Vad skulle kunna förena en grupp persiska intellektuella med en grupp judiska lantarbetare? Om de skulle diskutera sig fram till en gemensam tolkning av vem Gud är eller vad det innebär att följa honom i den här världen, då hade de aldrig mötts. Det var inför Ordet som blev kött som de öppnade sina hjärtan och sina kistor, skriver Magnus Malm.
Barnet i krubban angreps från början. Inte fysiskt, men hela föreställningen att Gud skulle ha förkroppsligats i en människa avvisades som otänkbar. I den judiska kulturen var det närmast en hädelse att tänka sig att den Allsmäktige skulle kunna bli människa. En profet, absolut. Det hade man sett många exempel på genom historien. Människor som på ett särskilt sätt hade gripits av Guds Ande och talade med gudomlig vishet och handlade med gudomliga krafter. Men ingen skulle komma på tanken att snickarsonen från Nasaret var Gud.
När den kristna kyrkan tog klivet ut i den hellenistiska kultur som dominerade medelhavsvärlden under romarriket mötte den samma motstånd, men från ett annat håll. Den grekiska filosofin hade genomsyrat kulturen med en gudsbild präglad av inte minst Platon och Aristoteles. Gud var för grekerna “det enkla och osammansatta Varat”. Att denne Gud, upphöjd över allt mänskligt, skulle trängas in i och smutsas ner av en mänsklig kropp var en absurditet man möjligen kunde rycka på axlarna åt.
Kampen hårdnade till en avgörande uppgörelse mellan Arius och Athanasios, båda från Alexandria, i början av 300-talet. Arius utgick från den grekiska filosofin för att förstå Bibeln, och hävdade att Kristus var skapad av Gud. Därmed “räddades” Gud från att, som Arius uppfattade det, klyvas i två olika personer.
Athanasios invände att om Kristus var skapad, då tillbad den kristna kyrkan det skapade och ägnade sig alltså åt avgudadyrkan, och därmed också åt polyteism. Om Kristus är skapad kan han inte vara skapelsens herre och därmed inte heller dess frälsare. Då är människan kvar i sin existentiella ensamhet och vanmakt.
Kyrkan enades till slut om att följa Athanasios i den formulering som vi känner som den nicenska trosbekännelsen: “…Jesus Kristus, Guds enfödde son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allt är skapat…”
Att detta skulle innebära en begränsning eller förminskning av Gud avvisas av Athanasios, som skriver:
“Ordet förringades inte när det antog en kropp… snarare gudomliggjorde han det som han iklätt sig och skänkte detta i rikt mått åt människosläktet. Liksom han alltid tillbads som Ordet i Guds gestalt så förblev han densamme när han blev människa med namnet Jesus och har inte dess mindre hela skapelsen under sina fötter.”
Trots att en heresi brukar marknadsföras som en ny och spännande tolkning (alternativt “detta är den ursprungliga och nedtystade sanningen”) tycks den i alla tider visa samma kännetecken.
Det sägs ibland att Arius lära, arianismen, är urtypen för heresier (villoläror) i alla tider. Trots att en heresi brukar marknadsföras som en ny och spännande tolkning (alternativt “detta är den ursprungliga och nedtystade sanningen”) tycks den i alla tider visa samma kännetecken:
1 Den utgår från en icke-kristen idé och använder den som ett raster för att tolka Bibeln. Vid konflikt är det den utombibliska idén som har tolkningsföreträde.
2 Den vägrar att leva i paradoxen (i detta fall “sann Gud och sann människa”) och väljer den ena sanningen. Grekiskans haeresis betyder just att utvälja en, att bilda ett parti.
3 Den ifrågasätter inkarnationen i teori och/eller praktik, genom att förneka antingen Jesu gudomlighet eller hans mänsklighet.
4 Den har inte ett helande och samlande inflytande i kyrkan utan verkar splittrande och polariserande.
[ Vem är Jesus Kristus? Dagen förklarar. ]
Det besynnerliga är hur upplösningen av inkarnationens handfasta gudsbild av kött och blod i Jesus från Nasaret i vår tid pågår från både liberalt och konservativt håll:
Den liberala anstormningen har fått kraftigt eldunderstöd från postmodernismen, med dess dekonstruerande av alla objektiva sanningar och sammanfattande berättelse. Kvar blir ofta varje människas subjektiva tolkningar, både av vem Gud är för mig och vilka de etiska konsekvenserna blir för mig. Under stridsropet att befria Gud från alla dogmatiska tvångströjor reduceras han till en kosmisk whiteboard, där var och en kan rita sina egna gudsbilder och skriva sina egna politiska slagord.
I vissa konservativa kretsar sker upplösningen med helt annat språk och i helt andra former, men med ett slutresultat som i praktiken är märkligt likt det liberala. Personen Jesus tenderar att reduceras till namnet Jesus, nyckeln till mitt personliga välbefinnande och min egen andliga auktoritet. Jesu rättfärdighet omvandlas till min egen frisedel från alla ifrågasättanden (“dömande”) av hur jag lever, noga skild från rättfärdighetens bibliska innebörd av rättvisa (“en politisk fråga som inte har med min tro att göra”). Kvar blir en gudsbild som likt den liberala är synnerligen flexibel och formbar efter rådande livsstilstrender och politiska partier.
I båda dessa läger, som hämtar ömsesidig energi av att se motlägret som det stora hotet, sker en omärklig glidning bort från Ordet som blev kött. Kanske vi här kan ana varför inkarnationen är Guds pedagogik för att hindra oss från att begränsa honom, snarare än vårt sätt att förminska honom. Ungefär så:
Om Augustinus har rätt i att människans grundproblem är att hon är incurvatus in se, inkrökt i sig själv - och väldigt mycket av vår personliga och samhälleliga erfarenhet tycks onekligen bekräfta det - då ligger det också i hennes väsen att hela tiden infoga allt hon möter i sitt eget universum. Syndens böjningsmönster är ju att allt ska kretsa kring mig själv, på andras bekostnad. Alltså måste Gud möta mig på ett sätt som bjuder tillräckligt med motstånd, som inte flyttar på sig, för att jag ska tvingas böja mig för något som är större än jag - om jag ska bli fri från min självupptagenhet. Annars kommer jag ofelbart att infoga Gud i mina egna personliga och politiska projekt.
Det var ett naket skälvande barn som fick dem att röra sig i samma riktning. Det var inför Ordet som blev kött som de öppnade sina hjärtan och sina kistor.
Det började i Betlehem. Vad skulle kunna förena en grupp persiska intellektuella med en grupp judiska lantarbetare? Om de skulle diskutera sig fram till en gemensam tolkning av vem Gud är eller vad det innebär att följa honom i den här världen, då hade de aldrig mötts. Det var ett naket skälvande barn som fick dem att röra sig i samma riktning. Det var inför Ordet som blev kött som de öppnade sina hjärtan och sina kistor.
Jag minns fortfarande ilningen av frihet när jag tyngd av alla ouppfyllda visioner av radikalt lärjungaskap, allt jag inte hade förverkligat, läste inledningen i Första Johannesbrevet:
“Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. Ja, livet blev synligt, vi har sett det och vittnar om det, och vi förkunnar för er det eviga livet, som var hos Fadern och blev synligt för oss. Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att också ni skall vara med i vår gemenskap. Detta skriver vi för att vår glädje skall bli fullkomlig.”
Kom och se
slå dig ner
det är redan
förverkligat.
