Jag sörjer över att det gråts så lite i kristenheten nu för tiden. Jag tänker nu inte på enskilda människors tårar i hemmen, utan på de tillfällen då Guds närvaro och helighet sveper genom en församling och det är omöjligt att hålla tårarna tillbaka. När vi begråter allt från synden i våra liv till nåden som omfamnar och dränker den. Jag saknar gråten över tillståndet i världen, gråten över en kyrka som ägnar sig för mycket åt form och förpackning och för lite åt hängivelse och förundran. Jag tror att det ligger drivor av ogråten gråt vid ytterdörrarna till våra kyrkor, kapell och bönhus. I min värld är en torrögd kyrka en andefattig kyrka.
Våra tårar är det vattendrag som rinner upp ur våra djup, drar oss in mot varandra och närmare Gud. Tårarna kommer ur oss som en renande, läkande och mjukgörande flod, de rinner ned för våra kinder, men en del av dem gör inte det, de samlas i Lacus Lacrimalis, tårarnas sjö i vår inre ögonvrå. Är det inte ett ovanligt vackert namn, förresten? Lacus Lacrimalis, en sjö vars blanka yta är en återspegling av själens djup.
Gråten hör till det som kallas för det parasympatiska nervsystemet, det som lugnar ett oroligt hjärta, sänker blodtrycket, underlättar för vår läkning och ser till att kroppen får efterlängtad vila. Somliga forskare menar att tårvätska innehåller både endorfiner - som ger välbefinnande och lindrar smärta - och stresshormoner. Som att gråten, denna översvämning i tårkanalen, gör ett dubbelt arbete med oss; kroppen får vila eller lättnad samtidigt som en massa stress och oro sköljs ut. Dessutom skyddar de ögat mot smuts.
Det är mycket som sker i oss när fördämningarna brister. Tårarna är ett fysiskt uttryck för två så skilda känslor som glädje och sorg. Längst ut i kanterna av det mänskliga livet - när det är som störst och när det är som svårast - räcks oss tårarna som en gåva, en nåd. Med samma medel uttrycker vi smärta, sorg, saknad och lycka. De tysta tårarna efter ett lättande besked är tacksamhet i flytande form. Den finlandssvenske, ortodoxe författaren Tito Colliander skriver i sin bok Motiv från 1977 att den som gråter befinner sig under krusningarna på ytan, i okända och icke lodade djup:
“Den som gråtit mycket har sett in i tusende landskap och i varje av dessa har han sett nya värden.”
Kanske därför gråten är så viktig; den rymmer det motstridiga livet och den sätter oss i kontakt med djupen inom oss. Den lodar.
En av de nästan bortglömda profilerna i den tidiga svenska Pingströrelsen, författaren och kulturpersonligheten Sven Lidman, (1882-1960) skrev texten till psalmen “O salighet, o gåtfullhet” efter sin dramatiska omvändelse. Som få har han skildrat hur han i sitt förtvivlade sökande efter livsmening hade följt liderlighetens och lasternas väg till slutet, som “en människa som vittrat sönder”. Synden, som enligt honom själv tidigare hade varit närmast en “estetisk dekoration” blev nu en realitet som höll på att ända hans liv. Ensam i lägenheten på Kammakaregatan gör han sin ljusupplevelse – ser sig själv genomlyst och genomälskad – och efter en nattvardsgudstjänst en tid senare skriver han psalmen “O salighet, o gåtfullhet”.
När han söker språk för denna livsförvandling, denna upprättelse, räcker inte orden. Fröjd och gråt flyter samman. Det är inte lyckan över en bingolottovinst, det är något mycket djupare, så omvälvande att hjärtat till slut måste ge efter för trycket inifrån, för tårefloden från Lacus Lacrimalis, tårarnas sjö. Det är som ett dop fast vattnet kommer inifrån:
Nu all min synd du tagit har,
av fröjd vill hjärtat gråta.
Jag är ditt barn, du är min far,
o salighetens gåta.
Genom hela Bibeln rinner tårarnas vattendrag, kanske inte som en älv eller en flod men i alla fall som en rännil, en ström. Halva Psaltaren är tårdränkt, Timotheos minns Paulus tårar och tårefloden rinner uppenbarligen till sist upp i himmelen där Gud skall torka alla tårar, vilket inte behöver vara detsamma som att vi aldrig mer skall gråta. Men kanske har gråt skilts från gråt? Att vi gråter lyckligt och bara lyckligt; återförenandets, helandets och förundrans gråt.
Till dess kanske man behöver vandra längs de stigar som leder tillbaka till barndomen för att komma nära gråtens mysterium. Jag gick i sömnen när jag var barn. Inte bara i rummet eller i huset, utan i väg från vårt hem. Min mamma var kroniskt orolig om nätterna. En vinter, när det var så mycket snö i södra Norrland att man inte såg bilarna bakom drivorna på vår gata, drömde jag att jag skulle gå till våra grannar längre bort på Skarpåkervägen. Jag gick ut i trettio minusgrader. Mamma vaknade när ytterdörren slog igen, men när hon ropade var jag redan dold bakom de höga drivorna. Barfota och i pyjamas. Det enda jag hade tagit på mig var ett par lovikavantar. Innan mamma hunnit få på sig kappan för att ge sig ut vaknade jag några hus bort, stelfrusen och rädd. Snabbt som ögat sprang jag hemåt och mötte mamma i dörren. Jag minns att hon inte sa något. Att jag inte gjorde det heller. Jag minns att hon höll om mig och bara grät.
