Mefisto på Dramaten är ett högaktuellt existentiellt drama. Föreställningen ställer samvetsfrågan “Hade du varit en rättfärdig människa i en omvälvande politisk tid som krossar allt du håller högt?” Huvudpersonen skådespelaren Hendrik Höfgen böjer sig för nazisterna för att få utöva sitt yrke. Han firar triumfer på scenen men går sönder själsligt.
Uppsättningen baseras på en text av Ariane Mnouchkine efter Klaus Manns roman. Fokus är oväntat inte enbart skådespelaren som säljer sin själ och blir nazisternas favorit. Regissören Natalie Ringler vill berätta hur fasansfullt ett kollektiv av konstnärer - den revolutionära teatergruppen Stormfågeln - och hela det fria kulturlivet påverkas av ett nazistiskt maktövertagande. En berömvärd och storslagen vision. Men tyvärr gör det att handlingen ibland känns splittrad och rörig.
Ett plus är att det finns ett driv och en attack i ensemblens utspel som förhöjer spelet. Det märks att Natalie Ringler är van att jobba med djärva fria teatergrupper som Galeasen - där hon gjort succé med “Vår klass” och “Irakisk Kristus”.
I första akten interagerar ett myller av teaterfolk och det är svårt att identifiera vissa karaktärer. Speciellt eftersom alla i ensemblen utan Danilo Bejarano - som gör Hendrik Höfgen - byter roller. Det är år 1923 och Stormfågeln ägnar sig åt satirisk kabaré med udden riktad mot makthavare, byråkrati, skenade priser på varor och ökad inflation. Majoriteten i teatergruppen inklusive Hendrik är övertygade socialister. Några medlemmar stöder öppet eller mer i smyg - med partimärket under rockslaget - en framväxande nationalsocialism. Dessa vilseledda häcklas men ingen begär att de ska uteslutas.
[ Selma Lagerlöf ställer viktiga frågor om antikrist ]
Hendrik Höfgen är en begåvad skådespelare som börjar få framgång och vill göra karriär. Därför närmar han sig kulturetablissemanget och “den borgerliga teatern”. Ett sätt att komma in i de kretsarna är äktenskapet med nobelpristagaren Thomas Manns syster Erika och vid familjemiddagar tar han förtjust för sig av champagne och hummer.
Få anar vid den här vid tiden att demokratin i Tyskland är under hot och Hitler ses mest som en lustig figur. Men i andra akten år 1933 vinner nazisterna valet och Hitler utnämns till rikskansler. Samhällsklimatet förändras radikalt. Tillvaron blir snart outhärdligt skrämmande för många däribland fritänkande konstnärer som vägrar gå i nazisternas ledband och naturligtvis för judarna.
“Det känns som Gud övergivit människorna” utbrister en förtvivlad teaterman. Han varnar publiken - som får symbolisera alla som lever i en demokrati - hur snabbt en sjuk ideologi kan sprida sig och politiska krav på en patriotisk kultur ställas. En nyckelscen är när en nazivänlig teaterchef - väl spelad av Elin Klinga - tillsätts och förhör skådespelarna om deras partisympatier.
I Stormfågelns slutna rum talar Hendrik vredgat om det bruna pack som förgiftar samhället och kulturlivet. Samtidigt avslöjar han med sidoblickar mot publiken att han längtar efter att slå igenom som skådespelare och göra stora roller i Berlin. För att nå det målet måste han hålla sig väl med nazisterna.
Genom denna pakt stiger Hendriks stjärna raskt medan de andra i Stormfågeln väljer vitt skilda vägar att hantera förtrycket. Otto - pregnant och trovärdigt gestaltad av Hannes Meidal - bjuder stoiskt motstånd, torteras och dör sedan i koncentrationsläger. Ett par där frun är judinna begår självmord. Några medlemmar flyr och tvingas därmed ge upp sitt yrke. De kan inte spela teater i ett land där de inte behärskar språket.
Att ge Danilo Bejarano den komplexa rollen som Hendrik Höfgen är ett klokt val. Han är en begåvad och sensibel skådespelare och balanserar elegant mellan starka dramatiska utspel och mjukt charmerande publiktilltal.
[ “Vardagsrasismen är mer utbredd än många tror” ]
Scenografin i Mefisto består som så ofta idag främst av ljusdesign. Att regissören avstår från storskaliga nazistiska symboler känns befriande. Ett kostymmässigt utropstecken är att i en hetsig jakt mot undergången klä samtliga karaktärer - förutom Hendrik- i underkläder, kanske för att understryka att de fått yrkesförbud.
Hendrik döms i denna uppsättning inte för sitt ställningstagande men jagas av ett alltmer plågsamt samvete. Desperat vädjar han om vår förståelse. Han är ju bara en vanlig människa och kan inte avkrävas ansvar för allt hemskt som sker. Slutscenen är lite övertydlig men samtidigt förfärlig.
Mefisto är en välspelad och formmässigt spännande föreställning som angår alla och envar. Den uppmanar oss att ge akt på “invasiva växter” i vår den politiska myllan. Så att vi inte står där en dag och säger att vi visste ingenting.
---
Fakta: Mefisto
- Manus: Mefisto av Ariane Mnouchkine bygger på en roman av Klaus Mann.
- Scen: Dramaten Stora scenen
- Regi: Natalie Ringler.
- I rollerna: Danilo Bejarano, Hannes Medial, Elin Klinga, Magnus Ehrner, Hamadi Khemiri, Melinda Kinnaman m fl.
- Scenografi och ljus: Lars Östbergh.
- Kostym: Elin Hallberg.
- Kapellmästare: Göran Martling.
---
