Djävulsgreppet, Tom Hanks som Otto och dokumentärfilm om Sápmi

Malina Abrahamsson

Läst: Djävulsgreppet av Lina Wolff (Albert Bonnier förlag)

Jag visste redan att jag älskar Lina Wolffs hypnotiserande språk, absurda intriger och oväntade vändningar, men i Augustprisnominerade Djävulsgreppet överträffar hon sig själv!

Wolff skriver liksom inifrån på ett sätt som gör att jag blir ett med huvudpersonen; vandrar på samma gator i Florens, känner det hon känner och dras in i galenskapen som utspelar sig när hon träffar Den Renlige - detta våldsamma vidunder till man som passerar gräns efter gräns. Till slut flyr kvinnan, som kallas Minnie, till sin älskare i New Orleans. Men där blir allt ännu värre.

Under läsningen slås jag gång på gång av vilken intelligent författare Wolff är – språkligt och psykologiskt briljant. Även om berättelsen är tillspetsad, är den samtidigt trovärdig och avtäcker mekanismerna i en destruktiv relation. Dessutom tycker jag mig se något obändigt inom kvinnan, som trots allt hålls intakt. Det ger mig hopp.

Läst: Fri av Lea Ypi, (Albert Bonniers förlag)

Albanien är ett land jag vet generande lite om, och just därför blev jag nyfiken när jag hörde om “Fri” - Lea Ypis uppväxtskildring därifrån.

Författaren är idag professor vid London School of Economics, vilket märks i de skarpsynta politiska analyserna. Men Fri är framför allt en bok som ger ideologierna kropp. Ypi skriver om sin familj, sina grannar och skolkamrater och deras liv i ett kommunistiskt samhälle där Partiet intalar folket att världen utanför är lurad.

Men sen faller kommunismen. Folket behöver inte längre köa för sin ransonering mat, och blir istället konkurrenter på en jättemarknad. Många vill fly, men de länder som arbetat för albanernas rätt till rörelsefrihet, vill inte släppa in dem när de knackar på hos just dem.

Fri handlar om livslögner, strävan, korruption. Men kanske mest om frågan: Vem är egentligen fri?

Sett: Dokumentärfilmen Historiá – Stygn för Sápmi på SVT Play

Vid Guldbaggegalan i slutet av månaden kammade filmen Stygn för Sápmi, gjord av Thomas Jackson, hem priset för bästa dokumentär, vilket gjorde att jag äntligen tog mig för att se den. Och vad glad jag är för det! I Stygn för Sápmi skildras den samiska kampen genom den hyllade konstnären Britta Marakatt-Labba liv och broderi. Fotot är fantastiskt och berättelsen berör. Framför allt drabbas jag av hur klimatförändringarna hotar att utplåna den samiska kulturen. Dags att agera!

I februari ser jag fram emot: Föreställningen “Niklas och Radioapan” i Berwaldhallen

Symfoniorkester och omtyckt barnfigur från radio, låter som något som kan passa både vuxen och barn. Ser fram emot att se föreställningen med min dotter!

Urban Thoms

Sett: News flash - ett sekel av nyheter - utställning på Fotografiska

I samarbete med nyhetsbyrån TT visas mer än 300 nyhetsbilder och porträtt som kärnfullt sammanfattar det senaste århundradets stora nyhetshändelser. Parallellt får besökarna också följa den fototekniska utvecklingen. En modern historielektion helt enkelt. Till varje bild finns en text som påminner om sammanhanget. Jag blev helt uppslukad.

Sett: A man called Otto - ny biofilm

Medierna har fokuserat stort på jämförelserna mellan Rolf Lassgård från den svenska förlagan En man som heter Ove och Tom Hanks som gör Otto i denna amerikanska remake. Det är synd för det skymmer lätt filmens egentliga ärende. Berättelserna är snarlika och även i Otto-versionen blir det kärlek och rättframhet som till sist förvandlar den vresige mannen med överdrivet kontrollbehov och lyfter honom ur hans stora sorg. Det är både vackert och berörande.

Läst: Jag har slagit upp mitt tält i hoppets land av Tomas Sjödin (Libris)

Vill man börja dagen med att stilla sina tankar kring ett bibelord kan det vara värdefullt att få hjälp att reflektera kring det som står. En sådan bok har Tomas Sjödin skrivit. Han utgår från The Messages framställning av bibeltexten, vilket passar Sjödins sätt att formulera sig som handsken. Ledighet och precision kännetecknar dessa texter, som trots sitt milda tonläge kan vara nog så utmanande. En skatt att vårda.

[ Tomas Sjödin: Jag fick be om att få tårarnas gåva tillbaka ]

I februari ser jag fram emot: Kritikerrosade filmen Women talking

Den 17 februari är det Sverigepremiär för denna film som handlar om en grupp kvinnor i en isolerad kristen sekt där de utsatts för systematiska övergrepp. Medan männen ger sig av för att lösa ut förövarna medelst borgen samlas kvinnorna på ett höloft för att diskutera huruvida de ska fly eller stanna kvar.

Josefin Lilja

Hört: Hannas Café, podd från Norea

Den fristående missionsorganisationen Norea Sverige skapar en mängd poddar, barnprogram och andra produktioner för att sprida evangeliet. I Hannas Café möter man i varje avsnitt en kvinna som delar med sig av en personlig livsberättelse. Det kan handla om en dysfunktionell uppväxt, ett förlorat barn, en skilsmässa - alla med den röda tråden att Gud bär genom det mörka. Uppmuntrande, och inte sällan igenkännande, lyssning.

Sett: Jerusalem, dramaserie på SVT Play

Selma Lagerlöfs nervkittlande roman har mer än hundra år på nacken, men oj vad den står sig! I filmatiseringen från 1996 trängs den dåvarande svenska skådespelareliten, med Pernilla August, Maria Bonnevie och Sven-Bertil Taube i spetsen. Nu har den återsänts i fyra timslånga avsnitt - det är vackert, gråtframkallande och berörande. I en av de gripande scenerna står Nåsborna på knä i kyrkbänkarna, desperat ropande efter att få Guds kallelse till “den heliga staden”. Det är inte svårt att dra paralleller till sammanhang som ligger närmare i tiden än Jerusalemfararna.

Läst: Min far och Kvinnan, Annie Ernaux

Från en Nobelpristagare i litteratur till en annan. Den franska författaren porträtterar i dessa två romaner sina föräldrar på ett ärligt, rakt, men kärleksfullt sätt. Min far kretsar mycket kring den klassresa som Ernaux gör i stark kontrast till sin pappas fattiga uppväxt. Det tycks som att det själsliga avståndet dem emellan växer ju fler akademiska poäng dottern tar. I Kvinnan porträtteras modern, med den dubbelhet som inte sällan kan finnas mellan mor och dotter.

I februari ser jag fram emot: Få gå på konsert

Tacksam över att vara välsignad med vänner som har framförhållning nog att boka in musikaliska trevligheter medan biljetter ännu finns. “Tack för din musik” heter föreställningen och jag tackar redan på förhand för upplevelsen.