Det händer ganska ofta att jag identifierar mina medkristna på grund av hur de klär sig, även om de inte har något synligt kors om halsen, skriver Josefin de Gregorio i en essä.
Finns det kristna klädstilar? Frågan väcktes efter att Ebba Kleberg von Sydow lanserat idén i SVT-programmet “Cyklopernas land”, något Dagen då skrev om. Tankarna går kanske till mennoniter eller amish, med typiska och traditionsbundna plagg som lätt känns igen.
Men finns det inte också ett slags frikyrkomode, det som Kleberg von Sydow kallar för “Christian girl autumn”? Mitt spontana svar, efter många år i frikyrkan, är faktiskt “ja”. Länge bodde jag i England och umgicks en hel del med amerikanska evangelikala. De såg ofta ut som tagna direkt från ett instagramkonto: mammor med leggings, stora skjortor, blommiga klänningar. Unga kvinnor i voluminösa sjalar, bredbrättade hattar, stövlar som slutade strax under knät. Jag blundar och ser blonderade pastorsfruar framför mig, med precis de där mjuka lockarna Ebba Kleberg von Sydow nämner. Tajta jeans, kanske lite trasiga, men på ett smakfullt sätt. Alltid liksom helt och rent.
Och så männen: antingen avslappnade med shorts, t-shirt och sandaler, eller det lite svenskare och mer uppstyrda: skjorta under lamullströja, prydliga kragar, chinos. Det händer ganska ofta att jag identifierar mina medkristna på grund av hur de klär sig, även om de inte har något synligt kors om halsen.
Men lika lätt som att känna igen en muslimsk kvinna med hijab är det förstås inte. Kristna har generellt sett inte kodifierade klädstilar, även om jag hört talas om kyrkor i England där det inte ses på med blida ögon om männen dyker upp utan slips (!). Vi har heller inte några självklart fastslagna klädesregler.
[ Ebba Kleberg von Sydow: Jag fattar verkligen att "Christian girl autumn-stilen" inspirerar ]
Jag vet att detta kan uppfattas som en kontroversiell hållning år 2023, och jag tog inte beslutet lättvindigt.
— Josefin de Gregorio
I 1 Timotheusbrevet talar Paulus visserligen om hur kvinnorna ska “smycka sig med anständig klädsel, med blygsamhet och gott omdöme, inte med håruppsättningar och guld eller pärlor eller dyra kläder, utan så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan: med goda gärningar” (2:9-10). Men det har ofta tolkats som att fokus inte ska ligga på utseende, eller på att försöka bräcka varandra med fina, lyxiga kläder, utan att man istället ska se till hjärtat. Däremot känner jag ingen som tar det som ett direkt förbud. Både pärlor, guld och håruppsättningar förekommer i de flesta församlingar jag varit i.
Men det finns faktiskt en sak som kanske är lite mer kontroversiell, och det är det här med huvudbonader. Själv har jag gjort ett val som är ganska ovanligt i de svenskkyrkliga kretsar där jag nu rör mig, även om man ser det på sina håll i frikyrkan. Jag täcker nämligen mitt hår under gudstjänsten. Detta gör jag för att jag inte ser någon annan hållbar tolkning av 1 Korintierbrevet 11:13: “Döm själva: passar det sig att en kvinna ber till Gud utan att ha något på huvudet?” (ytterligare kontext i 1 Kor. 11: 3-10).
Jag vet att detta kan uppfattas som en kontroversiell hållning år 2023, och jag tog inte beslutet lättvindigt. Men efter ett par års experimenterande och funderande, bibelläsning och rådgivning, fattade jag beslutet. Jag köpte några sjalar, sedermera en mantilla som lätt kan fästas i håret, och nu är det en självklar del av mitt gudstjänstliv. När jag hinner varierar jag med judiska tichels, sjaletter, och för ändamålet sydda hättor (och ibland i nödfall med en vanlig halsduk).
Och jag älskar det.
För mig har täckandet flera positiva effekter: det hjälper mig att markera min kvinnlighet, något jag ibland upplevt som svårt.
— Josefin de Gregorio
Däremot är det inte något jag försöker övertyga någon annan om. Frågar en medkristen varför så svarar jag, men understryker att detta är min tolkning och övertygelse, att Gud lagt detta på mitt hjärta. Jag har också diskuterat det med min man, som läser de relevanta bibelställena på samma sätt som jag gör, och som har kommit till samma slutsats. För mig har täckandet flera positiva effekter: det hjälper mig att markera min kvinnlighet, något jag ibland upplevt som svårt.
Som barn var jag en pojkflicka som inte riktigt passade in och blev retad för att jag inte visste hur man skulle bete sig som tjej. Som vuxen vet jag att min kvinnliga identitet inte har med mina sminkkunskaper att göra, men när jag tar på mig sjalen i kyrkan blir det ändå en förvissning: Gud har skapat dig till kvinna, och du kan vara kvinna på ditt sätt.
Vissa av de kvinnor som täcker huvudet i kyrkan går till slut över till att bära något på huvudet på heltid: om man ska täcka sig när man ber, och man också ska be ständigt, så blir det ju faktiskt en logisk slutsats. Om jag hamnar där vet jag inte än, men jag vet att min sjal är ett kristet klädesval som varit till stor välsignelse i mitt liv. Jag får markera att nu samlas vi till bön och firande, Herren är här bland oss, och nu sker något heligt, något avskilt. Det är fantastiskt.
