I en kulturdebatt hävdade Magnus Malm att Sverigedemokraternas grund är densamma som på 1930-talet, vilket Stefan Gustavsson i sin tur menade var överdrivet. Nu avslutas debatten för denna gång med slutreplik av Malm.
Som alltid ger en genomtänkt replik möjlighet till förtydligande. Här är några:
1. “SD:s 20-procentiga väljarstöd beror inte på att svenskar i snabb takt skulle ha anammat ett nazistiskt tänkande.” Just därför är det viktigt att visa att den människosyn de av olika skäl dras till har nazistiska rötter. I 1930-talets Tyskland drogs människor till Hitler av en mängd olika skäl, medan den ideologiska kärnan till en början naturligtvis var en mycket liten grupp människor.
2. “SD har inte haft naturen som referenspunkt utan kulturen.” Att nazismen ständigt refererade till naturens kamp om herravälde var något annat än att använda kampen som metafor för arbetet mot en gemensam fiende (jag är uppvuxen i Frälsningsarmén!). Nazismen ser den kampen inte bara som en metafor utan som det vetenskapliga beviset för att deras ideologi om underlägsna och överlägsna raser är nödvändig. Kampen är basen för svaghetsföraktet och indelningen i önskvärda och icke önskvärda individer och folkgrupper. Att denna sida av extremhögerns ideologi tonas ner i dag hänger möjligen samman med att den skulle få motsatt effekt på trovärdigheten, jämfört med på 1930-talet.
3. “Den idéhistoriska linjen är inte alltid ett rakt streck.” Därför missar många det sidbyte som över hela världen har skett när det gäller höger och vänster i förhållande till kristendomen. Traditionellt har vänstern motarbetat kyrkan utifrån Marx tes om folkets opium, och svensk socialdemokrati har ofta spelat på den planhalvan i sin kyrkopolitik. I dag är situationen en helt annan. Ateismen drivs främst från höger: Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris och Daniel Dennet är några välkända exempel. Samtidigt har stora delar av vänstern öppnat för en ytterst seriös dialog med evangeliet: Slavoj Zizek, Terry Eagleton, Alain Badiou, Antonio Negri med flera. Här är inte platsen för att utveckla detta, men som alltid är det fruktbart att ställa frågan vem som har mest att förlora respektive vinna på att ta Jesu efterföljelse på allvar.
4. “Malms perspektiv leder till en relativisering av den yttersta ondskan.” Det framgår inte av Stefan Gustavssons artikel vad han menar med det. Däremot framstår försöken att behandla SD som “ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag”, ett parti som alla andra, som ett i dag alltför vanligt sätt att relativisera och normalisera en rörelse som utgör den polära motsatsen till allt vad Jesus från Nasaret står för. Här är nazisternas egen lista som jag citerar betydligt mer klargörande än SD:s “kulturkristendom”, som fungerar som rökridå för antikristen politik.
[ Stefan Gustavsson: Malms analys av SD är onyanserad och svart-vit ]
