Det handlar om den starka som ska vinna över den svaga. Hur var det möjligt att ett parti med kristna rötter kunde öppna dörren till ett samarbete i den här riktningen? Den frågan ställer sig Magnus Malm i sin kulturdebatt.
Den 26 oktober hade Gina Gustafsson en intressant artikel i Dagens Nyheter. Hon är docent i statskunskap och medverkar regelbundet i tidningen, liksom även i engelska The Guardian. I början av artikeln försäkrar hon att “detta inte är ännu en krönika om SD:s nazistiska arv eller fascistiska tendenser”. Men ju mer jag läste, desto starkare blev magkänslan: det här känner jag igen.
För ett par år sedan tog jag mig nämligen igenom ett sällsynt motbjudande läsprojekt, den franske historikern Johann Chapoutots The Law of Blood: Thinking and acting like a nazi (Harvard). Efter att under tio år sett alla propagandafilmer och läst alla interna instruktionsböcker från Tredje Riket, ger han en unikt detaljerad karta över ursprunget till extremhögerns världsbild. Och det var här spåret dök upp i Gina Gustafssons artikel.
Hon skrev om det ständigt återkommande kampmotivet hos Sverigedemokraterna, föraktet för svaghet, dialog och kompromiss: “Att triumfera eller utplånas är ju som bekant de enda alternativen enligt SD. ‘Det finns bara två val, seger eller död’ för att citera Mattias Karlsson från 2018. Vi står inför en ‘existentiell kamp om vår kultur och nationens överlevnad’”. Och hon sammanfattar:
“Inte undra på att Richard Jomshof häromveckan inledde sitt ordförandeskap i justitieutskottet med att föreslå att diskrimineringslagen kanske borde avskaffas helt. För den som ser världen som en existentiell kamp blir varje försök att rädda de svaga från undergång naturvidrigt. Det gäller ju att äta eller ätas.”
Enskilda medlemmars bisarra utspel i ord och gärning, från järnrör till nättroll, går alltid att vifta bort som olycksfall i arbetet.
Kritiken mot SD har ofta sysslat med enskilda medlemmars mer eller mindre bisarra utspel i ord och gärning, från järnrör till nättroll. Sådant går alltid att vifta bort som olycksfall i arbetet. Vilket inte är lika lätt med hela den grundläggande berättelsen, som till skillnad från andra partiers mer flexibla berättelser har stått oförändrad sedan starten. Och den är ett eko av 1930-talets brunskjortor. Det kan sammanfattas ungefär så här:
Vårt land har invaderats av nedbrytande krafter och hotas av kulturell undergång. Invandrande folkgrupper har berövat oss vår ursprungliga identitet, splittrat oss som folk och gjort oss till offer för krafter vi inte själva kontrollerar. Nu är det dags att kasta ut dessa främmande inflytanden, att återvända till vårt eget folks rötter och freda vår rätt till livsrum och självbestämmande.
Historikern Johann Chapoutot beskriver i sin bok bland annat dokumentärfilmen Alles Leben ist Kampf från 1937, som börjar med två hjorttjurar i parningskamp, uppretade apor och kivande fåglar. Och så kommer texten: “Allt liv är kamp”. Sedan bilder på träd som tävlar om solljus och näring: “De svaga och livsodugliga måste vika för de starka. Naturen tillåter bara de bästa livskrafterna att överleva.”
Så småningom kommer läkarna in på scenen: “Vår kamp mot epidemier, sjukdomar och allt som hotar livet och människans utveckling är också av vital betydelse.” Efter vitrockarna kommer polisen i sina gröna uniformer: “Kampen mot kriminalitet och underlägsna varelser bidrar också till att bygga en sund folkgemenskap.”
En artikel i SS-tidningen förklarar konsekvenserna av detta: “Styrka mot styrka, det är livets eviga karaktär… I naturen kämpar krafterna ständigt mot varandra…Evigt krig är livets lag… Därför är det inte medlidande utan mod och hårdhet som räddar livet, eftersom kriget är livets eviga riktning… och all den hänsynslöshet som kriget kräver är rättvis och rättfärdigad.”
