Hon är filosofen som mejslat ut ett existentiellt språk mellan värkar och foglossningar. Dagen möter Jonna Bornemark för ett samtal om hur graviditeten kan göra en människa klimatsmart – och hur filosofin kan fördjupa diskussioner om abort.
Jonna Bornemark är något så ovanligt som en folklig filosof. Hon slog igenom för två år sedan med boken Det omätbaras renässans. Tesen var då att besattheten av mätbara resultat har skapat ett samhälle där många går till jobbet och känner sig som byråkrater snarare än poliser, lärare eller vårdare. Budskapet gick hem också hos kyrkligt anställda – stressade av pappersarbete, statistik och resultatstyrning.
I hennes senaste bok är ansatsen inte lika uppenbart samhällskritisk. I Jag är himmel och hav är det i stället graviderfarenheten som prövas filosofiskt som en existentiell, snarare än medicinsk, angelägenhet. Jonna Bornemark säger sig vilja hitta ett språk som inte är medicinskt. Men heller inte magiskt, som om graviderfarenheten vore mer mystisk än den faktiskt är.
Dagen möter Jonna Bornemark för ett samtal utifrån boken hemma hos henne i Huddinge.
Historiskt sett har kvinnor som intresserat sig för akademiska studier valt bort barn, men hos Jonna Bornemark samsas tvärtom flera generationer under samma tak. Här bor tre barn i spridda åldrar, Jonnas pappa, två hundar och två råttor. Det är inte helt modernt inrett, och hon både ursäktar att det är ostädat och säger att hon inte har intresse av att upprätthålla någon fasad. Jag blir glad av att se en framgångsrik kvinnas stökiga hem; alla som tänker långa tankar om dagarna behöver ju välja bort något annat i livet.
Vi slår oss ner vid matbordet där Jonna under hela intervjun skrapar en av sina hundar på magen.
Hur var det för dig att bli gravid för första gången?
– Det var ganska omvälvande. Trots att jag visste vad som händer fysiskt. Det var något med graviditeten som inte matchade hur jag tidigare förstått världen. Allt blev väldigt annorlunda i och med att kroppen tog plats på ett väldigt konkret sätt, och mellantillstånden som jag pratat mer om i och med boken blev framträdande, säger Jonna Bornemark.
Det här med “mellantillstånd” är något av en sammanfattning av hennes gravida filosofi:
– Vi har en värld som förstår sig på dag och natt, men inte gryning och skymning. Att bli gravid för första gången innebar onekligen gryning, säger Jonna Bornemark, och syftar på ett av de bärande begreppen i sin senaste bok.
Graviderfarenheten innebär en gryning eftersom ett nytt liv blir till, en skymning på så sätt att livet aldrig blir detsamma för den som väntar smått.
– Fostret är en möjlighet, framför allt precis i början när det är en liten cellklump. Jag tänker inte att det är en människa, utan en möjlighet till en människa – ett blivande, säger hon.
Jonna Bornemark verkar inom en filosofisk tradition som gärna kritiserar logiken, en kritik som man spårar ända tillbaka till Aristoteles. Inget är fullt så enkelt, självklart eller beräkneligt som vi gärna vill tro.
Världen består inte av motsatspar (som dag och natt, om man vill använda Jonna Bornemarks egna terminologi), utan överallt uppenbarar sig gråskalor och paradoxer (som gryning och skymning) om vi bara väljer att se hur komplex världen är, och förstår att språket kan användas både för att stänga in verkligheten i förenklade modeller – och öppna upp densamma genom att använda ord på oanade sätt.
Jonna Bornemark började skriva poesi efter sin första graviditet. Hon var 26 år, studerade filosofi och upplevde plötsligt hur kroppen tog plats. Så också i dikterna, som varken ryggar för inkontinens eller avföring.
Nu säger hon att dikterna var tafatta, men Jonna Bornemark har likaväl valt att damma av dem i senaste boken. Där öppnar poesin för nya sätt att tänka, genom att ord får nytt liv. “Dugaj”, till exempel, blir ett sätt att tala om hur den gravida kvinnan alltid hör samman med ett annat jag på ett sätt som gör gränsen mellan “jag” och “du” flytande.
[ Vem kan undgå trons erotiska undertoner ]
Biologiskt sett är fostret ett blivande, ett sömlöst växande liv. Men när har blivandet redan blivit? När blir fostret en människa? Förr eller senare behöver det som blir erkännas som något som är. Eller?
Kanske är det enklare att betrakta världen som komplex än att faktiskt besvara komplexa frågor. Sådana frågor som alltjämt måste få ett svar. Jag väljer att utmana med en etisk fråga.
