Barndomens jular var allt annat än ljusa och varma för Ingela Blanck. Hennes pappa drack och slog hennes mamma. Som vuxen fastnade Ingela själv i ett missbruk.
– Jag skulle faktiskt inte vågat leva en enda dag utan Jesus – då skulle jag inte ha ett liv.
Det var julaftons morgon. Ingela kände det i samma stund som hon slog upp ögonen; julstämningen som vilat över familjens lilla trea kvällen innan var som bortblåst. Borta var doften av skurmedel, apelsiner och gömda klappar. Ingela var sju år gammal och hon visste redan alltför väl hur pappa blev när han drack sprit. Det var tyst i lägenheten. Hon smög försiktigt upp i bara nattlinnet. Röran omkring henne var värre än vanligt. Hela köket låg i spillror. Någon hade rafsat ur allt ur skåpen; tallrikar, skålar, koppar och bestick låg i en röra av vassa skärvor. I vardagsrummet låg granen som mamma klätt, omkullvält. Ingela brydde sig inte om att försöka resa den. I stället gick hon vidare mot föräldrarnas sovrum. Pappan var inte där, men Ingelas mamma låg ensam i sängen och stirrade uppgivet i taket. Hon var svullen i ansiktet, läppen var sprucken, och det syntes att hon hade gråtit. Ingela gick fram och satte sig på sängkanten och tog sin mammas hand.
Ingela Blanck fick tidigt lära sig vad missbruk gör med människor. Ändå skulle hon hamna i det själv. Hennes yngre syster klarade sig bra och Ingela har ofta frågat sig varför det blev just hon som halkade snett.
– Kanske var det för att hon hade dåligt självförtroende, eller så var det för att jag var så lik pappa, säger Ingela Blanck.
Ingela älskade sin pappa. När han var nykter brukade han packa in Ingela och hennes syster i bilen. Då fick de följa med honom ut på jobbet med att måla flaggstänger. Pappan var ensam i Sverige om att måla flaggstänger utan att fälla dem. Han hade byggt en egen gungställning och i den satt han högt upp på svaj och målade.
– Jag och min syster brukade sitta kvar i bilen, men då och då vevade vi ned rutan och vinkade till pappa som satt där femton meter upp och målade och visslade.
Men tillvaron var skör. Familjen visste aldrig hur länge de nyktra perioderna skulle vara.
I dag är Ingela Blanck fri från sitt missbruk sedan många år. Hon är gift, bor i Båtfors utanför Skellefteå och trivs mycket bra med livet som pensionär. Hon och maken tillhör Norsjö pingstkyrka där de har flera vänner från andra länder. Men barndomens trauman har satt sina spår. När julen nalkas pyntas det inte i familjen Blancks hem som hos de flesta andra.
– Julen är inte min favorithögtid om jag ska vara ärlig. Den bär på för många svåra minnen, konstaterar hon.
– Men vi har gjort den till vår egen och det är fint att få samlas med nära och kära runt jul.
Ingela Blanck växte upp i Västerås. När hon var tonåring var det sjuttiotal och flowerpower-eran dominerade ungdomskulturen. Ingela drogs med i gänget av ungdomar som hängde nere i stadsparken. Där rökte de hasch och drack alkohol.
– Vi trodde på riktigt att vi hade hittat grejen.
Ingelas mamma skilde sig till slut från pappan och blev ensam med barnen. Mamman misstänkte tidigt att dottern höll på att hamna fel, och Ingela undvek att möta hennes misstänksamma blickar och envisa frågor.
Men Ingela hade också ett annat sammanhang som ung. Hon gick till Svenska kyrkans ungdomsgård.
– Där fann jag tidigt en stark tro på Gud, men när ungdomssamlingen var slut gick jag till stadsparken och rökte hasch.
När Ingela var sexton mötte hon den lite äldre Johny och blev förälskad. Tillsammans med Johny accelererade Ingelas missbruk och de började smuggla droger till Danmark.
– Affärerna gick bra, men jag sjönk allt djupare ned. Till slut var jag påverkad 365 dagar om året.
När han var påverkad blev han alldeles mörk i blicken och ofta misshandlade han mig.
Förhållandet med Johny tog slut, men Ingela fortsatte att använda droger. När hon började injicera den tyngre drogen amfetamin blev hennes tillvaro en kamp på liv och död. I samband med det träffade hon också Lars, en av stadens värsta missbrukare.
– Han var precis som min pappa, en underbar person som nykter. Men när han var påverkad blev han alldeles mörk i blicken och ofta misshandlade han mig.
Flickan som hade sett sin pappa slå mamma var nu själv ett offer. Ingela minns den där gången när Lars tvingade henne att stå stilla längs väggen medan han provade att kasta kniv mot henne.
