När övergår tigandet som en överlevnadsstrategi till att bli ett hot mot allas vår överlevnad? Vi måste våga sätta ord på det obekväma och det uppenbart svåra i vårt samhälle och omvärld. Det skriver Magnus Malm om i en kulturessä.
Om vi inte pratar om det här så finns det inte. Kanske är det vår vanligaste strategi för att bli av med saker vi inte gillar. Den bygger på två vanliga föreställningar:
1. Det finns ett direkt samband mellan vad vi uppfattar som verkligt och vad som är verkligt.
2. Vi kan ta makten över det sambandet genom vad vi säger.
Om det här låter teoretiskt kan vi bara fundera över hur vi hanterar smärtsamma erfarenheter i våra egna liv. “Pratade ni om mammas död när du var liten?” Hur ofta blir inte svaret: “Nej, det var bara att bita ihop och försöka ta en dag i taget”. Genom att inte prata om det outhärdliga försöker vi skjuta det ifrån oss.
Allt för sent upptäcker vi att mammas död bara blev ännu mer närvarande genom tystnaden. Det är som att försöka trycka ihop en stålfjäder: den laddas bara med ännu mer energi. Det som inte får finnas tenderar att uppfylla allt.
Eftersom det inte var svenska svenska skogar som brann den här sommaren kunde vi i stället tala om de höga bensinpriserna.
Hur många kulturartiklar innehåller inte tankefiguren “ja, nu när vi inte längre tror på Gud i Sverige …” och därpå följande resonemang att vi nu måste finna andra krokar att hänga upp livets mening på, att finna etiska riktlinjer, att söka tröst inför döden eller vad det nu handlar om.
Som om vi därmed hade konstaterat att Gud inte finns, eftersom vi inte längre tror på honom. Det lilla omärkliga, logiska spårbytet är som CS Lewis konstaterar ett av djävulens vanligaste trick. I boken Från helvetets brevskola, ger den erfarne demonen Tumskruv följande grundkurs till sin kollega på fältet:
“När du har fått honom att tro att han alltid kommer att befinna sig i vågdalen, kan du då inte intala honom att hans `religiösa period´ helt enkelt håller på att gå över, liksom alla hans föregående `perioder´ har gjort? Jag vet naturligtvis att man omöjligen med logikens hjälp ur påståendet `Jag håller på att förlora intresset för det här´ kan få fram slutsatsen `Det här är inte sant´. Men som jag förut har sagt, det är fraser och slagord, inte logik, som du måste förlita dig på.”
I Ryssland tycks det vanligaste sättet att hantera kriget i Ukraina vara att se åt ett annat håll och prata om något annat, en överlevnadsstrategi som inte minst Dagens Nyheters briljanta Anna-Lena Laurén gång på gång rapporterat om. Om vi inte pratar om det så finns det inte. Och då behöver vi inte heller ta ansvar för det.
Som många har konstaterat var det tyst om klimatet under valrörelsen. Eftersom det inte var svenska landområden som dränktes av översvämningar, eller svenska skogar som brann den här sommaren, eller svenska sjösystem som torkade ut för gott, kunde vi i stället tala om de höga bensinpriserna. Ungefär som de oljebolag som för bara några år sedan talade om grön omställning, men som nu fått bråttom att maxa vinsten när Putin drar åt kranarna. Om vi inte pratar om det så finns det inte.
I stället talar vi om kärnkraft. Men inte om Harrisburg, Tjernobyl eller Fukushima. Eller om den olösta slutförvaringen. Eller om sårbarheten när fienden börjar bombardera kärnkraftverken. Eller om den långa tid det tar att bygga ny kärnkraft. Eller hur fruktansvärt dyrt det är, jämfört med solenergi och vindkraft. Det gäller alltså att använda språket så att vi ser det vi vill se, och slipper se det andra.
På samma sätt kan flyktingar från krigshärjade länder skickas genom språkets slussar och komma ut på andra sidan som “volymer”, “potentiella brottslingar” eller “hot mot det svenska samhället”, för att välja de mildare varianterna. Ett parti med nynazistiska rötter kan välkomnas in i den politiska stugvärmen av makthungriga kollegor, som lägger ordridåerna så att ingen ser när blått börjar dra mot brunt.
