I ett sju timmar långt samtal ställer Linnéa Kuling “Knutbyflickan” frågor till sin mamma om tiden i sekten. Varför de flyttade dit, hur hon upplevde tiden och varför allt blev som det blev.
Dagen har tidigare skrivit om Linnéa Kulings självbiografiska ljudbok Knutbyflickan som släpptes 2020 på ljudbokstjänsten Storytel, samt den uppföljande poddintervju som gjordes med henne. I dagarna har en tredje del i serien släppts. Nu som ett samtal mellan mor och dotter – Linnéa Kuling och Kristina Kuling.
I Frågorna som måste ställas söker den tidigare Knutbyanhängaren svar på avgörande frågor från sin barndom. Hur kunde mamman låta sig luras? Såg hon inte att Linnéa for illa?
Samtalet utgår ifrån Kristina Kulings version av händelserna, ett grepp som ger frågorna svar i berättelseform.
Samtalet börjar med att ge lyssnaren en bakgrund. Mor och dotter pratar om Kristina Kulings uppväxt i en dysfunktionell familj med en kontrollerande pappa och en mamma som på grund av en medfödd hjärnskada hade svårt att bete sig vuxet. Kristina Kuling får frågan om sin tro. Hon svarar att hennes föräldrar var troende och gick till statskyrkan. Som 14-åring började hon läsa Bibeln och gå till en frikyrka, men tyckte inte att den den kändes levande.
När hon växte upp, träffade sin man och de fick Linnéa, inträffade en tragedi i familjen. Makens pappa tog livet av sig och Kristina Kuling menar att det resulterade i att dottern föddes in i ett trauma. Så när Linnéa Kuling var fem år flyttade familjen till Knutby i Uppland för att komma bort från det gamla.
– När vi hälsade på upplevde jag att det fanns en väldig omtänksamhet, att de som bodde där var trygga, starka, välmående personer som gav varandra kärlek och uppmuntran. Jag kände en frid och rikt välsignad att få möjligheten att flytta till Knutby, säger Kristina Kuling i podden.
Detta låg hela tiden i ena vågskålen, beskriver Kristina Kuling. Men så småningom tyngde pressen att prestera och göra rätt för sig i den andra skålen.
– Jag fick höra att jag bara gjorde fel, var syndig och inte tacksam nog. Medan du Linnéa, som var uppvuxen in i den sekten, var syndfri. I takt med att du växte upp skämdes jag inför dig över att jag inte var en tillräckligt bra person. Som förälder ska man ju ta hand om sitt barn, inte skämmas inför det.
[ Anna Lindman: Församlingsmedlemmarna i Knutby var inga freaks ]
Både mor och dotter vittnar i podden att de fick höra från församlingsledare att de var psykiskt sjuka, eller hade varit det om de inte kommit till Knutby – att det var deras räddning och att de skulle vara tacksamma.
Kommer man till ett sammanhang där det verkar positivt men sedan ställs krav och där man inte får lyssna på sig själv, då är det dags att gå.
— Kristina Kuling
Kristina Kuling vill understryka att vem som helst kan hamna i det de gjorde.
– Det har inget med svaghet att göra. Befinner man sig i en utsatt situation greppar man efter halmstrån att hålla i, efter det som är sant och äkta. Kommer man då till ett sammanhang där det först verkar positivt men där det sedan ställs krav och där man inte får lyssna på sig själv, då är det dags att gå. Jag tror att våra liv hade sett helt annorlunda ut om någon hade sett mig som barn och om någon hade suttit ner med mig och min man under åren i Örebro när vi hade det jobbigt. Och stått på sig, frågat igen när vi sa nej till hjälp.
[ Pingstpastorer om Knutby: Vi måste våga säga ifrån när något inte verkar vara från Herren ]
---
Fakta: Frågorna som måste ställas
- Ett samtal mellan Linnéa Kuling och hennes mamma Kristina Kuling om tiden i Knutbysekten.
- En uppföljare till “Knutbyflickan” skriven av Linnéa Kuling och intervjun med henne av Åsa Erlandsson.
- Finns på streamingtjänsten Storytel och är drygt 7 timmar lång.
---