[ Obesvarade frågorna efter adoptionen ledde till psykisk ohälsa och missbruk för Daniel ]
Lars åkte hela tiden ut och in ur fängelse, men under en av sina fängelsevistelser på Kumlaanstalten hände något. Lars hade tvingats leva utan droger i flera månader och när Ingela besökte honom såg han så frisk ut. Ingela var själv svårt tärd av missbruk och i besöksrummet började paret tala om sina liv.
– Vi visste att Lars skulle falla tillbaka i missbruk så fort han kom ut, och vi var så trötta på allt.
Lars hade ett hopp. Då och då hade han besökt den kristna missbruksorganisationen Lp-verksamheten och där hade han mött människor som verkade bry sig om honom. När Ingela åkte hem från besöket skrev Lars ett brev till dem och vädjade om att de skulle hjälpa Ingela.
Några månader senare satt Ingela i en bil på väg mot Lp:s behandlingshem i Åsbro.
Visst hade hon tvekat när de ringde och erbjöd henne platsen, men något hade ändå fått henne att följa med. Redan på vägen dit började hennes förändring. Behandlingsassistenten tryckte i ett kassettband, och kristen musik började strömma ut ur högtalaren. Det räckte för att Ingela skulle börja gråta.
– Om du inte slutar att gråta nu, börjar jag också gråta, sa behandlingsassistenten som körde bilen.
Många missbrukare som hamnar på behandlingshem har svårt att anpassa sig till den nya miljön, men på Åsbro fanns något som Ingela kände igen. Det var den där tryggheten i Gud som hon upplevt som tonåring på Svenska kyrkans ungdomsgård. Ingela fortsatte att gråta sig igenom de första dagarna på behandlingshemmet. När hon varit på Åsbro i fem dagar tog hon sin lilla freestyle med hörlurar och stoppade i kassettbandet som hon fått av behandlingsassistenten. Sedan tog hon en ensam promenad.
Det var som om det kom genom marken, gick in i mina bara fötter och spred sig i hela kroppen. Efter det visste jag att jag var fri.
Det var sent i augusti och fortfarande så pass varmt att man kunde gå barfota. Ingela tyckte om att känna gräset och gruset mot fötterna. Naturen omkring behandlingshemmet var vacker. Hon gick mot den lilla dammen med näckrosor. Där blev hon stående.
Det fanns en sak som hon längtat efter mer än allt annat under sitt liv i missbruk, och det var glädjen. Medan hon stod vid den lilla dammen och såg allt vackert var det som om glädjen, det där hon saknat, kom tillbaka.
– Det var som om det kom genom marken, gick in i mina bara fötter och spred sig i hela kroppen. Efter det visste jag att jag var fri. Jag hoppade, skuttade, skrek och for, säger Ingela Blanck och skrattar åt minnet.
Trots att hon var barfota sprang hon sedan det fortaste hon kunde tillbaka till behandlingshemmet. Där mötte hon gårdens husmor.
– Efteråt har hon sagt att hon såg mig gå och hon såg mig komma tillbaka, och det var inte samma människa.
Upplevelsen av Gud den där dagen ledde till en bestående förändring i Ingela Blancks liv. Och den nya glädjen visade sig vara något som satt sig djupt i henne och som gav henne kraft att fortsätta utan droger.
Lars fick så småningom hjälp av Lp-verksamheten han också, men för honom gick det inte lika bra. Han föll ständigt tillbaka och en dag hittades han död på en bänk i Kungsträdgården.
[ "Mina döttrar är chockade över att jag är fri och kristen i dag" ]
I dag känner Ingela Blanck stor tacksamhet över livet. Hon är gift med Jan sedan 2001 och är pensionär efter att ha jobbat med Svenska kyrkans arbete för flyktingar som kommit till Boliden. Genom sitt arbete har hon fått vänner för livet, bland annat en eritreansk familj som firar jul med Ingela och hennes man. De har blivit som en del av deras familj.
– Flickan var med oss till kyrkan och sjöng på sitt eget språk, det var så fint. Och en av pojkarna var hos oss ganska mycket i somras, och han berättade om sina första minnen från Sverige, om hur de hade fått äta svensk julmat, och att jag hade läst julevangeliet för dem. Nu ska vi få fira jul tillsammans hemma hos oss.
Ingela Blanck stannar upp en stund.
– Livet förändras, men Gud är densamma, han är lika viktig. Jag skulle faktiskt inte vågat leva en enda dag utan Jesus – då skulle jag inte ha ett liv. Varje gång jag tänker på varifrån jag kommer så blir jag lika tacksam över vad han gjort.
---
Fakta: Ingela Blanck
- Gift med Jan Blanck sedan 2001.
- Bor i Båtfors, Boliden.
- 69 år.
- Tidigare arbetat inom Svenska kyrkans flyktingarbete i Boliden, och även inom Lp-verksamheten.
---
