Boken har alltid varit nära förbunden med kyrkan – såväl med den första församlingen som med klostren och väckelserörelsen. Det säger Joel Halldorf, aktuell med den historiska exposén Bokens folk. Dagens Malina Abrahamsson åker tunnelbana med kyrkohistorikern som känner samtidens läskris i sin egen kropp. Och som inte duckar för att uppfostra andras barn.
Familjen Halldorf har infört en ny söndagsritual. På kvällen plockar alla fyra – pappa Joel, mamma Lydia, storasyster Etty och lillebror Lloyd – fram sina mobiler, klickar fram funktionen ”skärmtid” och tävlar sedan om vem som har använt sin mobil minst under den gångna veckan. Det är alltid samma person som förlorar: Joel Halldorf. Han snittar två, tre timmar per dag en vanlig vecka. Och då är inte datortiden inräknad.
Han skrattar när han berättar det.
– Efter att vi har hånat varandra ett tag, försöker vi ha ett medvetet samtal där vi – utan att skambelägga – resonerar kring vad vi har lagt vår tid på och om det har varit värt det, förklarar han.
Det var just samtalen runt köksbordet som fick hans fru Lydia att insistera på att han skulle skriva den bok som han nu är aktuell med: Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar (Fri tanke). Det är en bok som ligger nära vardagen; säg en familj som inte pratar – och kanske bråkar – om skärmar. Samtidigt rör det här hela civilisationens framtid, menar Halldorf.
– Att jag just nu bryr mig mer om att Janne Andersson och Bojan Djordjic bråkar än att IPCC har släppt en rapport som säger att det är illa ute för klimatet, är ett tecken på det.
I Bokens folk väver Joel Halldorf samman kulturhistoria med religiös historia och följer läsandets utveckling genom seklerna – från den långsamma, mumlande, andliga läsningen i klostren till dagens snabbläsning på skärmar. Han beskriver förlusten av djupläsning som en av modernitetens stora kriser. Med tanke på hur fäst han själv verkar vara vid sin mobil, kommer han nog att få en och annan pik om diskrepansen mellan lära och liv. Men han har svar på tal.
– Om du har hört en bra predikan någon gång, vet du att predikanten talar om det han själv kämpar med. För mig är det här en kris som jag känner in i märgen, kommenterar Joel Halldorf.
Själv kan jag inte hålla mig från att påtala det ironiska i att han har föreslagit att vi ska påbörja intervjun på tunnelbanan för att han ska hinna med sina åtaganden: föreläsningen på Enskilda högskolan och releasen för vännen Victoria Larms nya bok. Så medan vi åker mellan två av Joel Halldorfs sfärer – akademin och kulturetablissemanget – pratar vi om hur den långsamma läsningen hjälper oss att tänka nya tankar. Tunnelbanan pyser, frustar och gnisslar. Dörrar öppnas och stängs. Men Joel Halldorf håller tråden.
– Både i klostren och i väckelserörelserna handlade läsningen inte om att läsa för att ha läst, utan om att transformeras på djupet. Om att odla sin karaktär, bli en bättre människa.
Han vet vad han pratar om.
Tio år gammal kallades Joel Halldorf fram till estraden i Sionförsamlingen i Linköping för att ta emot sin första bibel. Den hade blå läderpärm, guldfolierad text på omslaget och prassliga, tunna sidor. Genom sin högtidliga form bjöd den in till en mer andaktsfull läsning än vad Biggles-böckerna, som han slukade, gjorde.
Varje kväll läste han ett kapitel i Bibeln och antecknade sedan vad han tyckte om varje bok i ett särskilt skrivhäfte. Andra Mosebok: ”Tråkig!”. Domarboken: ”Den bästa bibelbok jag har läst”. I Joel Halldorfs värld var det en helt normal syssla för ett mellanstadiebarn.
– Jag har nog alltid varit envis. Om jag har fått för mig någonting så kan jag driva på det ganska långt, kommenterar han det idoga läsandet, som fortsatte långt upp i tonåren.
Då var Joel Halldorf också del av en samtalsgrupp i kyrkan. En av diskussionerna handlar om det som i dag är en tes i Bokens folk: att mediet inte är neutralt, utan att själva formen kommunicerar något. Det var 1990-tal och evangelisten Reinhard Bonnke gjorde en kampanj där alla hushåll i Sverige fick ett reklamblad med inbjudan att bli frälst. Någon i gruppen citerade kommunikationsgurun Marshall McLuhans ”The medium is the message” och argumenterade för att evangeliet inte bör förpackas som reklam och gå ut tillsammans med IKEA-katalogen.