[ Debatt: Kristdemokraterna vet att kvinnors ställning måste värnas och barns rättigheter skyddas ]
För att på bred front kunna genomföra denna filosofi var det två stora hinder som måste undanröjas i 1930-talets Tyskland: rättsväsendet och kristendomen. Det är ingen tillfällighet att Jimmie Åkesson och hans vänner hela tiden haft ögonen på justitiedepartementet, för det var på sätt och vis där som allting började. Chapoutot uttrycker själv sin förundran över hur en hel yrkeskår sågade av den gren de satt på, när en kärntrupp av professionella jurister monterade ner ett helt system av lagar som under århundraden byggts upp för att freda individens rättigheter mot godtyckliga maktövergrepp.
Lagar var nämligen ett judiskt påfund som hade pådyvlats det germanska folkets naturliga rättskänsla. Som civilrättsexperten Heinrich Lange, professor vid universitetet i Breslau och sedan München, uttryckte det: “Den rigida, klara, distinkta och logiska strukturen i vårt rättssystem, som enbart talar till vårt förnuft, måste ge vika för en levande, flytande organism som rör sig åt olika håll utan logik, men som bärs upp av en känsla av rättvisa.”
Det andra hindret för att förverkliga Tredje Riket var kristendomen, som i en instruktionsbok för polismakten sattes i en jämförande lista för att visa den fundamentala motsättningen mellan den onaturliga kristendomen och den naturliga nationalsocialismen:
---
NATIONALSOCIALISM - KRISTENDOM
- Heder - Kärlek
- Nationen - Global gemenskap
- Värdighet - Ödmjukhet
- Plikt - Medlidande
- Självhävdelse - Självutgivande
---
Till en början såg Hitler och andra ledande nazister att det kunde vara taktiskt att använda kristna kyrkor för att dämpa motståndet mot Tredje Rikets brutalitet. Deutsche Christen skapade en hejaklack som försökte rensa ut alla judiska och gammaltestamentliga element från kyrkan. Men med tiden anslöt sig Hitler och de andra ledarna till den konsekventa antikristna hållningen inom SS, som i en av sina instruktionsböcker förklarade:
“Våra germanska förfäder, som var rena män, accepterade urvalets lagar, ty de hade ännu inte korrumperats av dessa falska och livsfientliga doktriner om medlidande. Den falska bilden av Gud som kyrkorna har predikat lyckades driva tillbaka naturens gudomliga lagar. Kyrkans lära har medvetet motsatt naturens vilja. När det väl hade predikats för människor att Gud hade dött på korset av medlidande med de svaga, de sjuka, syndarna och dem som sökte frälsning, blev det möjligt med en lära om onaturligt medlidande och en felriktad humanism som krävde skydd för de genetiskt missbildade. Det uppfattades till och med som en moralisk skyldighet att ta hand om och ge näring till allt som är sjukt, handikappat, plågat och enfaldigt.”
Kopplingen mellan 1930-talets Tyskland och dagens Sverigedemokraterna brukar rutinmässigt avfärdas som en ohistorisk överdrift.
Som Chapoutot skriver: “Hitler såg kristendomen som en övermogen, närmast rutten, frukt som snart skulle falla från trädet av sig själv.” Hitler själv sammanfattade konflikten: “Antingen är man kristen eller tysk. Man kan inte vara båda.”
Mycket mer är att säga om detta. Kopplingen mellan 1930-talets Tyskland och dagens Sverigedemokraterna brukar rutinmässigt avfärdas som en ohistorisk överdrift. Med dagens regering är det snarast en oförskämdhet som kräver offentliga ursäkter. Men trots alla yttre skillnader kvarstår fakta: grundberättelsen är densamma.
Här kan det vara på sin plats att ställa två frågor: Hur var det möjligt att ett parti med kristna rötter kunde öppna dörren till ett samarbete i den här riktningen? Var hamnar jag själv i det vägskäl som nazisternas egen lista ovan så tydligt visar?
[ Tyska biskopar: Kyrkan medskyldig till nazistiska krigsbrott ]
