Jag insåg kraften i en större definition av vänskap, där trossyskon jag möter helt flyktigt ändå får göra avtryck på mig och hjälpa mig på vägen, skriver Josefin de Gregorio i en kulturessä.
När jag var liten var jag en ganska solitär person, något av en ensamvarg. Jag hade vänner, men tyckte mycket om att leka ensam; läsa, fundera, hitta på historier. Behovet av att vara själv då och då har bestått upp i vuxen ålder, även om det naturligtvis ser väldigt annorlunda ut när man har familj. Men ändå: i grund och botten är jag en människa som drar mig undan.
Jag har haft anledning att fundera över denna min tendens i mötet med församlingsgemenskapen, som ju ofta är ganska intim. I hemgruppen kunde vi komma varandra väldigt nära, och det krävde en öppenhet och sårbarhet som i början var mycket utmanande för mig. Det är ju så att man i vänskapen blottar sig, och därmed riskerar något. Kanske särskilt i kristna förhållanden där det finns en så stark andlig komponent.
Bibeln är förstås full av exempel på vänskap, som man kan vänta sig av en samling böcker som så rikt skildrar mänskligt liv. Här finns både vänskap som är harmonisk och sådan som får sig törnar. Två av mina personliga favoriter bland vänskapsförhållanden är det mellan David och Jonatan och det mellan Rut och Noomi. I Samuelsboken kan vi läsa att Jonatans själ “fäste sig” vid Davids själ, och “Jonatan hade honom lika kär som sitt eget liv”. I Ruts bok väljer Rut att följa sin svärmor till Betlehem, en plats som är helt okänd för henne. Hon gör det av kärlek och tillit, och hennes lojalitet belönas rikligen.
Det är ju så att man i vänskapen blottar sig, och därmed riskerar något.
Men så finns också vänskapen som är full av passion men ändå inte lika enkel. Jag tänker på Petrus och Jesus. Petrus älskar uppenbarligen Herren, och lovar att aldrig överge honom – och ändå förnekar han Jesus hela tre gånger! Men bandet dem emellan består. Petrus blir förlåten och återupprättad.
Och just vänskapen med Gud är förstås en av Bibelns stora poänger, gåvor. I Johannesevangeliet talar Jesus om den vänskap vi nu har med Herren: “Jag kallar er inte längre tjänare, eftersom tjänaren inte vet vad hans herre gör. Vänner kallar jag er, ty allt vad jag har hört av min Fader har jag låtit er veta. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt om er att ni skall gå ut och bära frukt, sådan frukt som består, för att Fadern må ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Och det befaller jag er att ni skall älska varandra.” (Johannes 15)
Vänskap handlar alltså om förtrolighet och kärlek, om ömsesidigt tjänande. Den handlar också om uppoffringar. Det har jag tänkt på en hel del sedan jag blev förälder. Det är väldigt lätt att hamna i den berömda “bebisbubblan” när man får barn – och den övergår inte sällan till en familjebubbla, där det lilla livet sväljer allt.
Det klagas på att vänner som får barn nästan helt försvinner, och jag förstår att det kan kännas bittert.
— Josefin de Gregorio
Förut brukade jag alltid försöka vara tillgänglig för mina vänner; föreslå fika, middagar, ägna lång tid åt att chatta, lyssna och finnas till – men nu hinner jag inte. Och det är inte alltid orken finns heller, om jag ska vara ärlig.
Uppoffringarna blir alltså inte från min sida. Ofta har jag hört det klagas på att vänner som får barn nästan helt försvinner, och jag förstår att det kan kännas bittert. Även jag kan känna sorg när jag tänker på vänskaper som tidigare var intima och levande och som nu mest består av ett sms då och då, en träff någon gång om året. Kanske hjälper det att tänka på vänskapens olika säsonger; tider då en kontakt ligger i träda, tider då den blomstrar. Precis som en åker måste den ju underhållas kontinuerligt, men det kanske inte alltid är möjligt att göra det på precis samma sätt.
Och kanske är det utopiskt att tänka sig att man ska följas åt av samma människor hela livet. Vi förändras ju, trots allt – flyttar, blir kristna, får barn, får nya intressen och jobb. Livet flyter. En del sällsynta förhållanden klarar av dessa svängningar, vänskapen rymmer det skiftande, men andra kommer ofrånkomligen knäckas. Det tror jag att man får acceptera.
[ Bibelns 7 bästa tips om vänskap ]
Men vi behöver varandra, trots allt. Det insåg jag också till slut. Jag insåg också kraften i en större definition av vänskap, där trossyskon jag möter helt flyktigt ändå får göra avtryck på mig och hjälpa mig på vägen.
Och finns det en risk att bli sårad, att förlora någon man höll av, att vänskapen ändrar karaktär – då är den ändå värd att ta. Vänskap är djupt bibliskt, och det är gott.