[ Pastor: Vi måste våga säga när något inte verkar vara från Herren ]
En studentpastor berättade för mig om en gudstjänst hon hade medverkat i. En grupp studenter och deras lärare från Handelshögskolan fick lyssna till hennes predikan, som i skarpa ordalag beskrev den tuffa tid vi lever i just nu. Efter gudstjänsten fick hon en minst lika skarp tillrättavisning av en av lärarna, som minsann inte hade gått till kyrkan för att höra dessa dystra och nedslående beskrivningar av samtiden.
Och jag tänkte: “Javisst, uppdraget för Handelshögskolan måste ju vara att förse företagen med medarbetare som har en positiv omvärldsuppfattning, annars blir det svårt att samla energi till nästa kvartalsrapport.” Den avgörande frågan blir då rimligen: När övergår denna strategi från att vara ett sätt för den enskilda människan att överleva … till att bli ett hot mot allas vår överlevnad? Och vad gör vi när den gränsen passeras?
Vi behöver inte omvända oss. Ingen behöver ändra livsstil. Det finns något märkligt tidlöst med de falska profeterna.
Profeten Jesaja beskriver den styrande eliten i Jerusalem: “Väktarna är alla blinda, de märker ingenting. Stumma hundar är de, som inte kan skälla, de ligger och dåsar, de älskar att sova. Men de är glupska hundar, de blir aldrig mätta. Skall de vara herdar, de som inget förstår? Alla går de sina egna vägar, varenda en vill roffa åt sig. `Kom, jag tar fram vin, vi tar oss ett rus! Och i morgon blir det som i dag, ja, ännu bättre.´”
Allt kommer att bli bra. Vi behöver inte omvända oss. Ingen behöver ändra livsstil. Det finns något märkligt tidlöst med de falska profeterna.
Precis som med de sanna profeterna:
“Hör därför Herrens ord, ni som tar munnen så full, ni som härskar över detta folk i Jerusalem. Ni säger `Vi har slutit fördrag med döden, ett avtal med dödsriket: när stormfloden kommer skall den inte nå oss. Vi har gjort lögn till vårt värn, bländverk till vår tillflykt.´ Därför säger Herren Gud: Se jag lägger en grundsten på Sion, en sten som håller provet, en utvald hörnsten som säker grund. Den som har tro förhastar sig inte. Jag skall göra rätten till mätsnöre och rättfärdigheten till sänklod. Hagel skall utplåna lögnens värn, er tillflykt spolas bort av vattenmassor.”
Språket har förvisso stor makt. Med våra ord kan vi förtränga verkligheten, förvränga och förminska den. Tills den en dag hinner ifatt oss och orden står maktlösa inför allt vi försökte fly från. Det är då vi har chansen att upptäcka att den punkt vi mest av allt har fruktat, är just den punkt där vi kan vända oss om och börja röra oss i en ny riktning. Jesaja ger oss en målande beskrivning, både av instängdheten i våra egna verklighetsbilder och av vägen ut:
“Därför är rätten långt ifrån oss, rättfärdigheten når oss inte. Vi hoppas på ljus men mörker råder, på solens glans men vandrar i dunkel. Vi famlar längs väggen som blinda, famlar som om vi saknade ögon, mitt på dagen snavar vi som när det skymmer, mitt i livet är vi som de döda (...) Vi har avfallit och förnekat Herren, vänt oss bort från vår Gud. Våld och falskhet har vi förkunnat, viskat lögner vi själva tänkt ut. Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget …”
De falska profeterna har alltid varit mycket populära. Liksom de sanna alltid haft svårt med marknadsföringen: “Domedagsprofeter”, “Bakåtsträvare”, “Folkförrädare”. Eller helt enkelt som den slovenske filosofen Slavoj Zizek säger, “drömmare”:
“De kommer säga till er att vi drömmer, men de verkliga drömmarna är de som tror att saker och ting kan fortsätta i det oändliga som om inget hänt, med några mindre kosmetiska förändringar. Vi är inga drömmare, vi håller på att vakna från en dröm som håller på att förvandlas till en mardröm.”