Jag tänker ibland på det där ögonblicket, på gråten som det budskap ingen av oss behövde hjälp med att formulera och på det märkliga i att kroppen pressar ut vätska när det som saknar språk ändå behöver sägas. Ett tydligt språk dessutom. Gråten visar sig i den del av kroppen som alltid är naken, ansiktet. Den är svår att dölja, å andra sidan, varför skulle man gömma sina tårar? Gråt är förvisso en av sorgens yttringar, men tårarna som faller är också ett uttryck för att man har någonstans att ta vägen. Författarinnan Sofia Sivertsdotter har i en mening fångat det som jag famlande försöker säga: “Tårar är sorg som hittar hem”. Jag har fått en lapp av henne med den texten på, den hänger ovanför mitt skrivbord och innebörden djupnar för varje dag som går.
[ Tomas Sjödin: Jag är glad att det höga röstläget skruvats ner i karismatiska miljöer ]
För man gråter inte var som helst. Man måste känna sig trygg för att våga låta tårefloden komma. Man gråter där man känner sig hemma. Kanske är det därför vi ofta håller emot så att det bränner i ögonen och värker i bröstet? För att vi inte känner oss hemma nog.
Jag är övertygad om att vi kan skapa sådana rum för varandra, rum så trygga att vi inte behöver dölja våra ansikten där när det brister. Och jag drömmer om att kyrkan skulle få vara den tillflyktsort dit man går för att få förlora kontrollen och släppa gråten fri. Att öppna ett sådant skyddsrum av kärlek är en stor gåva att ge till en medmänniska. Ett rum där vi inte försöka trösta bort tårarna utan trösta fram dem, ett rum där vi byter vårt “Gråt inte” mot det betydligt mer tröstande “Gråt!”. För jag tror att det fungerar så. Sanningen tycks vara att bara sorg botar sorg. Bara genom att först vara i den kommer vi igenom den, för att sedan få leva vidare och – fast man inte tror det i början – ta emot ett gott liv igen. Nu tillsammans med en ny följeslagare: den livslånga saknaden. Sorg är därför inget man skall undvika, det är ett arbete som skall utföras, något man måste igenom. Det ställer krav på oss andra, på vår tröst: att vi inte försöker trösta bort sorgen, utan snarare varsamt tröstar fram den. Tröst är inte alltid att få en medmänniska att sluta gråta, ibland handlar det om det motsatta, att hjälpa henne till det.
Tröst är inte alltid att få en medmänniska att sluta gråta, ibland handlar det om det motsatta, att hjälpa henne till det.
Historikern Peter Englund skriver i sin bok Förflutenhetens landskap att man under medeltiden i Europa och Sverige grät floder, även offentligt. Under den tidiga medeltiden satte man stort värde på starka, spontana och öppna känslor. “Tårarna var vackra och uppbyggliga. Att inte ha gåvan att gråta ansågs som en svår brist”, skriver han.
Men gråten förändrades, blev till en annan gråt. Han menar att gråten under 1800-talet privatiserades och feminiserades. Man vände den tidigare utlevda sorgen inåt och drog sig in mot ensamheten och i stället för att gråta öppet och tillsammans fällde sina tårar i tysthet. “Regeln nu är att man inte skall visa sina allra starkaste känslor offentligt. Gråten har blivit obscen, otäck och oanständig”, skriver han och avslutar analysen med att det i det gamla Europa fanns koder som hjälpte människor att hantera omskakande upplevelser som födelsen, kärleken och döden, koder som nu har gått förlorade för oss. “Skulle en människa ur förflutenheten se oss i dag skulle hon säkert tycka att vi var känslokalla. För det som är underligt, det är inte att de grät så mycket, utan att vi gråter så lite.”
Under åren har jag hunnit träffa många fascinerande och imponerande människor, men de som dröjt sig kvar, de vilkas ansikten jag när som helst kan frammana, är de som bjöd mig sina tårar. Jag tror också att detta är ett av skälen till att jag ständigt återvänder till Jesus i tro, bön och tanke. För att han är den ende guden som gråter. En av de vackraste och kanske viktigaste skildringarna av Jesus är den där det berättas att han på avstånd ser Jerusalem och faller i gråt över staden. Hans gråt är vår. Jag tyr mig till den Gud som gråter när han kommer över bergen i riktning mot vår brustna tillvaro. Torrögda gudar kan kvitta för mig.
I hörnet, ovanför vår kökssoffa hänger en tavla med text av musikern Julia Ivansson:
“Vill man gråta så går det jättebra att göra det här.”
Jag undrar om inte det är den bästa platsen i vårt hus.
[ Peter Halldorf: Tårarna är tecken på att Gud varit på besök ]