Samma typ av diskussion har kyrkan haft i alla tider, menar Joel Halldorf. Till och med de allra första kristna församlingarna.
– I ett samhälle där de flesta var analfabeter blev församlingarna som små studiecirklar, en sorts folklig bildningsrörelse. För att de religiösa skrifterna – till exempel Paulus brev – skulle bli tillgängliga för fler använde de kodexen, vilket var ett format som de flesta såg ner på.
Kodex betyder träkloss och var en förlaga till dagens bok: lösa ark sammanfogade och inbundna mellan två pärmar – olik den finare, och mycket dyrare, papyrusrullen.
– Sedan dess har boken varit djupt förbunden med kyrkan, konstaterar Joel Halldorf och lägger till:
– I dag blir frågan huruvida det går lika bra att forma lärjungar med Tiktok-kanaler, Instagram och influencers som med böcker och samtalsforum. Det kanske går utmärkt. Men kanske inte?
Det låter som att du lutar mer åt att det inte gör det?
– Vi ska inte svartmåla, men vi ska diskutera förändringar kritiskt, för förändringar sker ändå. Vi kan inte ha en kultur som styrs av det som ingenjörer och tekniker har kommit på senast, utan vår uppgift som kyrka och intellektuella är att ha ett reflekterande samtal: Hur använder vi tekniken? Och hur påverkar det barnen?
[ Joel Halldorf: Sociala medier kan tömma våra relationer på mening ]
Själv är Joel Halldorf ganska strikt när det gäller just barn och teknik. Och inte rädd för att uppfostra sina vänners barn, berättar han.
– Även om vi är hemma hos kompisar och det är Melodifestival säger jag: Ni får hjärtrösta under snabbreprisen, men inte sitta med telefon under låtarna. Det kan hända att någon annan förälder tycker att jag är lite störig, och mina egna barn suckar över att jag är sträng – men de flesta är tacksamma. Och jag har känt mina vänner i 30 år, så vi vet var vi har varandra.
Få saker är så känsliga att prata med andra föräldrar om, som skärmar, har jag märkt.
– Ja, och jag kan bli chockad över att annars medvetna föräldrar inte verkar ha processat det här.
Samtidigt är Joel Halldorf ödmjuk inför att det är svårt att uppbåda den disciplin som krävs för att stå emot tekniken – den är trots allt skapad av världens smartaste hjärnor och designad för att vi ska bli beroende. Till och med Roy Baumeister, världsledande expert på viljestyrka, erkänner i en intervju att han allt oftare överger böckerna för att spela spel på sin telefon. ”Bilden av en professor i viljestyrka som spelar Candy Crush i stället för att flytta forskningsfronten är både underhållande och skrämmande” skriver Halldorf i sin bok.
”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs”, ropar tunnelbanekonduktören i högtalarna. Jag tittar till på människorna på sätena runt omkring oss: böjda nackar, airpods i öronen, skrollande tummar. Jag frågar Joel Halldorf om han i sitt försvar av boken är rädd att framstå som en bakåtsträvare.
– Kanske lite. Men jag har haft ett Twitterkonto i 15 år och varit aktivt på Facebook lika länge. Det måste betyda att jag inte hatar den digitala världen. Det handlar inte heller om att välja det ena eller det andra – vi behöver båda. Men det som är hotat just nu är inte Instagram, utan bokbranschen och tidskrifterna.
Och demokratin, skriver du i din bok.
– Ja. Det allvarligaste hotet mot demokratin är att algoritmerna gynnar en viss samtalskultur på nätet: starka känslor, polemik, personangrepp. Innan har vi haft redaktörer som står som spärr, men nu livesänder vi i stället hur folk kastar sig över varandra i debatter. Det är inte bra.
[ Joel Halldorf: Kontroll är ett uttryck för rädsla – och rädsla bär aldrig god frukt ]
Du är själv debattör. Hur balanserar du mellan att vara säljbar och sann?
– Att ha en tydlig konflikt och artikulera att vi är oense kan vara friskt och klargörande. Men att ta heder och ära av någon, är något annat. Jag märker själv tydlig skillnad på någon som går i hård och frän debatt med mina uppfattningar och den som vill utplåna mig.
Finns det de som vill utplåna dig?
– Ja, ibland märker jag av cancel-signalen: den här personen tycker att jag är oren och vill inte att jag ska vara del av samtalet. Jag får mycket mer sånt från inomkyrkligt håll än vad jag fick tidigare.
Joel Halldorf vill själv inte spekulera kring vad det beror på. Men kanske handlar det om att han i vissa kretsar ses som alltför liberal. Att han inte är bibeltrogen. Själv säger han – och skriver i sin bok – att tanken på att tolka Bibeln bokstavligt är ett sent påfund som växte fram samtidigt med den naturvetenskapliga revolutionen på 1600-talet.
