Kerstin Rask Lind, 54, blev ihop med den enda mannen för henne redan som 14-åring. Men det blev inte som tänkt. För Dagen berättar hon om djup sorg och uppbrott som drabbat henne, två gånger.
– Vi trodde att vi skulle tjäna Gud ihop. I stället blev det skilsmässa.
FURUVIK. Senhöstens ruggiga väderlek bryts när en färgsprakande och energifylld kvinna möter upp mig och sätter färg på omgivningen. Kerstin Rask Lind, pastor i Equmeniakyrkan, hälsar med en varm kram. Hon kör milen hem till det pittoreska stugområdet intill havet i Furuvik. Här har hon bott i snart ett år. Men orsaken till flytten är också grunden för intervjun.
– Jag har funderat och bett över det här. Skilsmässa är inte lätt att prata om, säger hon och häller upp kokande vatten i två muggar.
– Men det är viktigt att prata om. Mycket i samhället går sönder och jag tror att äktenskap och relationer ofta glider med i den strömmen. Jag är själv drabbad av det. Två gånger. Men jag vill förmedla till andra att det inte är kört. Det har jag känt, men jag har kommit ur den hopplösheten nu.
Kerstin Rask Lind ber en bön innan intervjun, om att det inte ska bli tomma ord utan präglat av Guds ledning och skapa framtidstro hos människor som gått igenom samma sak. Sedan börjar hon berätta.
– Jag gifte mig 1989 med den man jag varit tillsammans med sedan tonåren. Allt flöt på bra och vi fick fyra barn och en helgplacerad flicka. Jag tycker mycket om barn, lägger hon till och pekar på en låda med leksaker som barnbarnen brukar hälla ut på golvet.
– Men så ville inte min man mer, säger hon och tystnar en stund. Hon tar ett djupt andetag.
– Jag tror det berodde på tid, eller brist på tid tillsammans. Jag var förtvivlad, jag ville bara ha en man i mitt liv. Vi gick i samtal, ändå gick inte äktenskapet att rädda. Det blev en ofrivillig skilsmässa för mig.
När Kerstin Rask Lind kom ur den sorgeperiod hon beskriver som väldigt tuff, kände hon att hon var för ung för att leva resten av livet ensam.
Hon träffade en ny man och inledde en relation.
– Då gick det upp för mig – Gud har inga b-planer, utan bara nya a-planer. Han gör allting nytt. Vi gifte oss och hade ett fantastiskt äktenskap. Men 2019 började min man må dåligt. Så pass att han inte heller ville längre. Det berodde inte på mig, sa han, utan på honom och hans tankar.
– Vi hade båda varit gifta förut och sagt till varandra att skilsmässa inte mer ska finnas i våra liv. Om det blir tufft ska vi kämpa på, sa vi. Vi brann för relationer, hade gått kurser i både ledarskap och äktenskap. Vi hade fått tilltal om att vi skulle leda många människor – vi trodde att vi skulle tjäna Gud ihop. I stället blev det skilsmässa. Det blev nästan en dubbel smäll.
Något dog inom mig. Jag orkade inte jobba, orkade inte bry mig om mina barn, inte se min dotter sjuk. Jag tyckte synd om mig själv när jag borde ha funnits för mina barn.
— Kerstin Rask Lind
Det året var prövande för Kerstin Rask Lind på flera sätt: hennes dotter fick cancer, en kusin gick hastigt bort, hon själv behövde flytta. Och så skilsmässan. Det gör att hon kommer in på något som ger ytterligare en dimension i krisbearbetning.
Under tider av livsomskakade händelser är det lätt att man stänger ute världen.
– Något dog inom mig. Jag orkade inte jobba, orkade inte bry mig om mina barn, inte se min dotter sjuk. Jag tyckte synd om mig själv när jag borde ha funnits för mina barn. Men jag tog slut.
[ Krönika: Några tankar om hur man går vidare efter en skilsmässa ]
Hon tystnar och ögonen tåras.
– När jag inte ens orkade med mina barn … och hade suicidtankar, kände jag mig ännu sämre. Skam och skuld kom över mig och inte minst kände jag mig egoistisk.
Vi har ännu inte rört våra koppar med kaffe och te – det har nog hunnit kallna nu.
– Jag var arg på Gud, men har aldrig tappat tron. Gud var luften jag andades. Men jag fattade inte varför allt skulle hända. Jag gick till en läkare och bad om medicin. Men han sa: “Du behöver inte medicin, du behöver sörja”.
Det lyssnade hon på. Hon började gråta. Och grät under två månaders tid. Sedan reste hon bort.
– Gud liksom tvingade mig att gå in i mig själv. På något vis gick det. Barnen var stöd för varandra och hittade sina vägar genom krisen. Och då, lika konkret som jag gör nu... säger hon och sätter på sig glasögonen.
– Så satte Gud på mig ett par nya glasögon. Plötsligt såg jag färger igen!