Går det att använda din filosofi för att fördjupa diskussionen om abort?
– Ja, det vi behöver se är att det råder en konflikt mellan två logiker. Vi behöver dag och natt-logiken för att dra en juridisk gräns mellan cellklump och bebis. De flesta tycker att det är en obehaglig tanke att man skulle abortera ett foster på nio månader. Och varför skulle ens födseln i så fall vara en gräns, kan man tänka? Kan man abortera en fyraårig? Min tjugotvååring? Nej, någonstans behöver vi sätta en gräns för vad som är mord.
– Men vi behöver också mer av livets flytande logik, eftersom aborten är att sätta stopp för ett blivande. Jag tänker inte på kropp och själ som en dualism, som att fostret vid en viss tidpunkt får en själ. Människoblivandet sker mer gradvis och analogt – men det gör det hela svårt.
Bornemark återkommer till en sådan logik som komplicerar snarare än tillrättalägger:
– Som jag tänker mänsklig existens är existensen hela tiden i motstridiga krav och paradoxer. Börjar vi där kan vi i alla fall se att det inte är en enkel fråga, att det här finns en inbyggd paradox som för med sig att vi inte kan kapitulera för den ena eller andra sidan.
[ Hon vill att storskalig miljöförstöring ska bli ett brott ]
Kristna tänker mycket utifrån dualismer, som kropp och själ, eller himmel och jord. Är det så fel?
– Ja, det tycker jag, säger Jonna Bornemark direkt, och ler.
Hon går till attack mot synen på kropp och själ som åtskilda och ger exempel på hur vi röntgar hjärnan för att hitta svar på vad det är att vara människa. Att vi ser människan som en maskin och har tappat själens språk menar Bornemark härstammar i en dikotomi mellan kropp och själ som senare stängt ute själen.
– Men vi behöver kategorier för att förstå världen och ordna samhället. Det som däremot är viktigt är att se kategorierna som rörliga, de ska kunna diskuteras. Det är motsatsen till fundamentalism, där kategorierna fryst fast för att sedan krackelera. Det går nämligen inte att frysa tiden, vilket gör det till en människas viktigaste egenskaper att kunna ändra sig.
Så till en av bokens politiska poänger, som Jonna Bornemark utvecklar i sista kapitlet. Redan 2019 skrev hon en replik på DN-skribenten Hanne Kjöllers text om att graviditet kan anses skamligt i en överbefolkad värld. “Flygskam är bra. Flerbarnsskam är ännu bättre. Ur strikt klimatsynpunkt, alltså”, menade Kjöller.
Bornemark kontrade då med att graviditeten kommer med erfarenheten av att höra samman med världen, “en värdefull kompetens” också när vi funderar på hur vi fördelar resurser och hur vårt eget liv påverkar andra – en bärande tanke också i denna senaste bok.
– Som gravid är det uppenbart att min kropp inte bara är min kropp, jag är ett slags landskap för fostret och är del av livets rörelse. Så har jag tänkt sedan jag blev gravid första gången, men det är i min bok som jag fördjupar resonemanget, säger Jonna Bornemark.
En gravid kvinna äter, sover, och lever inte bara för sin egen skull – utan för ett annat du som tagit hennes kropp i besittning, påpekar Jonna Bornemark.
På väg hem från intervjun i radhuslägenheten i Huddinge ser jag en av Sveriges alla tiggare utanför en mataffär. De flesta, liksom jag, går förbi utan att ägna orättvisan mer än en flyktig tanke. Hur kommer det sig att man i en storstad som Stockholm så sällan drabbas av känslan av att höra samman med andra? Att folkvimlet tvärtom verkar göra oss mindre benägna att ta ansvar för det som inte rör en direkt?
Jonna Bornemark var inne på temat under samtalet, och menade att något av det värsta hon vet är hur människor använder ordet “godhetsknarkare” – som om det spelar någon roll att också jag mår bra av att ge en bit mat till den som saknar att äta. Men det finns ingen som på motsvarande sätt ifrågasätter att en mamma kan må bra av att ge sitt barn mat, påpekade hon under intervjun.
Samhället behöver helt enkelt att vi mer frimodigt erkänner att vi alla är involverade inte bara i eget väl och ve, menar Jonna Bornemark, och ser graviditeten som en erfarenhet med potential att sudda ut gränsen mellan mig och den som ropar efter mig på gatan.
---
Fakta: Jonna Bornemark
- Professor i filosofi på Södertörns högskola.
- Aktuell med boken Jag är himmel och hav: en filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser utgiven på Volante förlag 2022.
- Boken handlar om graviditeten som en existentiell erfarenhet.
---
