Att göra en pjäsversion av Selma Lagerlöfs sorgligt bortglömda “Antikrists mirakler” är ännu ett djärvt grepp på Västmanlands Teater. I programhäftet står att denna berättelse om tro, hopp och kärlek verkligen behövs i vår skrämmande oroliga tid. Det är bara att instämma. Samtidigt är det en enkel beskrivning av en bok som varit föremål för många lärda tolkningar.
Antikrists mirakler måste vara en rejäl utmaning för ett konstnärligt team. Regissören Hans Marklund och ensemblen är värda aktning för ett modigt försök. De gör en dedikerad insats och får publikens kärlek.
Selma Lagerlöfs egenartade bok - som skiljer sig avsevärt från hennes kända alster - berör gudstro och kyrkans betydelse för, och makt över, människors liv. En röd tråd i berättelsen - som utspelas i ett fattigt och i dubbel bemärkelse stekhett Italien - är de följder det får då en kristusgestalt byts mot en falsk kopia/en antikrist. Parallellt skildrar författaren en framväxande socialism.
Antikrists mirakler påminner formmässigt om Italiens förvirrande nät av trånga myllrande gränder som du som turist kan irra runt i. I den täta väven ryms mysteriespel, magiska ögonblick, tvivel och förtröstan på Gud, kamp för frihet och det fasansfulla pris människor som slåss mot förtryckare får betala.
Den nyskrivna pjäsen - med manus av Stina Oscarson - knyts samman till en vädjan att inte släppa hoppet om en bättre värld där förnuft och solidaritet råder. Vi måste inse att alla trosinriktningar har mer som förenar än skiljer och att klyftor mellan människor skapar våld. Ibland känns denna tolkning, kanske högst medvetet, som det humanistiska perspektiv som saknades i valdebatten.
Att de förenas själsligt och av blod är en vacker bild av att alla människor på jorden hör samman.
Det är de kvinnliga gestalterna som bär fram historien. Ett viktigt stråk är det innerliga bandet mellan två systrar. Den ena av enkelt ursprung, den andra från en rik familj som dock fallit i onåd. Att de förenas själsligt och av blod är en vacker bild av att alla människor på jorden hör samman. Systrarna spelas dessutom utmärkt väl av Cicilia Sedvall och Petra Nielsen.
Även några andra inslag i föreställningen berör på djupet. Arbetets värde lyfts fram likt ett jubelrop och det udda partiet “martyrium” gestaltas suggestivt med koreografi och musik. Det sistnämnda får mig att tänka att berättelsen även skulle kunna göras som musikteater.
Ett problem med föreställningen på Västmanlands Teater är att regissören valt en splittrad spelstil som stör helhetsupplevelsen. Ensemblen kan agera inlevelsefullt mot varandra och berättelsen vara på gång att lyfta. Då vänder sig skådespelarna i vardagligt tilltal direkt mot publiken. Ibland används greppet för att förklara passager som att “många år har nu gått”. Andra gånger verkar sådana vändningar vara till enbart för att få oss att andas ut. Men allvaret vilar aldrig så tungt att det behövs.
Berättartempot är mestadels stillsamt och agerandet känns ibland lite osäkert som om skådespelarna inte fått tillräckliga instruktioner. Det uttjatade regigreppet att låta en manlig skådespelare gestalta en kvinnlig karaktär irriterar.
[ Proffsigt, men utan nerv när Jesus Christ Superstar intar arenorna ]
Scenografin är enkel som så ofta idag. En stor träkub dominerar scenen och får vara kloster, kyrka, tillfälligt härbärge med mera. Karaktärerna, alla i slitna lappade kläder, vandrar likt vilsna själar runt i berättelsens inledning. Första mötet är en man som sägs ägna sig åt passiv penninginsamling, alltså tiggeri. Kanske är det en drift med idén att byta beteckning på yrken för att därmed höja statusen? Som att kalla städare för hygientekniker.
Första mötet är en man som sägs ägna sig åt passiv penninginsamling, alltså tiggeri.
Efter paus mörknar dramat i och med att krig och blodspillan ges utrymme. Men det ljusnar snart igen när ett till synes omöjligt järnvägsbygge som förenar folk förverkligas. Den bedräglige antikrist - vars rike endast är av denna världen - kan inte förvrida människors själar. Men nog har väl vissa väl fallit för dess frestelser?
Att Selma Lagerlöf ställer uppfodrande frågor och inte levererar svar är en styrka. Det ena tolkningen behöver självfallet inte vara mer rätt än något annan.
Trots att Antikrists mirakler är en ojämn och ganska stel föreställning som skulle behöva vässas till är den absolut välkommen på teaterrepertoaren. Den kan öppna för intressanta diskussioner om livsfrågor och få folk att hitta fram till Selma Lagerlöfs bok.
Ett tips också till teaterintresserade - märk ut Västmanlands Teater på kartan. Under Niklas Hjulströms ledning erbjuds här spännande alternativ till institutionsteatrarnas repertoar. “Den stora branden” var en succé uppskattad av både kritiker och publik och våren 2023 sätts bland annat nyskrivna " Salaligan” upp.
[ Utmanande när teaterskola satte upp Bibeln som pjäs ]
---
Fakta: Antikrists mirakler
- Föreställning gjord av Selma Lagerlöf i tolkning av Stina Oscarson.
- Scen: Västmanlands Teater
- Regi: Hans Marklund som också står för bearbetning
- I rollerna: Cicilia Sedvall, Petra Nielsen, Josef Törner, Andreas Kullberg, Robert Noack och James Lund
- Scenografi och kostym: Annsofi Nyberg
- Ljusdesign: Timo Kauritso
---