Jag tar en sipp av kaffet. Det är faktiskt fortfarande varmt.
I efterhand förstår hon hur viktigt det är att tillåta sig att må dåligt, att inte kämpa emot.
– I vårt samhälle är det inte legitimt att må som jag gjorde. Man ska bita ihop, kanske ta ett piller. Allt för att inte känna. Men skulle vi öppna famnen för alla känslor – ilska, besvikelse, sorg – då kanske inte de där andra känslorna av skuld och självfördömelse skulle kicka in.
På frågan om vi har för bråttom mot målet att må bra, påminner hon om ett redskap som den moderna människan verkar ha glömt bort.
– Förr i tiden satte folk på sig ett sorgband, ett svart band runt armen för att signalera att man var i sorg. Då blev andra mer varsamma mot den människan. Man kunde ha det under ett år, eller längre till och med. Det gavs tid för sorg. Men där är vi inte i dag, allt ska gå så fort.
---
Jag har frågat mig själv om jag, som misslyckats två gånger, kan vara pastor.
— Kerstin Rask Lind
---
Det finns inget egenvärde i att skiljas, men Kerstin Rask Lind ser hur Gud vänt händelsen till något hon kan använda, inte minst i tjänsten som pastor och själavårdare.
– Jag har frågat mig själv om jag, som misslyckats två gånger, kan vara pastor. Men såklart jag kan! Det visar ju bara att vi är vanliga människor och att det går på tok för oss allihopa ibland. Detta är en erfarenhet jag aldrig kunnat läsa mig till. Jag har känt hoppet försvinna och komma tillbaka. Jag tror jag blivit en bättre själavårdare. Nu förstår jag att man måste tillåta sig att må dåligt, att allting har sin tid och att man inte kan ta sig i kragen själv när allt är svart.
Första skilsmässan tog fem år att bli hel ifrån, berättar hon och spekulerar i hur den kunnat resultera i en annan utväg.
– Min dotter har sagt något så klokt, att om vi hade lagt de åren på att försöka få äktenskapet helt, tänk vilket starkt äktenskap det hade kunnat bli. Jag tror verkligen inte Gud straffar oss för en skilsmässa, men vi får leva i konsekvenserna av det. Med det sagt finns det förstås destruktiva relationer, men jag tror att vi som kyrka måste finns där för par ännu mer, för att stötta och inge hopp, säger Kerstin Rask Lind.
– I kyrkan pratar vi inte heller mycket om vad ett äktenskap är. Är det ständig glamour? Nej, vi måste få vara trötta och till och med arga på varandra, bara vi hittar konstruktiva sätt att bearbeta det på. Om vi inte ges tillåtelse till dessa känslor blir ett äktenskap snabbt krackelerat.
Som anhörig – vad ska man säga och undvika att säga till någon som gått igenom en skilsmässa?
– Jag vill säga att det aldrig är kört! Inte i Guds rike. Antingen hittar man sätt att bygga upp relationen igen, eller hittar någon ny eller hittar nya sätt att leva på. Men det är aldrig kört. Ibland ska man inte säga något alls, men alltid visa genuin omsorg. Man bör i alla fall inte säga “Ryck upp dig”, för det går inte. En skilsmässa är en separation där ingen dött, men förlusten och sorgen finns där, säger hon och fortsätter:
– Man får aldrig gradera sorg, men sorgen efter en ofrivillig skilsmässa gör så ont då den andra finns kvar i världen men valt att inte älska mig mer.
[ Så var det skilja sig som frikyrklig - fyra personer berättar ]
Utanför fönstret är himlen fortfarande grå, men också mulna dagar har dagsljus.
– För mig har förlåtelse och försoning varit avgörande för att inte fastna i bitterhet. Mina två exmän och jag är fina vänner i dag. Jag har valt att förlåta både mig själv och dem. Förlåtelse ger nytt liv. Själv har jag inte varit redo att träffa någon ny. Förrän nu kanske, säger hon som att insikten slår henne.
– Ja, nu känner jag mig redo. Jag vill inte vara ensam, jag vill dela livet med någon.
[ Äktenskapet riskerar rasa om det bara ”är ungarna som gäller nu i några år” ]
---
Fakta: Kerstin Rask Lind
- Bor: Furuvik.
- Familj: Tre döttrar, en son och fyra barnbarn (samt fyra bonusbarn).
- Ålder: 54 år.
- Yrke: Delad tjänst i Equmeniakyrkan. Halvtid som Pionjärpastor i Åsängekyrkan i Valbo och halvtid som nationellt anställd Församlingsutvecklare i Equmeniakyrkan, placerad i Region Mitt.
- Favoritbibelord: Just nu “Men glöm det som förut var, tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.” Jesaja 43:18-19.
- Flera frikyrkor och Svenska kyrkan har familjerådgivning eller samtalsmöjligheter ifall man själv gått igenom en skilsmässa och vill ha någon utomstående att prata med.
---
