Det är en förenkling att hävda att grundberättelsen är densamma. Verkligheten är mer komplex än så. Det skriver Stefan Gustavsson i ett svar på Magnus Malms kulturdebatt.
I Dagen den 29 november gör Magnus Malm en insiktsfull analys av den tyska nazismens idévärld och sätter ord på den bakomliggande berättelse som drev fram det europeiska 1900-talets stora tragedi. I den delen kan jag ingenting annat än hoppas att Malms text får stor spridning.
En annan aspekt av texten väcker däremot frågor. Malms huvudtes, som han kompromisslöst driver, är att Sverigedemokraternas grundberättelse är densamma som nazisternas, “den är ett eko av 1930-talets brunskjortor”. Det är ett påstående som bara delvis stämmer. Vi som arbetar med kristen apologetik är djupt medvetna om idéernas kraft och deras betydelse för den historiska utvecklingen. Idéhistoriska perspektiv är avgörande för att förstå den egna samtiden. Därför uppskattar jag Malms projekt att dra en linje från dagspolitiken till de bakomliggande idéerna och deras ursprung.
Samtidigt är det just här som Malm får problem. Historien återkommer inte på ett mekaniskt sätt. Vi kan dra idéhistoriska linjer, men vi måste också inse sanningen i de ofta citerade orden av Mark Twain: “Historien upprepar sig inte, men den rimmar ofta”. Den idéhistoriska linjen är inte alltid ett rakt streck.
När jag i början på 1990-talet gjorde mina första resor till USA blev jag ställd över reaktionen jag mötte. När jag talade positivt om den generella välfärden i Sverige, finansierad genom ett högt skatteuttag, möttes jag från vissa håll av ett kategoriskt avvisande: “Kommunist!”.
Det går utmärkt att dra en linje från den svenska välfärdsmodellen till Karl Marx – men samtidigt är det ju långt ifrån hela bilden. Det gäller på ett liknande sätt för relationen mellan dagens SD och 1930-talets Tyskland. Här några exempel på att berättelserna inte är desamma:
1. Socialdarwinismens betydelse. Malm visar hur 1930-talets tyska propagandafilmer utgår från kampen i naturen, där det svaga kontinuerligt rensas bort. Men SD har inte haft naturen som referenspunkt, utan kulturen.
För SD är det ju i stället deras form av kulturkristendom som ska utgöra värnet mot det som är deras främsta fiende: Islam.
— Stefan Gustavsson
2. Synen på kristendomen. Nazisterna hävdade, som Malm korrekt understryker, att “antingen är man kristen eller tysk. Man kan inte vara båda.” Men i vår kontext är det, som Per Ewert visat i sin doktorsavhandling, inte partier till höger som avskaffat kristendomen, det är partier till vänster. För SD är det ju i stället deras form av kulturkristendom som ska utgöra värnet mot det som är deras främsta fiende: islam.
3. Språket och den existentiella kampen. Mattias Karlsson citeras: “Det finns bara två val, seger eller död”? Men den hållningen är inte unikt nazistisk, utan är ett välkänt fenomen i politiska grupperingar som upplever sig marginaliserade. Till vänster har man sjungit: “Upp till kamp emot kvalen, sista striden är här”. Dramatiskt språk om liv och död finns om kapitalismen hos marxisterna, om patriarkatet hos feministerna och om den fossila ekonomin hos miljörörelsen.
4. Den historiska bakgrunden. Det går knappast att förstå nazismens framväxt i Tyskland utan den förnedrande freden i Versailles och utan den sedan länge djupt rotade antisemitismen i landets befolkning. Men detta finns inte med i bakgrunden till SD:s framgång bland väljarna i Sverige. Här handlar det snarare om ett sönderfallande samhällskontrakt.
[ Magnus Malm: Den bruna myllan är djupare än ett järnrör ]
SD:s 20-procentiga väljarstöd beror inte på att svenskar i snabb takt skulle ha anammat ett nazistiskt tänkande. Förklaringen finns i stället i vårt eget lands politiska historia. Under flera decennier har partierna i synen på invandring gått i otakt med befolkningen, både vad gäller invandringens omfattning och i synen på de samhällsproblem som gradvis växt fram. SD:s tillväxt förklaras bättre utifrån de andra partiernas vägval än utifrån ett bejakande av nazismen.
Fenomenet med nationalistiska partier till höger är inte enbart svenskt, utan gäller stora delar av Västeuropa. Den brittiske överrabbinen Jonathan Sacks, som dog 2020, menar att den nationalistiska strömningen är en reaktion på att den nationella identiteten tonats ner till förmån för mångkultur. Han skriver: “Konsekvensen blev att samhället förvandlades från ett hem till ett hotell. På ett hotell betalar du priset, får ett rum och är fri att göra vad du vill så länge du inte stör de andra gästerna. Men ett hotell är inte ett hem. Det genererar inte identitet, lojalitet eller en känsla av tillhörighet. Mångkulturen var tänkt att göra Europa mer tolerant. Dess effekt har varit precis den motsatta och lett till segregation, inte integration.” SD har växt fram som en reaktion på just detta.
Min poäng: Det är en förenkling att hävda att grundberättelsen är densamma. Verkligheten är mer komplex än så.
SD är ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag som bör debatteras utifrån den egna historien, egna partiprogram och lagförslag, inte utifrån Hitler och förintelsen.
— Stefan Gustavsson
Min främsta invändning är dock detta: Malms perspektiv leder till en relativisering av den yttersta ondskan. SD, med sin problematiska historia, sina många skandaler och med sitt speciella politiska program, är ett demokratiskt parti i Sveriges riksdag som bör debatteras utifrån den egna historien, egna partiprogram och lagförslag, inte utifrån Hitler och förintelsen.
Kristna ledare i alla tider har ett profetiskt uppdrag att avslöja mörkret. Under andra världskriget fanns präster som höjde sina röster i protest mot nazismen. Vi kan tänka på Kaj Munk i Danmark, Eivind Berggrav i Norge och Dietrich Bonhoeffer i Tyskland, alla tre i dag betraktade som hjältar. Är vår situation i dag densamma som deras när de ställde sig i predikstolen? Är vi på väg i den riktningen? Jag har svårt att se det.
Malm vänder sig med rätta mot en svart-vit bild av världen, men gör det genom att ge oss en svart-vit analys av SD. Politiska partier måste kontinuerligt analyseras och kritiseras, det gäller inte minst oprövade nykomlingar med ett nedsolkat förflutet. Låt oss då hjälpas åt att göra den analysen så trovärdig och distinkt som möjligt.
[ Hasse Boström: Inget parti som samarbetar med SD får min röst ]
