I 120 år har Indiska försett Sverige och Finland med orientaliskt inspirerade kläder och heminredning. Men att företaget startades av en svensk missionär är det inte många som vet. I den nyutgivna ”Mathilda – Historien om Indiskas grundare” berättas det om den excentriska Mathilda Hamilton.
Mathilda Hamilton, hon som har besökt 45 länder och varit pionjär inom såväl missionen som i företagsvärlden, sitter år 1933 tvångsintagen på Beckomberga mentalsjukhus i Stockholm. När hon först kommer dit är hon klädd i sidenklänning och svart, sliten kaninpäls. På huvudet bär hon en sammetsturban med en uppstoppad mås på toppen, och så fort hon rör sig faller malätna fjädrar till golvet.
För alla som vill lyssna berättar hon om sina framgångssagor från utlandet och succén med butiken Indiska Utställningen. Men sanningen är att Mathilda Hamilton är utfattig och sjuk. Läkaren som föreskrivit intagningen hänvisar till hennes oförmåga att ta hand om sig själv. Hon missbrukar alkohol, vägrar tvätta sig och verkar paranoid. Diagnosen lyder: manodepressivitet och kronisk mani. Två år senare dör Mathilda Hamilton i ett sjukhem på Lidingö, knappt 71 år gammal, av ”hjärtmuskelinflammation och sinnessjukdom”.
Men hur hamnade hon där?
Fram tills nyligen fanns det inte mycket skrivet om Mathilda Hamilton, född Strömberg. Hon var ensambarn, fick inga egna barn och finns inte uppskriven i några biografiska lexikon. Men när journalisten Sara Sjöström fick veta att Etnografiska museet i Stockholm hade fått in ett fotoalbum som tillhört Indiskas grundare, blev hon intresserad. Nu har hon sammanfogat fragmenten från Mathilda Hamiltons liv och skrivit boken ”Mathilda – Historien om Indiskas grundare”, utgiven av Förlaget Näringslivshistoria.
I boken framträder bilden av en kvinna som inte låter sig tämjas och som gång på gång trotsar sociala konventioner. Kanske har det att göra med att hon 1864 föds rakt in i en väckelsevåg som går genom hembygden runt Finspång, i en tid då Konventikelplakatet fortfarande förbjuder religiösa samlingar utanför statskyrkan och frikyrkliga bönemöten därför får hållas i hemlighet. Mathildas pappa – muraren Gustaf – är drivande i att starta Risinge missionsförsamling.
Tidigt smittas också Mathilda av den brinnande tron och hon blir, enligt tidningsnotiser från den tiden, känd som en ”energisk ordförande” och ”synnerlig begåvad och sympatisk talarinna” i Thorstorps Jungfruförening, Genom sitt arbete samlar hon in pengar till Asien-missionen.
24 år gammal reser hon sedan till USA, men inte som så många andra emigranter, på grund av svält, fattigdom eller religiös förföljelse, utan för att, enligt egen utsago, utbilda sig till läkarmissionär. Hon påbörjar studier vid Moody Bible Institute i Chicago, som finns kvar än i dag, men stannar bara två veckor innan hon drar vidare för att i stället läsa vid det kristna yrkescolleget Carleton College, i Northfield i Minnesota.
Hon börjar också hålla nykterhet- och missionsföredrag runt om i USA och vid ett tillfälle sitter pastorn och svenskamerikanen Gustaf Nelson i publiken. Omedelbar förälskelse uppstår, och kort därefter gifter de sig. De tar ett nytt efternamn – Hamilton – som i Amerika inte är skyddat av adeln.
Av en händelse stöter sedan paret Hamilton på svenskamerikanen Fredrik Fransson på gatan en dag. Vid den här tiden är han ledare för den Skandinaviska Alliansmissionen (SAM) – det som senare skulle uppgå i Svenska alliansmissionen. Fransson är evangelist och en föregångare i att låta kvinnor predika. Samtidigt är han ett barn av sin tid och inspirerad av en spekulativ fåra i väckelserörelserna som ägnar sig åt att försöka datera tiden för Jesu återkomst.
Fredrik Fransson uppmuntrar nu Mathilda och Gustaf Hamilton att ge sig ut på missionsuppdrag, och mellan åren 1894 till 1901 är de, som de allra första missionärerna, stationerade i den avlägsna byn Harsil i norra Indien. Den ligger på gränsen till Tibet, precis vid Gangesflodens upprinnelse, vilket gör platsen till en hinduisk pilgrimsort.
