I sin kulturdebatt förra veckan slog Per Arvidsson fast att förslagen i Tidöavtalet inte bör räknas som konservativa. Men Per Landgren, tidigare riksdagsledamot för Kristdemokraterna, håller inte med.
Per Arvidsson förespråkar på Dagens kultursidor (7 december) en form av konservatism. Han påpekar med rätta att ordet missbrukats på senare tid, inte minst i anslutning till Tidöavtalet och beskriver “tre olika förståelser av begreppet konservatism.” Den första utgår ifrån latinets ‘conservare’ (bevara) och innebär att bevara ett samhälleligt status quo. Det andra är kopplat till namn och historisk “självbild”, men “omfattande förändringar” har lett till att namnet konservativa partier driver en helt annan politik, till exempel en “nyliberal progressiv politik.” Det tredje sättet innebär dock, enligt Arvidsson “ett idéprogram där bevarandet av sådant som främjar människans liv och värdighet står i centrum.”
Vi är helt överens om att etiketten “konservativ” missbrukas och används som ett slags invektiv. Men Arvidssons tre förslag fångar, enligt min mening, inte vad “konservatism” faktiskt är. Ett bevarande av status quo för sin egen skull inbegriper ofta en maktposition eller annan fördel, vilket leder till att detta slags konservatism ofta går tillbaka till något annat som synes värt att bevara: makt, position, prestige, rikedom eller ståndsordning som den tyske fursten Heinrich Reuss tycks vilja tillbaka till; ett aktuellt exempel på en status quo-konservativ och reaktionär. Att segla under falsk flagg kvalificerar inte som en förståelse av konservatism. Och det Arvidsson likt den engelske filosofen Roger Scruton favoriserar synes mig vara lånegods eller på sin höjd en eklektisk politisk filosofi. I dessa fall rör det sig om olika definitioner och därför också om olika begrepp.
Politik är enligt klassiskt grekiskt och västerländskt språkbruk en del av den praktiska filosofin. Det betyder att politik handlar om ansvariga handlingar (grekiskans ‘praxis’) för det gemensamma samhällsbygget, oavsett om det är en stadsstat (‘polis’) eller en större gemenskap som ett land. För att styra våra handlingar - i vid mening inbegripet oskrivna som skrivna insikter, åsikter och avsikter - behövs inte minst verkande orsaker, medvetna som omedvetna. För medvetna och ansvariga handlingar är människosyn och etik grundläggande. Är dessa defekta blir riskerna stora att också handlingar avviker från det som normalt accepteras som goda.
En ståndpunkt enklare att förklara och försvara är att ‘konservatism’ är en hållning, ett mentalt förhållningssätt och inte en politisk filosofi. Konservatism i sig har varken människosyn eller etik och kan därför inte i egen kraft motivera till den ena eller andra handlingen. Konservatism vill bevara och när så sker bevarar den lånat tankegods i olika tider och i olika länder.
De flesta av oss är nog såväl konservativa som radikala när det gäller våra personliga liv. Somt vill vi bevara och kanske till och med omforma eller reformera lite.
Med detta menar jag att människor av alla olika politiska och filosofiska inriktningar är ibland konservativa och ibland inte. En motsats till konservativ är radikal. Ibland är det klokt att vara konservativ och bevara något och ibland är det klokt att vara radikal. Det senare betyder att gå till roten med något och det kan innebära att man till och med måste dra upp den och således radikalt ändra på något i samhället. Det behovet fanns i antiken vad gäller människosyn och även etik, men än mer i efterkrigstidens Tyskland. Nazisternas människosyn, som byggde på dåtidens “vetenskapliga” rasbiologi, behövde dras upp med roten. Den var inhuman och visade sig dessutom vara “ovetenskaplig”. De flesta av oss är nog såväl konservativa som radikala när det gäller våra personliga liv. Somt vill vi bevara och kanske till och med omforma eller reformera lite. Annat vill vi kanske till och med radikalt avsluta.