– Idealet att läsa av världen som ett matematiskt system tog sig också in i teologin: Man ville definiera Gud och skapa en entydig bild av sanningen, vilket står i direkt kontrast till den äldre teologi som betonade att kristendomen är ett tilltal mer än en teori. Dessutom började man anse att den ursprungligaste versionen av en biblisk text var den sannaste, vilket också står i motsättning till den tidigare övertygelsen om att Anden lever med kyrkan och inspirerar nya varianter av texten.
– I dag värnar vissa frikyrkor renlärighet på ett sätt som egentligen inte är troget vår tradition. Frikyrkorna uppstod ju som en reaktion mot den lutherska ortodoxins krav på kunna upprepa trossatser, och ställde i stället frågor av typen: Vad säger bibeltexten mig i dag?
Man kan inte göra gudstjänsten till en show och sedan bli överraskade när medlemmar säger att de slutat gå till kyrkan för att de inte får ut något av det.
— Joel Halldorf
På samma sätt har Joel Halldorf själv alltid närmat sig Bibeln.
– Att vara kristen handlar väldigt mycket om att leva i verkligheten, betraktad genom den kristna trons ljus, sammanfattar han medan vi går ut genom tunnelbanan och tar rulltrappan upp till Sergels torg för att hitta ett kafé.
Jag nämner den kristna förläggare som berättade att hans förlag numera satsar på korta andaktsböcker eftersom ”folk inte orkar läsa längre”. Joel Halldorf konstaterar att frikyrkan inte är anpassad till 2000-talet och att vi måste fundera på hur mycket vi ska rätta oss efter samtiden och hur mycket vi ska vara motkultur.
Vad är ditt råd?
– Man kan inte göra gudstjänsten till en show och sedan bli överraskade när medlemmar säger att de slutat gå till kyrkan för att de inte får ut något av det. Om du skapar en konsumistisk kultur är det klart att besökarna utvärderar gudstjänsten som vilken nöjesupplevelse som helst.
Joel Halldorf tror i stället på att forma alternativa läskulturer inom kyrkan.
– Alla gillar inte att läsa. Och Gud jobbar alltid med kärlek, inte med tvång. Man får se var det finns en längtan och börja där, säger han och tar en klunk av sin ingefärs-läsk.
Själv läser han fortfarande mycket, men skummar desto mer, erkänner han. De senaste tio åren har han fått svårare att försjunka i en roman. Däremot har arbetet med Bokens folk varit ett sätt för honom att få ägna sig åt djupläsning. Det har också varit ett sätt att fly det dagsaktuella.
– Jag har behövt en trygg plats, skyddad från alla debatter och konflikter som funnits runt om mig de senaste åren. Skrivandet av den här boken har varit som en grotta att gå ner i.
Men det finns också andra stilla platser. I helgen var han på ett kloster, berättar han. Han lämnade mobilen avstängd ute i bilen.
– Det var en markant skillnad på hur otroligt lätt det var att läsa! Det gav mig hopp.
Vår tid är snart slut. Joel Halldorf plockar upp telefonen för att kolla hur långt det är att gå till bokhandeln där releasen ska äga rum. Sju minuter – perfekt! Han kommer komma precis när eventet börjar.
---
Fakta: Joel Halldorf
Ålder: 42.
Bor: Utanför Linköping.
Familj: Gift med Lydia, har två barn.
Gör: Författare, medarbetare på Expressen Kultur och professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm.
Aktuell: Med boken Bokens folk – En civilisationshistoria från papyrus till pixlar (Fri tanke förlag)
---
---
Fyra snabbfrågor om läsning
Vilken var din första stora läsupplevelse?
– En väldigt viktig läsupplevelse för mig var Joseph Conrads Mörkrets hjärta under gymnasiet. Särskilt andra gången jag läste den, då jag började förstå berättelsen mer på djupet.
Vilken kristen uppbyggelsebok har hjälpt dig mest?
– Emil Gustafson har påverkat mig mycket, men också påve Benedict och Wilfrid Stinissen.
Vilken är din favoritbibelbok och varför?
– Det är svårt att välja, det handlar snarare om att man uppskattar olika sidor av olika böcker – och att de kan vara viktiga i olika skeden av ens liv. Egentligen är ju en av de stora poängerna med den kristna kanon att man inte ska välja en, utan få en bredd och helhet.
Vilken bok vill du rekommendera till Dagens läsare?
– Bokens folk, såklart! Nej, skämt å sido: Knausgårds Morgonstjärna-serie tycker jag är helt fantastisk och värd varenda sida.
---
