Jag är glad över att röstläget skruvats ned i karismatiska miljöer

Ord bygger upp och skapar hopp, men de kan också skapa oro, skada självkänsla och skära djupa sår i själen. Birger Norman visste det och därför skrev han om stora känslor med små ord, skriver Tomas Sjödin i sin kulturessä.

Låt mig tyst gå bakom när orden letar sig hem

Följa och överlämna sig, känna doft, en vindfläkt

Vandra vindlande väg och höra hur skällorna samlas ur sommardagen,

vandra i skogar där kreaturen, de trogna kommer på aftonens stigar.

Låt mig gå tyst och osedd bakom när orden letar sig hem.

(Ur Resa genom dagrar)

En snötyngd kväll i vintras fick jag ta emot Birger Normanpriset på ön Svanö i Ångermanälven. För den stora offentligenheten är det inget känt och prestigefyllt litteraturpris, men för mig kanske det största. Efter prisceremonin gick vi i fackeltåg över den hjärtformade ön, från Folkets hus till det sedan länge övergivna färjeläget. Som barn cyklade vi dit, tog den gula färjan över älven och metade abborre från de timmerbommar som är det enda som finns kvar efter det sågverk som brann ner till grunden den 30 juli 1930.

Här föddes öns levnadstecknare, poet och profet, Birger Norman (1914-1995). Norman var en förebedjare vid kapitalismens sjukläger, en blyg, underfull sökare och en gråskalans lyriker. Han har beskrivits som en Guds lierade med oro längst inne i blicken. Hans lyriska andhämtning var lugn och trygg. Allt vidrördes med varlig hand, också ångesten, tomheten och sorgen.

Hans mest kända bok Ådalen 31, som filmatiserades av mästerregissören Bo Widerberg, beskriver det fredliga arbetaruppror som skulle protestera mot oskäliga löner och strejkbryteri, men som slutade i ett militäringripande som kostade fem oskyldiga människor livet. Över Ångermanälvens vatten studsar ännu ett eko av vansinnesskotten. Händelsen bytte bläck mot blod i Normans penna. När han växte upp fanns ett trettiotal sågverk längs älven och sjöfarten var internationell och tät. Men allt monterades ned. “De sista som flyttade var svalorna.” Och det var när sågen på Svanö brann och han och hans kamrater stod och såg på, som han för första gången upplevde den sociala otryggheten, hur “verkets värld vacklade”. Han var sjutton år gammal och lämnade ön utan att vända sig om på färjan.

Jag är en av de många som har läst Norman på det sätt han själv beskriver det i boken Resa genom dagrar från 1960, året efter mitt födelseår. Jag har gått tyst och osedd bakom orden i många år innan jag för första gången skrev något om honom. Men utan Birger Norman hade jag knappast skrivit alls i dag. Genom hans texter fann jag, inte hans språk utan mitt eget. Ett språk är inte bara ett kommunikationsverktyg, det är också en hemvist, ett ställe att ställa ner sina skor på, hänga av sig sin jacka och stänga dörren bakom sig. Den brittiska författarinnan Jeanette Winterson är inne på just det i sin självbiografiska bok Why be happy when you can be normal? Hon menar att vi får tillbaka vårt språk genom språket hos andra. Att “någon har varit där och för vår räkning djupdykt efter orden”.

Jag känner mig ännu hemma i karismatiska miljöer, men är ändå glad över att röstläget skruvats ned genom åren.

Birger Norman blev min djupdykare. Det var han som för min räkning hämtade upp ett språk för kärleken och tron som jag inte hade funnit hos någon annan. Det var han som lät mig ana kraften i det försiktiga och det var han som gav mig modet att lita på ordens bärighet. Det upprepas ofta att ord skulle vara obetydliga, “det är bara ord” sägs det. Men det finns inget som heter “bara ord”. Ord bygger upp och skapar hopp, men de kan också skapa oro, skada självkänsla och skära djupa sår i själen.

Norman visste det och därför skrev han om stora känslor med små ord, om starka krafter med låg och återhållen röst. Språket är oftast ömt och sprött, han känner “under hjärtat en vinges lätta trygghet”, han “lägger handen på enklaste ting och känner undrets puls – att något är”. Och språket kommer ur att han tycks ha sett på livet så: Skört och motstridigt, men också givet och obeskrivligt vackert. Det sträcker sig längre än jordelivets begränsningar. Evigheten är hos honom “en vårlig frösprickning i människan”, och “Fältmarskalken sträcker sin stav in i evigheten”. Han drömmer om en tid då vi ska “överväldigas av livets fågelskygga andning”.