Detta skulle i så fall betyda att det finns djupare värden, vilka styr vad vi anser vara värt att bevara eller inte. Förvisso är vi människor oense om vad som är klokt i olika lägen, eftersom vi inte delar samma människosyn, samma etik, samma värdegrund och samma livsåskådning. Men alla olika uppfattningar är inte sanna i förhållande till människans natur. Alla håller heller inte för verklighetens och förnuftets prövning. Vad som behövs är en verklighetstrogen människosyn som svarar mot människans natur och inser hennes kapacitet till både goda och onda intentioner och handlingar, men också en moralfilosofi, med vilken vi kan skilja ut goda handlingar mot onda och som motiverar handling för det gemensamma goda.
Konrad Adenauer, Tysklands första förbundskansler efter andra världskriget menade tillsammans med många andra att en materialistisk människosyn kombinerad med en nyttoetik, relativism eller nihilism inte duger som grund för ett samhällsbygge. För Adenauer var räddningen en kristen människosyn och etik, som också kan formuleras filosofiskt som personalism och naturrätt, eftersom de båda är grundade i verkligheten, det vill säga i människans natur. Med naturrätt avses här inget annat än grundläggande värden som liv, hälsa, frihet, sanning, vänskap, kärlek, rättvisa med flera, vilka alla människor under normala omständigheter vill förverkliga. Sådana värden lyfts fram i judisk-kristen etik men också i personalismen och den naturrätt, som ligger till grund för efterkrigstidens deklarationer om mänskliga rättigheter.
Om konservatism är en intellektets hållning, disposition eller attityd så faller bitarna på plats.
Enligt min mening tarvar en politisk filosofi en människosyn och etik med åtminstone ett minimum av identifierbara allmängiltiga värden, vilka utgör styrande motiv till handling. Kristdemokratin är en sådan politisk filosofi. Att vara konservativ är en politisk hållning. Ibland är det klokt att vara konservativ. Ibland inte. De stora frågorna avgörs nämligen av grundläggande värden. Om en ordning bygger på ofrihet och förtryck så ska den inte bevaras utan reformeras eller radikalt avskaffas.
[ Läs tidigare inlägg: Går det verkligen en konservativ våg genom väst? ]
Vid en jämförelse mellan konservatism och kristdemokrati är min slutsats att de tillhör olika kategorier. Kristdemokrati är en politisk filosofi. Konservatism är en hållning. Kristdemokrati kan definieras som demokrati byggd på kristen människosyn och etik. De filosofiska begreppen för samma människosyn och etik är ‘personalism’ och ‘naturrätt’. Någon motsvarande definition för konservatism står inte att finna. Men om konservatism är en intellektets hållning, disposition eller attityd så faller bitarna på plats.
Klassisk konservatism handlar om att bevara institutioner och sedvänjor i ett samhälle, eftersom deras blotta existens och ålder talar för att de fyllt och fortfarande fyller en nyttig funktion. Vi har alla sett uppräkningar av sådant som anses vara värt att bevara. Samtidigt skiftar de bland konservativa från land till land. Just denna attityd att vilja bevara kan vara ett uttryck för ett slags pragmatisk realism. Om den inte bygger på naturrätt avslöjar den dock ett slags logisk cirkelargumentering och historisk konsekvensetik, där det som består, ska konserveras just eftersom det har bestått och därför rimligtvis är nyttigt för samhället eller nationen.
Därför skiftar också människosyn och etik, vilka konservatism som attityd vilar på. Det var ett slags konservatism i antikens Sparta och en annan i Aten. Den ser annorlunda ut i vår tids Istanbul än i London eller Moskva. Även om höger och vänster kan vara missvisande begrepp så fungerar det att tala om vänsterkonservativa och högerkonservativa. En god konservatism behöver en kultur och civilisation, som redan skapat goda institutioner och traditioner. Därför är kristdemokrati mer beständig än konservatism.
