En kyrkoledare och andlig vägvisare av sällsynt format har gått ur tiden. När Martin Lönnebo, bondsonen från Storkågeträsk som 1980 blev biskop i Linköping, insomnande den 26 april efter ett nästan sekellångt liv, lade en av Nordens mest respekterade och folkkära själasörjare i modern tid ned staven, skriver Peter Halldorf.
Martin Lönnebo var en i genuin mening universell människa. En gränspasserare, fri från polemik, som talade enhetens språk utan brytning. I sin person förenade han kyrkan i dess fullhet: öst och väst, mystik och väckelsefromhet, liturgisk skönhet och skapelseteologi. Som den lärdaste bland de lärda och den enklaste av de enkla samtalade han lika ledigt med antikens filosofer, medeltidens mystiker, den egna hemtraktens bönder och den moderna tidens människor. Alltid med samma blandning av allvar och lekfullhet; hela tiden förankrad i en djup kärlek till evangelierna.
”Det är aldrig en fruktbar väg”, brukade Martin Lönnebo säga om dem som ägnade sig åt ordfejder. Insikten om hur lätt vi människor har för att rättfärdiga oss själva genom att angripa andra, fick honom att avhålla sig från debatter och kyrkopolitiska utspel. Hur fel han än tyckte att någon hade, inledde han alltid ett samtal om meningsskiljaktigheter med orden: ”Det ligger något i vad du säger.” Genast skiftade tonfallet, även hos de mest aggressiva. Av de råd jag fått som redaktör har inget varit viktigare än det Martin Lönnebo gav oss när vi 1994 startade tidskriften Pilgrim, där han själv ingick i referensgruppen: ”Låt oss försöka hålla vår tidskrift fri från polemik.”
[ Biskopen och författaren Martin Lönnebo död ]
Just därför kunde han också, utan att bli moraliserande, formulera en skarpare såväl civilisations- som kyrkokritik än de flesta. Som när han skriver: ”Friheten är en vacker tråd i etikens väv, men man ska inte dra ut den för då vet man inte vad som händer. Den kan bli ett snöre att hänga sig i.” Och när han satte ljuset på kyrkornas kris framhöll han den förlorade djupdimensionen som den allvarligaste förlusten. Vördnad för livet, som hos Albert Schweitzer som han skrev sin doktorsavhandling om, och tron som själens förening med Gud, som hos Johannes av Korset, var Martin Lönnebos teologiska summa.
Men det var framför allt som själasörjare, i böcker, förkunnelse och helgmålsböner, som Martin Lönnebo fick otaliga läsare och åhörare att sänka skuldrorna och våga lita på att den Gud som famnar alltet, också bor i deras hjärtan. Det förblivande mästerverket i hans rika författarskap, Religionens fem språk från 1975, kom att kalibreras i det skenbart naivistiska radband för vilket han de senaste 30 åren blivit mest känd för en bredare allmänhet. Den Frälsarkrans som numera är en egen institution i Linköpings domkyrka genom Via Sacra, en 180 meter lång meditationsvandring mellan 18 glaspärlor infällda i katedralens stengolv. Flätad med inspiration utifrån några centrala begrepp i den klassiska kristna mystiken, har Frälsarkransen blivit ett redskap på den kristna efterföljelsens väg för lärjungar både inom och utanför kyrkorna.
Enhet förblev det viktigaste ordet av alla för Martin Lönnebo: ”Kyrkans inbördes enhet, Kyrkornas enhet, Gudssökande människors enhet, Människans enhet, Livets enhet. Varats enhet. Guds enhet.” Allt i kristendomen, sa han, syftar till enhet med Fadern genom Kristus i den helige Ande. De olika språkens isolering från varandra såg han som ”det onda mönstret i kristenheten”, och därför kyrkosplittringens främsta orsak.
Alla som förunnats att slå följe med Martin Lönnebo har lärt sig att, växelvis, tala olika språk: handlingens, liturgins, lärans och framför allt erfarenhetens. För att till sist trevande börja stava på den mogna människans språk, hon som finner anknytningspunkter hos alla, blir någon att identifiera sig med för alla, eftersom hon talar enhetens språk.
Visionen av evangeliet som den sanna universalismen var Martin Lönnebos stora gåva till oss. Vid hans fötter skedde tillvänjningen till det språk han själv behärskade intill fulländning. Så var han, i sin person, tecknet på framtidens kyrka, ”där man inte behöver orda om ekumenik därför att den är självklar”, som han uttryckte det.
På vägen mot den framtiden lärde fader Martin oss att be: ”Herre, låt mitt hjärta bli en härd för visdomens och kärlekens eld.”
[ Martin Lönnebo gav svenska folket en tro att ta på (2020) ]
