”Att gå från att vara mottagare av Anden till att bli producenter av andlighet ligger nära det religionshistoriker kallar magi”, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.
På 1970-talet spreds ett bibelord som kanske fick större betydelse än vi då anade. Det var hämtat från Andra Krönikeboken 7:14:
”Men om mitt folk, det som är uppkallat efter mitt namn, då ödmjukar sig och ber och söker mitt ansikte och omvänder sig från sina onda vägar, så vill jag höra det från himmelen och förlåta deras synd och skaffa bot åt deras land.”
Detta blev ett slags manifest för förbönsrörelsen för Sverige, men kom också att i vissa sammanhang bidra till en omärklig förskjutning i hur vi uppfattar samspelet mellan Gud och människa. Som så ofta tog det lång tid innan vi märkte förändringen – och vad den gjorde med oss.
Det självklart positiva i denna bibelvers är att den lyfter fram omvändelsen. Att tro på Gud innebär inte bara en känsla eller en intellektuell föreställning, det handlar om att byta färdriktning i livet. Jesu första offentliga budskap sammanfattas i Matteusevangeliet i orden: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” Omvändelse är att bryta med falska gudar och lämna sinande brunnar och vända sig till den levande Guden för att följa honom på livets alla områden. Poängen med omvändelsen är att vi ska ändra oss.
Och det är här någonstans den märkliga urspårningen börjar. Betoningen kom mer och mer att ligga på ett försåtligt näraliggande resonemang: ”om vi gör så här … så kommer Gud att handla så här …” Poängen är att Gud ska ändra sig. Villkoret är att vi gör vissa saker.
Inte minst genom trosrörelsen på 1980-talet började ett helt system byggas upp som kanske inte alls är särskilt synligt i dagens församlingar, men som i praktiken fortsätter att påverka hur vi uppfattar det kristna livet och församlingens ansvar:
Om vi tror på ett visst sätt så kommer Gud att handla. Om vi ber tillräckligt mycket blir det väckelse. Om vi blir bättre på marknadsföring kommer församlingen att växa. Om vi ger tionde öppnas Guds förråd. Om vi stödjer staten Israel blir vi välsignade av Gud. Om vi lovsjunger en halvtimme föra predikan får den större kraft. Om vi …
Och när dessa insatser saknas i tillräcklig utsträckning finns det alltså en lättfattlig förklaring till varför människor inte blir helade, vi inte har väckelse, det går dåligt för Sverige, församlingen tappar medlemmar och diverse andra problem.
Människans djupt rotade benägenhet att placera sig själv i centrum tar sig (...) mycket andliga uttryck.
— Magnus Malm
Resonemanget kan dras ytterligare ett varv, till att även omfatta våra faktiska handlingar. Här handlar det inte bara om vad vi underlåter att göra, och som därför blockerar Gud från att välsigna oss. Här spåras problemen till ”fel” saker vi gör, som leder till att Gud i stället straffar oss. Klassiska exempel är om vi välkomnar homosexuella, tillåter abort och sviker staten Israel. (Vilket råkar vara tre frågeställningar som vi svenska heterosexuella män inte behöver brottas med i våra egna liv).
Den allmänna effekten av dessa resonemang – och den sträcker sig långt utöver de specifika miljöer som här antytts – är att församlingen inte längre är en plats där vi kan sänka axlarna. ALLT HÄNGER PÅ OSS! Det ligger i vår hand att styra Gud åt rätt håll så att det inte går åt pipan. Människans djupt rotade benägenhet att placera sig själv i centrum tar sig alltså inte bara sekulära utan även mycket andliga uttryck.
[ Magnus Malm: Därför hotar hbtq-frågorna att splittra kyrkan ]
Att på det sättet flytta initiativet från Gud till människan leder till en stor trötthet. Vi möter den ofta i våra församlingar, inte minst i ledarskapet. En uppgiven kvinna beskrev sin församling som en ”vägledningstörstande verksamhetsgalär”. Kanske var det en liknande trötthet Paulus läste av i församlingen i Galatien. Något hade hänt som gjorde att den ursprungliga friheten och hänförelsen hade övergått i allt tyngre andhämtning. Någon hade börjat viska ett annat evangelium: ”Ni måste göra så här om det ska bli på riktigt”. Och Paulus blir förtvivlad över den förlorade friheten:
”Vem har förhäxat er? Ni har ju ändå fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst. Svara mig på en enda sak: var det genom att fullgöra lagen som ni fick Anden eller genom att tro på vad ni fick höra? Hur kan ni vara sådana dårar? Skall det som för er började med Anden nu sluta med köttet? Har allt ni varit med om varit förgäves?”
Att gå från att vara mottagare av Anden till att bli producenter av andlighet ligger nära det religionshistoriker kallar magi. Per Beskow skriver i Nationalencyklopedin:
”Magi är handlingar som anses påverka översinnliga krafter eller makter till utövarens fördel … Från religionen skiljer sig magin genom sin manipulativa karaktär. Medan religionen innebär en underkastelse under osynliga väsenden, anvisar magin metoder för att behärska tillvarons krafter. Gränsen mellan religion och magi är dock ofta flytande.”
Bibelns beskrivning av samspelet mellan Gud och människa kan sammanfattas i jazzmusikens grundmönster: call and response. Gud gör något och människan reagerar. Gud säger något och människan svarar. Vi hittar mönstret redan i den allra första dialogen:
”Men Herren Gud kallade på mannen och sade till honom: ‘Var är du?’ Han svarade: ‘Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt, eftersom jag är naken; därför gömde jag mig’.”
Snabbspolning till Matteusevangeliet: ”Jesus fortsatte därifrån, och då han såg en man som hette Matteus sitta utanför tullhuset sade han till honom: ‘Följ mig!’ Och Matteus steg upp och följde honom.”
Så där håller det på, i alla tider. Samspelet mellan Gud och människa är en dans där Gud hela tiden tar första steget … och människan ger sitt gensvar genom att följa. Det är därför, som Margareta Melin sa en gång för många år sedan, ”det kallades evangelium för att det hade en lättande effekt på människor.” Krampen släpper när vi släpper kylskåpet och börjar lyssna.
[ "Svårt att tolka Magnus Malms lösning på annat sätt än 'kom och bli som oss'” ]
Alla försök att placera oss själva i livets kontrollrum leder till att vi förlorar vår frihet. Därför varnar Paulus oss för vad vi kan kalla de tre karismatiska heresierna:
”Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen.”
1. Vi kan förstå Gud. Hur skulle det skapade kunna förstå Skaparen? 2. Vi kan styra Gud. Vem tror vi att vi är? 3. Gud är skyldig oss att handla på ett visst sätt om vi tror och handlar rätt. Gud är naturligtvis inte skyldig människan någonting.
Vi däremot är skyldiga Gud ett gensvar, nämligen ett villkorslöst överlämnande av vårt liv och vår agenda. Paulus fortsätter: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud.”
Jag återkommer ofta till en kärleksdikt av poeten Eeva Kilpi. Den säger mer om Gud än många predikningar:
”Säg till om jag stör,
sa han när han steg in
så går jag med detsamma.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
---
[ Magnus Malm: Vi kan inte “dra ner Guds närvaro” med vår lovsång ]
