”Att Bibeln inte fungerar som uppslagsbok för a-kassenivåer, straffsatser eller koldioxidutsläpp betyder inte att Bibeln saknar politiska riktlinjer”, skriver Magnus Malm.
Min första känsla när jag läser Stefan Olssons replik är ”stackars människa som ska försöka navigera i dessa politiska labyrinter”. Politik riskerar alltid att bli ett smutsigt hantverk där personliga övertygelser stryker med när grovjobbet ska göras. Riktningen riskerar att gå förlorad i myllret av detaljfrågor.
Det är för övrigt inget som är unikt för politiken. Jag har länge drömt om yrkesbaserade samtalsgrupper i våra församlingar, där Vården, Skolan, Företaget och Politiken skulle kunna samla yrkesutövare omkring den gemensamma frågan ”Vad innebär det att följa Jesus i vårt sammanhang?” Med den utgångspunkten kan vi hjälpa varandra att identifiera konfliktområden, hitta möjliga strategier och urskilja gränsen när vi faktiskt bör byta jobb.
Ett sådant samtal bygger på en viktig distinktion som saknas i Stefan Olssons inlägg. Han skriver att Bibeln inte kan användas som uppslagsbok för politiska sakfrågor, till exempel nivån för a-kassan. Detta är helt korrekt, och gäller en mängd frågor som vi ställs inför i ett modernt samhälle. Därav drar Stefan Olsson slutsatsen att ”man har ytterst sällan någon praktisk hjälp av Bibeln … när man ska utarbeta ett politiskt beslut”. Fritt fram alltså att följa partilinjen.
Men att Bibeln inte fungerar som uppslagsbok för a-kassenivåer, straffsatser eller koldioxidutsläpp betyder inte att Bibeln saknar politiska riktlinjer. Liksom på andra områden ger Gamla och Nya testamentet tillräckligt tydliga konturer av efterföljelsens etiska konsekvenser för att ordet ”kristen” inte kan klistras på vilken politik som helst. Här måste vi alltså skilja mellan uppslagsbokens detaljstyrning och kompassens riktning.
Första uppdraget Gud ger människan är att ”bruka och vårda” jorden, som tillhör Gud och som vi har ansvar för att förvalta. Genom hela Gamla testamentet återkommer treklangen ”änkan, den faderlöse och invandraren” som markör för var Gud har sitt hjärta och där han förväntar sig motsvarande prioritering från oss. När Jesus ger vad teologerna brukar kalla ”Gudsrikets manifest” i sin hemstads synagoga följer han upp denna linje med orden ”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren.”
[ Efterlysning: Kristna politiker behövs i alla partier ]
En enkel och rimlig sammanfattning av detta skulle kunna vara att kristen politik inte primärt kan handla om att skydda de privilegierade, utan om att hjälpa och skydda dem som har förlorat sina privilegier. Och det är här jag och många med mig, kristna såväl som icke-kristna, får problem med den nuvarande regeringen:
Ökade utsläpp och minskade klimatsatsningar. Sänkt bistånd till fattiga länder. Högre trösklar för invandrare och flyktingar. Sänkta bidrag till naturvård. Hårdare straff, trots att alla som jobbar på fältet vet att det inte är en lösning på kriminaliteten. Slopa rätten till tolk vid läkarbesök. Lägre bidrag till (kristna) folkhögskolor, trots att de är en av få miljöer som ger utslagna ungdomar en chans. Och så vidare.
Hur är det möjligt att med denna politik påstå att ”det finns därmed ingen motsättning för oss som är politiker mellan att förverkliga våra partiers program och att verka i Jesu efterföljd”? Björn Wiman speglade nyligen i DN dagens politik i Klaus Manns pjäs ”Mefisto”, och ställde några avslutande frågor som gäller oss alla:
”Hur mycket betyder det egna samvetet när det kan växlas in mot framgång, makt och stjärnglans i livets teater? Hur många halsbrytande förvandlingsnummer är vi beredda att utföra när en ny tidsanda utmanar äldre övertygelser? Var går gränsen för den själsliga akrobatik som är möjlig i civilisationens egen dödsdans?”
[ Magnus Malm: Därför hotar hbtq-frågorna att splittra kyrkan ]