[ Hinduprästen Rahil Patel missionerade i Sverige – sedan mötte han Jesus ]
Trots isolering, en svår ekonomisk situation och sjukdomar som avlöser varandra, är Mathilda Hamilton uppfylld av att stärka – och kristna – de indiska kvinnorna i byn. Hon lär analfabeter att läsa, undervisar i handarbete, och predikar. I ett brev hem skriver hon: ”Kristendomen ensam har inom sig burit fröet till frihet och jämlikhet, inte blott för mannen, utan även för kvinnan. I Orienten, i Bahamas, Buddhas och Mohammeds länder, suckar ännu kvinnor under ett mångtusenårigt träldomsok”.
Sin uppenbara tveksamhet mot andra kulturer till trots, inspireras Mathilda Hamilton av indiernas kläder och byter ut den klassiska missionärsuniformen – figursydd klänning med puffärmar – mot de inhemska, luftiga klänningarna och turbanerna. Kanske för att smälta in, eller för att hon helt enkelt gillar stilen.
[ Mamman är hindu och pappan sikh – själv fann dottern Jesus ]
Däremot går inte missionsarbetet riktigt som paret Hamilton har tänkt sig. Efter fyra år kan de räkna till 15 döpta hinduer, vilket ses som en besvikelse. Samtidigt växer paret Hamiltons missnöje med Fredrik Fransson. I ett brev till sin hemförsamling i Finspång skriver Mathilda att hon känner sig försummad och att hon inte har fått det ekonomiska underhåll som hon blivit utlovad. Till sist gör detta att Mathilda lämnar Indien, medan Gustaf blir kvar.
Mathilda Hamilton hamnar i en religiös kris, men intygar samtidigt att hon aldrig kommer lämna sin tro och ”aldrig sluta älska, be och arbeta i det tysta för sitt kära Indien”.
Mathilda Hamilton återvänder till Sverige med kofferten full av indiska föremål – äkta pärlor, ädla stenar, välluktande träslag, och hand i hand med Gadju Daniel Sewak – en hindu som paret Hamilton lyckats omvända.
Tillbaka i Finspång förvandlar Mathilda barndomshemmet från klassiskt arbetarbostad till en orientalisk villa; väggarna täckts med tyger, palmblad, sköldar och krokodilskinn. Mathilda börjar hålla föreläsningar om Indien och samtidigt sälja föremål därifrån för att underhålla missionsstationen som hon och maken hade startat.
Så småningom får Mathilda Hamilton ett så kallat ”resanderum” i Stockholm där hon förvarar alla sina indiska saker. Många av föremålen är religiösa och en del höjer på ögonbrynen över att hon som kristen missionär tjänar pengar på avbilder av hinduiska gudar. Mathilda Hamilton argumenterar dock för att hon snarare förolämpar de heliga gudarna genom att enbart förvandla dem till materiella ting och på så sätt ta ifrån dem den religiösa innebörden.
Resanderummet blir starten för det som senare ska bli Indiska Utställningen, den kombinerade utställningen och butiken på Regeringsgatan i Stockholm, som Mathilda Hamilton öppnar 1901. Detta är också början på vad som så småningom skulle bli butikskedjan Indiska.
I en tid då kvinnor fortfarande saknar rösträtt och har betydligt lägre ställning än mannen, blir Mathilda både framgångsrik och förmögen. Däremot är hon inte förskonad från lidande. Denguefeber och reumatism försvagar hennes kropp och själen plågas av skilsmässan som hon och Gustaf går igenom.
Under första världskriget blir det dessutom allt svårare att importera varor från andra länder och affärsverksamheten går sämre, vilket leder till att Mathilda till sist tvingas sälja sin verksamhet. Den nya ägaren lyckas så småningom vända trenden.
Sedan dess har Indiska haft en lång historia av uppgång och nedgång. I höstas annonserade de att de skulle gå i konkurs, men redan dagen därpå räddades företaget av en ny ägare. Indiska fortsätter sin verksamhet, och dess okända grundare – murardottern och missionären Mathilda Hamilton – har till sist tagit plats i historieskrivningen.
[ Missionsexpert: Det är svårare att åka ut i mission idag ]
---
Fakta: Mathilda Hamilton
- Född 1864 i Finspång, död 1935 på Lidingö.
- Studerade i USA, blev missionär i Indien tillsammans med sin man Gustaf.
- Från Indien tog hon med sig föremål som hon började sälja i samband med sina föreläsningar.
- 1901 startade hon butiken Indiska i Stockholm.
---
