Inför sakfrågor som hotar att splittra kyrkan, finns två valmöjligheter: Antingen blir kyrkan en spegel av världens polariseringar, eller så lär vi oss att leva med våra olikheter. Det skriver Magnus Malm i sin kulturessä.
Det händer ibland att ett ord glider iväg och får en annan betydelse än det hade från början. Som ordet “tolerans”. Ett ord som de flesta av oss uppfattar som positivt, särskilt som kontrast till dess motsats “intolerans”.
I dag har “intolerans” i många miljöer kommit att uppfattas som en viss åsikt. En människa är tolerant om hon är öppen för vissa värderingar och livsstilar. Detta till skillnad från de intoleranta, som har fel åsikt om dessa värderingar och därför bör motarbetas. Som någon uttryckte det i en norsk diskussion på nätet inför ett biskopsval: “Vi måste få en öppen och tolerant kyrka. Ut med de konservativa!”
Därmed har ordet “tolerant” vänts 180 grader i förhållande till sin ursprungliga betydelse, som var just viljan och förmågan att stå ut med de åsikter jag inte gillar. Ungefär som den klassiska definitionen av demokrati: “Ett civiliserat sätt att vara oense”.
Eboo Patel är en amerikansk muslim som under några år var krönikör i den kristna tidningen Sojourners. Han skrev en gång följande:
“Jag talar på ungefär 25 olika colleges varje år, vilket ger mig en förstaplatsbiljett till de senaste trenderna i identitetspolitik. En av de saker som slagit mig är att när folk säger att de är engagerade i ‘mångfaldsarbete’ så menar de ofta att de jobbar hårt med att mobilisera sin egen identitetsgrupp för att driva den godkända linjen. Den huvudsakliga roll de tilldelar den andra sidan är att bli besegrad… Men den verkliga utmaningen med att leva i en pluralistisk demokrati ligger inte i att förhålla sig till de skillnader vi gillar. Utmaningen är att arbeta med de skillnader vi inte gillar.”
Antingen blir kyrkan en spegel av världens polariseringar, eller så lär vi oss att leva med våra olikheter
— Magnus Malm
Här har den uppmärksamme läsaren redan listat ut att jag kommer att skriva om hbtq-frågan, vilket jag inte kommer att göra. Det vill säga, jag kommer inte att skriva om själva sakfrågan utan om hur vi förhåller oss till olikheter som denna, som hotar att splittra kyrkans gemenskap i oförsonliga fraktioner.
Logiskt står vi inför två möjligheter: Antingen blir kyrkan en spegel av världens polariseringar, eller så lär vi oss att leva med våra olikheter. Vi kommer nämligen aldrig att komma fram till exakt samma uppfattning i denna fråga.
Paulus tar upp en liknande konflikt i Romarbrevet kapitel 14 och 15. Då handlade det om vilken mat kristna kunde äta och vilka dagar som skulle firas som heliga. Egentligen rätt tunga frågor som definitivt hade potential att splittra kyrkan. Hur tänker Paulus här?
Han tar inte ställning i själva sakfrågorna, utan lämnar fältet öppet för olika ståndpunkter. Inte för att han relativiserar sanningen som vår post truth-era (”var och en har sin egen sanning“). Utan för att var och en står ansvarig inför Jesus Kristus som herre, vilket innebär att ingen kan sätta sig till doms över hur jag väljer. Alltså inte för att sanningen är relativ (något jag äger) utan för att sanningen är större än min egen tolkning (något Gud äger).
Därmed står fältet öppet för att inta olika ståndpunkter i denna fråga, som Paulus till skillnad från evangeliets kärna – det som på grekiska kallas kerygma – inte uppfattar som frälsande och därför förpliktande för alla. Villkoret är att vi “godtar varandra” som han säger, eller som det heter i en engelsk översättning: welcome each other.
Det förutsätter två saker. För det första ett annat engelskt uttryck: let’s agree to disagree. Det betyder att båda sidor upphör med sina försök att omvända den andre, vare sig med direkta påverkanskampanjer eller med den mer subtila inställningen “det är bara en tidsfråga innan du inser sanningen”.
