipedia är en volontär “en person som erbjuder sina tjänster frivilligt och utan att kräva någon betalning, oftast organiserat genom en frivilligorganisation.” I nästan allt vi gör under våra dagar finns åtminstone två värdesystem. Det ena kallar vi reellt värde – eller gångbart värde - alltså det som man kan förväntas få eller få betala för något vid en transaktion. Det andra kallar vi affektionsvärde. Det hörs på själva ordet att det rör något annat i oss än det som går att räkna och mäta. Affekt handlar om sinnesrörelse. Och detta vet vi så väl: När någon vi älskar skriver en post-it-lapp kan den vara värd en förmögenhet, värd att spara nästan som ett smycke. Lappen är naturligtvis – mätt i reda pengar – i stort sett helt värdelös, men den bär en kärlek som, utan att fråga om lov, höjer värdet på den skyhögt, någonting som ligger i relationen mellan avsändare och mottagare. Nordisk familjebok förklarar affektionsvärde: “Det särskilda värde en sak har till följd av en eller annan - av penningvärdet oberoende - anledning. Till exempel ett minne av en frände eller en vän”
Jag har en äldre bror som är en hängiven samlare och en driven säljare. Han har totalkoll på sådant som man möjligen kan sälja, företrädesvis vykort, men också gamla dekaler, fiskedrag i originalförpackning, instruktionsböcker till omnibussar, för att nämna några exempel. Hans affärsidé är enkel och slagkraftig: Ju mer udda eller konstigt ett föremål är desto större är chansen att det finns en människa som letar efter just ett sådant föremål.
Vid ett tillfälle berättade han om ett av alla de vykort som han lyckats sälja, en lång och detaljerad historia, jag tycks minnas att kortet föreställde Lundevarvarvet i Ådalen. Och jag kontrade med den ganska självavslöjande frågan:
- Men hur orkar du? Det tar ju massor av tid; hitta, fotografera, lägga ut på nätet, ha kontakt med potentiella kunder, paketera, skicka, lösa frågan om betalning. Och vad tjänar du i slutänden på att sälja ett vykort? Då tittade han på mig med en oförstående blick: “Men det är ju inte det som är poängen”, sa han. Poängen är den andres glädje, när någon ringer eller skickar en rad och berättar om den alldeles personliga betydelsen av det till synes obetydliga tinget. “Den lyckan är min betalning”, fortsatte han och i det ögonblicket framstod han närmast som ett helgon.
[ Tomas Sjödin: I perioder har jag så ont att jag inte kan prata ]
Livet hotas när man börjar mäta det utifrån vad det ger tillbaka, och livet vinns där vinningen får kvitta. Kanske är det så man skall se också på tron; som en kärlek omöjlig att föra bok över. Ett heligt slöseri om du vill. Bibeln skildrar många “olönsamma” kärleksmöten. Ett av dem skedde hos Jesu vänner i Betania. Det var mat och dryck och god stämning, men också ett mörkt - nästan ohörbart - mullrande från döden en vecka bort. Maria tycks uppfatta denna oro före de andra. Utan att tveka gör hon det hennes hjärta just då vill. Hon struntar i all lämplighet, tar en hel flaska dyrbar nardusolja och häller den över Jesu fötter. Inte nog med det, hon smörjer dem dessutom och torkar dem med sitt hår. En liten stund senare är alltsammans över. En tröstlös diskussion tar fart: “Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Räknarna i Guds rike drar i gång. De är livsfarliga. De har alltid så otäckt rätt. Deras matematik går alltid ihop. Och visst, omräknat i denarer per timme var det här en dyr övning. Ändå inte, för jag tror att den där oljan fortsatte att sprida sin doft genom hela Marias liv, att hennes händer ända in i ålderdomen skulle komma att minnas Jesu hud. Och säkert skulle denna stund bli en väsentlig tröst i sorgen efter den hon höll så kär. Och oljan doftar än. Och ännu i denna dag berättar vi berättelsen hennes osjälviska handling och den välsignelse den utlöste. Sådan är det, vederlaget ovanifrån.
Om det lönar det sig? Knappast. Om det är värt det? Absolut.
