Många församlingar tycks oförmögna att erbjuda en vägledning som gör att den kristna tron utvecklas med den naturliga mognaden som människa, skriver Joel Halldorf i en kulturessä.
När jag var drygt tjugo år satt jag i ett arkiv och bläddrade i gamla frikyrkotidningar. Då dök det plötsligt upp en artikel från mitten av 1950-talet om eller av – jag minns inte vilket – en ung pingstvän som uppmanade kyrkan till större öppenhet. Han studerade vid universitetet och talade om vikten av att inte stänga ute bildning, kultur, teologi och vetenskap. För då skulle man också stöta bort de unga som vuxit upp i församlingarna, men som nu utbildat sig.
När jag bläddrade mig igenom 1900-talet upptäckte jag att artiklar på det här temat återkom med jämna mellanrum. Från sjuttiotalet, då unga frikyrkliga med yviga polisonger ville göra upp med syndakatalogen, till Tomas Sjödins bok “Osminkat” från 1993.
Skälet till att jag såg mönstret var att jag kände igen mig i det. För jag och mina jämnåriga befann oss då i skarven mellan tonårsgemenskapen i kyrkan och den större världen utanför. Flera läste vid universitetet, och upplevde att den tro de fått med sig inte riktigt bar i mötet med den nya verkligheten.
Där i arkivet insåg jag att detta varit ett frikyrkodilemma mycket länge. Den folkliga bildningskultur som präglar församlingarna fostrar unga med kapacitet för studier. Men när de sedan går denna väg får de inte längre plats i församlingarna. Skulle alla som varit del av pingströrelsen varit kvar så skulle vi enligt en berömd kalkyl av Carl-Henric Jaktlund varit en miljon medlemmar i dag. Och skulle man räkna upp alla de forskare, författare och musiker som har vuxit upp i rörelsen men lämnat så blir även det en väldigt lång lista.
Det här ämnet diskuteras i den nya forskningsrapporten “Kristen tro på glid?” med Ulrik Josefsson, Magnus Wahlström och Fredrik Wenell som redaktörer. Bokens undersökningar visar, skriver de, att ett skäl till att många lämnar när de blir unga vuxna är att “tonårstidens självklara uppdelning i rätt och fel, svart och vitt blev allt svårare att upprätthålla”.
Flera av de unga vuxna som intervjuas vittnar om en en spänning mellan ungdomens enkla och radikala tro, och den komplexitet som vuxenlivet ställer dem inför. De efterlyser en fördjupning av tron där nyanserna tillåts framträda. Men som Josefsson och Jakob Svensson skriver i sitt kapitel tycks många församlingar oförmögna att erbjuda en vägledning som gör att den kristna tron utvecklas med den naturliga mognaden som människa.
De pastorer som kommer till tals i rapporten bekräftar den bilden. Deras lösning är att försöka skapa församlingar som ger plats åt både nyanser och fördjupning. De talar om behovet av miljöer där de unga ges utrymme att samtala och ställa de svåra frågorna.
Vi har vetat detta i minst sjuttiofem år, ändå har vi inte kunnat göra något åt det.
Jag delar deras analys och tvivlar inte för en sekund på pastorernas ambitioner. Problemet är bara att vi som sagt har vetat detta i minst sjuttiofem år, ändå har vi inte kunnat göra något åt det. Studenten i artikeln från 1950-talet identifierade samma utmaning som forskarna gör i sin rapport, men så mycket närmare en lösning har vi inte kommit.
[ Bara en av tre i tonårsgänget förblir aktiv i frikyrkan som vuxen ]
I dag tycks utvecklingen dessutom gå åt fel håll. Den polarisering och identitetspolitik som präglar samhället letar sig in i kyrkorna – inte minst via sociala medier. Det leder till att nyanser och fördjupningar ersätts av svartvita förenklingar.
Men det finns också ett annat grundläggande problem, ett som kanske kan förklara varför den här frågan har varit så svår att lösa. När jag ser tillbaka på mina tonår minns jag många som under åren frågat efter fördjupning. Men varje enskilt år var de ändå ganska få. Det vill säga: Vid varje givet år var majoriteten i församlingen ganska nöjda med sakernas tillstånd – och de som inte var det lämnade snart. Därför var de som upplevde att församlingen var för trång alltid i minoritet.
Den här dynamiken gör att det är svårt för de enskilda församlingarna att lösa frågan ensamma. För även om man sätter samman ett ambitiöst program med kulturkvällar, andlig vägledning eller teologisk fördjupning så dyker det kanske bara upp en handfull medlemmar. Det går inte att samla en kritisk massa som kan hålla den typen av verksamhet vid liv.
En ensam församling har alltså inte den kraft som krävs, men vad händer om vi gör det tillsammans? Här skulle ekumeniken verkligen kunna vara till hjälp, genom att flera församlingar slår samman både människor och resurser för att skapa breda och fördjupande mötesplatser.
[ När tron blir en charad lämnar unga kyrkan ]
Under den här hösten har jag varit del av två sådana projekt. Först när det ekumeniska studiecentret Johannesakademin inbjöd till tjugo kvällar om den kristna kyrkans historia i Linköping. Förhoppningen var att samla ett dussin intresserade, men när vi började hade över hundra personer anmält sig till kursen. Skälet till att det blev så många var att de kom från stadens alla kyrkor.
Ett annat exempel är Pilgrims Höstmöte – en konferens som tidskriften Pilgrim och Ekumeniska kommuniteten arrangerar tillsammans med Domkyrkan och Equmeniakyrkan i Linköping. På årets möte kunde femhundra deltagare höra en muslim dela med sig av sin tro, brottas med frågan om kristet föräldraskap och diskutera klimatkrisens andliga dimensioner. Ingen kunde med andra ord klaga på varken bredden eller djupet. Och även här var det den ekumeniska samverkan som gjorde helgen möjlig.
Idén om att alla ska vara trogna sin -ism leder till (...) en uppfattning om att de medlemmar som får andlig näring på andra platser än i den egna kyrkan är ytliga “konsumenter” av tron.
— Joel Halldorf
Ekumenik blir lätt bara ett artigt intresse för den andre, men i arbetet för bredd och fördjupning fyller det ett akut behov. För om vi vill att unga ska finna ett språk för en vuxen tro behöver vi platser där den kristna tron kan mogna i takt med vuxenblivandet. Och tillsammans skulle lokala församlingar kunna bjuda in till allt från kurser och samtalsforum till samlingar för bön och andliga övningar, som bidrog till detta.
Detta låter kanske självklart, och på vissa håll sker det säkert redan. Men flera saker håller också tillbaka en sådan utveckling. Från många håll i kristenheten höjs krav på tydliga gränser, intakta identiteter och klara besked. Idén om att alla ska vara trogna sin -ism leder till kontrollbehov, rop på starka ledare, kyrklig identitetspolitik och en uppfattning om att de medlemmar som får andlig näring på andra platser än i den egna kyrkan är ytliga “konsumenter” av tron.
Men kontroll är alltid ett uttryck för rädsla, och rädsla bär aldrig god frukt. Kyrkan i vår tid behöver inte mer av ängslan, utan vi måste våga vara nyfikna och lita på att sanningen alltid är goda nyheter. Verkligheten är inget hot, utan det landskap där Gud, som är den goda herden, leder oss till sitt rike.