För det andra att de “konservativa” som håller fast vid de traditionella reglerna avstår från att döma dem som gör en friare tolkning – och att de “liberala” avstår från att förakta dem som håller fast vid den traditionella synen. Som Paulus skriver: “Den som vågar äta ska inte döma den som inte gör det; den som inte vågar äta ska inte döma den som vågar. Gud har ju godtagit honom. Vad har du för rätt att döma den som står i en annans tjänst?”
Det finns en klassisk berättelse om den vise kung Salomo som en gång uppsöktes av två prostituerade kvinnor som båda påstod sig vara mor till en nyfödd pojke. När Salomo föreslår att de ska hugga barnet i två delar och ge dem till de båda kvinnorna, svarar barnets mamma (“ty kärleken till sonen överväldigade henne”) att det är bättre att ge barnet till den andra kvinnan än att klyva det. Det var så hon visade sig vara barnets rätta mor.
Vi hade en gång en stiftsadjunkt i Skara stift som brukade säga: “Det är bara den könlösa kyrkan som förökas genom delning”. Om kyrkan bara är en mänsklig organisation, då kan vi splittra den i ständigt nya fraktioner utifrån vårt djupt rotade behov att till varje pris “ha rätt”. Om kyrkan däremot är vår moder, en levande organism, då finns det något som är viktigare än att ha rätt.
[ Fredrik Wenell: Bibeln kan tolkas hur som helst ]
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer skrev ner sina erfarenheter av den lutherska Bekännelsekyrkans prästseminarium i Finkelwalde under 1930-talet, i den lilla boken Liv i gemenskap. Det märks på formuleringarna att detta inte handlar om abstrakta teorier utan om smärtsamt förvärvade erfarenheter. Därför är boken så slitstark, snart 100 år senare. Han kommenterar Paulus uppmaning att bära varandras bördor:
“ … en kristen måste bära sin brors börda. Han måste stå ut med sin broder. Bara som börda är den andre verkligen en broder och inte ett dominerat objekt. Människornas börda blev så tung för Gud själv att den pressade honom till korset … Man kunde slippa ifrån denna börda genom att inte låta den andre vara den han är utan göra våld på honom, påtvinga honom sin egen bild. Men låter man Gud skapa honom till sin avbild, så låter man honom också få friheten och bär då själv denna hans frihet som en börda. Till den andres frihet hör allt det som vi kallar hans väsen, egenart, läggning, även hans svagheter och besynnerligheter, som känns så tålamodsprövande, ja allt detta som ger upphov till irritation, motsättningar och sammanstötningar mellan oss. Att bära den andres bördor betyder här att stå ut med honom sådan han är, sådan Gud skapat honom, att bejaka honom och finna glädje i själva motsättningen.”
Naturligtvis finns det en väg framöver. Alla signaler om att “det är ingen idé” kommer från fienden.
— Magnus Malm
Först när vi vågar läsa den här texten från båda lägren kan vi på allvar börja gestalta en tolerant och öppen kyrka, där människor äntligen kan finna en fristad från denna världens eviga ställningskrig. Naturligtvis finns det en väg framöver. Alla signaler om att “det är ingen idé” kommer från fienden.
På 1970-talet sjöng vi ibland en sång med refrängen and they’ll know we are Christians by our love. En av stroferna stack ut för mig, jag minns att jag på den tiden hade lite svårt att förstå varför vi skulle sjunga we will guard each man’s dignity and save each man’s pride. Stolthet, är inte det samma sak som högmod? Det är väl inget vi ska bevara?
I dag tänker jag snarare att det ligger en viktig nyckel här. Vi kan aldrig bygga en kristen gemenskap genom att köra över andra människors värdighet, vad de själva ser på med stolthet. Inte minst handlar det om att aldrig köra över någons samvete, att tvinga eller manipulera någon att gå emot sitt samvete.
[ Alva Dahl: Är det rätt att lämna församlingen när vi tycker att den svävar iväg åt fel håll? ]
