“Självklart skall vi använda människors starka berättelser, men samtidigt vara vakna över att det är starka krafter vi hanterar. Låt vittnesbörden ta plats, men var försiktig med individerna”, skriver Dan Salomonsson.
Erektionsproblem, missbruk, ångest, och dåliga relationer är några av ämnena som man kommer ut och berättar om i det publika rummet. Det djupt personliga och privata har flyttats ut i offentligheten. Inga intima detaljer eller personliga hemligheter är för privata för att publiceras eller talas ut om. Tvärtom! Det ena programkonceptet efter det andra bygger just på att gästen eller huvudpersonen berättar något som är traumatiskt, avvikande eller genant. Någon talar ut om barndomens mobbing eller en frånvarande förälder. Andra delar erfarenheterna av en allvarlig sjukdomsperiod eller känslan av att vara född i fel kropp. Rätt paketerat blir stigmat av att vara annorlunda eller att ha erfarenheter av utanförskap bra tv. En ärlig, öppen och personlig berättelse är svår att inte dras med i.
Vi som vuxit upp i väckelserörelsen känner igen nerven i det personliga vittnesbördet. Den omvände missbrukarens fasansfulla historia skapar på ett märkligt sätt igenkännande hos oss alla trots att man aldrig tagit droger. När någon berättar om en nyfunnen tro öppnas tanken hos alla som har eller söker en egen tro.
Förmodligen är det igenkänningen på ett djupare plan som är själva attraktionskraften i att någon berättar om sig själv. Barnet inom oss alla kan känna igen känslorna av övergivenhet när någon annan gläntar på en uppväxt fylld av svek och ensamhet. Mörkret i kombination med drömmen om att allting ska vända träffar hjärtat.
Den perfekta intervjun tar med lyssnaren från djupaste ångest och misär till ett totalt förändrat liv. Dramaturgin som skildrar någon som mot alla odds reser sig och lyckas är oemotståndlig. Inte så sällan berättas det om psykisk ohälsa av olika slag. Dessa berättelser och andra med inslag av något tabubelagt eller skamfyllt skapar ett enormt kraftfält rent medialt. Vi känner igen oss. Alla har vi punkter som gör ont i våra liv. När någon hel eller halvkändis säger det som vi själva aldrig skulle berätta så lättar något inom oss.
I sig är det intressant att media har tagit till sig väckelsemötets dramaturgi. Det personliga vittnesbördet är suveränt när något skall förmedlas på djupet. Ingen av oss kan beröva någon annan den personliga upplevelsen. Att ifrågasätta en människas ärliga vittnesbörd är både okänsligt och destruktivt. Troligen har miljöerna som haft den personliga berättelsen som kommunikationsform i mer än hundra år något att lära ut om styrkan och farorna som finns när man låter människor öppna dörren till sitt inre. Vittnesbördet har just på grund av sin styrka också potential att skada och skapa bekymmer. När media nu i snart sagt alla programkoncept väver in personliga berättelser finns det risker.
Vem bryr sig om den enskilde när lamporna i studion eller kyrkan har slocknat och offentlighetens cirkussällskap har dragit vidare?
— Dan Salomonsson
Den kanske mest uppenbara faran är att en enskild människas djupa och känsliga erfarenhet som publiceras därmed blir det enda som betecknar personen. Här måste man se upp. När någon “blir ett ansikte” för något förminskas personen. Ingen vill vara en vandrande könsdysfori, före detta mobboffer, missbrukare, ett debattinlägg om homosexualitet eller förkroppsligandet av någon annan brännande fråga. Om någon förminskas till att vara problembärare kommer den enskilde med tiden att uppleva sig själv utnyttjad. Vem bryr sig om den enskilde när lamporna i studion eller kyrkan har slocknat och offentlighetens cirkussällskap har dragit vidare till ett annat område med andra mer aktuella berättare?
En klok pastor vägledde mig i hur man ska hantera människors starka enskilda berättelser i offentligheten. Han sa: “Kom ihåg: Gud förlåter och glömmer, församlingen gör vare sig det ena eller det andra”. Med denna lite humoristiska oneliner strök han under att man, för att skydda enskilda människor, måste vara mycket försiktig med det som ges plats i offentligheten. Den som biktar sig i offentligheten är ju inte skyddad av tystnadspliktens barriär.
En annan fallgrop är att man förenklar problematiken som vi som människor har. Ju mer man bekräftar den enes berättelse ju svårare blir det för den som har en liknade erfarenhet, men som valt ett annat förhållningssätt. I en miljö där man tror på förbön för sjuka kan berättelserna om helande bli så dominerande att andra som fortfarande är sjuka upplever sammanhanget fördömande.
När man ger utrymme för berättelserna om de personliga erfarenheterna riskerar man alltid att få en slagsida som är verklighetsfrämmande. Den som råder över den offentliga agendan gör väl i att låta en mångfald av erfarenheter få höras. Min egen berättelse är just min berättelse, aldrig ett bevis för en objektiv bevisbar sanning.
Varje person som har makten över publiceringar och det offentliga rummet måste tänka efter så att enskilda människor inte exploateras som bevis för en åsikt, eller redskap för den agenda man för tillfället vill driva.
Alla kan observera att en viss typ av berättelser kommer ungefär vid samma tidpunkt. Det är svårt att inte tänka att det finns en samordning för att skapa opinion. Om man tar enskilda människors trauma som slagträ i en pågående debatt kommer den enskilde att skadas. Samma skada uppstår också när människors svårigheter blir klickgeneratorer i rubriksättarnas tävling om uppmärksamhet.
Se till att ingen dras med i den tillfälliga positiva virveln runt en fråga så att man öppnar dörrar till det inre som skall vara stängda.
— Dan Salomonsson
Nu kanske någon tänker att jag är emot att media och kyrkor eller andra offentliga sammanhang har vittnesbörd och offentliga berättelser. Absolut inte! Självklart skall vi berika vår gemensamma miljö med medmänniskors starka berättelser om medgång och motgång, glädje och sorg. Vi skall dela våra personliga liv, men samtidigt vara vakna över att det är starka krafter vi hanterar. Låt vittnesbörden få plats i kyrkorna och i mediasofforna. Men var försiktig med individerna. Se till att ingen dras med i den tillfälliga positiva virveln runt en fråga så att man öppnar dörrar till det inre som skall vara stängda. Låt ingen personifiera en viss problematik. De personliga berättelserna ska vara många och individuella så att mångfalden av erfarenheter ges plats.
Den som har modet att dela den personliga erfarenheten kan hjälpa någon annan att förstå och hantera den egna verkligheten. Därför får vittnesbörden och de personliga skildringarna aldrig tystna. Fortsätt att vittna, men var rädd om dig!
[ Bibelkrönika: Ordet "vittnesbörd" kan få det att knyta sig i magen ]