Eftersom jag är uppvuxen i en fåra av kristenheten som haft en tendens att ta till allt starkare ord blev Normans varsamhet närmast en befrielse. Man måste inte säga allt hela tiden, det outtalade, det som läsaren får dyka lite efter, kan vara det allra starkaste. Det tvärsäkra lyser med sin frånvaro och det är viktigt därför att i grunden är det övertydliga och högröstade en brist på förtroende. För Gud ytterst, men också för människan och för språkets inneboende kraft. Det är en form av tvivel på att orden bär och skapar, precis som de gjorde när vår vidunderliga värld sprang fram ur ett ord ur Guds mun.

Det var Birger Norman som gav mig modet att sänka rösten och gå lite närmare de ömtåliga frågorna. Han fick mig att inse att det uppskruvade röstläget inte når fram i det tilltagande bruset. “Snart återstår oss bara viskningen” skrev han redan på 60-talet och man kan knappast säga annat än att bruset tilltagit ytterligare sedan dess. Och budskap blir inte mindre tydliga eller skarpa för att man viskar. Tvärtom, tystnaden runt orden ger dem en tyngd och en betydelse som lätt går förlorad när man tar i.

Jag har inte tagit någon skada av det ljudliga, jag känner mig ännu hemma i karismatiska miljöer, men är ändå glad över att röstläget skruvats ned genom åren. Rop har med avstånd att göra, viskningar uttrycker och skapar närhet. Har man något viktigt att säga tycks det mer verksamt att sänka rösten än att höja den och när vi samtalar om de riktigt avgörande frågorna, de i gränslandet mellan liv och död, återstår oss nästan bara viskningen.

Särskilt viktigt blir röstläget när samtalet handlar om tro. Ett av Bibelns mest känsliga samtal, det mellan Jesus och Nikodemus, sker om natten då alla andra sover och jag får för mig att tillfället inte valdes på måfå och att samtalet skedde på gränsen till det viskande. Viskningar är kärlekens och hemligheternas språk och när jag läser Bibeln finner jag att det är i de kategorierna tron hör hemma. Långt från gapiga debatter växer samtalet om tro i vårt samhälle i dag. Det drunknar lätt i det bruset, men det finns där och det enda sättet att höra det är att komma varandra riktigt, riktigt nära.

Låt mig gå tyst och osedd bakom, när orden letar sig hem.

Hemkänslan handlar också om att han – under stor vånda och hårt arbete tycks det – hämtat upp ett språk som utplånar gränsen mellan det heliga och det vanliga, som om det skulle finnas olika världar när det bara finns en. Gud kan bara lovsjungas profant menar han, och detta därför att inkarnationen redan har skett. Det är här vi lovsjunger, i den vardag som är som den är för oss alla. Det bekanta i språket skapar ett samband mellan oss och alla de människor som har det gemensamt att vi är på väg hem.

Barnatron kan få mogna och utvecklas till en tro för alla faser av livet.

Jag tror att det är just detta “hem” som fortsätter att göra Normans texter så viktiga för mig. De har blivit en hemkomst, ett samband med ett Ådalen före mig, men som jag har rötter i. Men också en hemvist för tron. För det är just så språk fungerar. Man läser eller hör ord från som någon som för ens räkning har djupdykt efter dem och hittar något som man igenkänner som sitt eget. Man får i det ögonblicket nåden att känna och tänka: Det här har jag trott på hela mitt liv, det är bara att jag inte har vetat om det. Det kan röra sig om några få rader, ibland bara en rad eller ett enda ord. Omedelbart – egentligen utan eftertanke – slungas man tillbaka “hem” i geografisk, andlig eller känslomässig mening. Det är vanliga ord – för det finns bara vanliga ord – men när de kommer i en viss inbördes ordning kan de flytta berg.

Birger Norman lämnade Svanö för att aldrig mer flytta tillbaka. Han hamnade på Söder i Stockholm där man kan hitta en liten plakett på det hus där han bodde. Men han var på något sätt alltid på väg hem till ön. Han reste ofta tillbaka, men bara för att upptäcka att där kunde han inte bo. Det Svanö han lämnat fanns inte kvar och han konstaterar: “Man kan aldrig återvända. Man kan resa tillbaka, men man kan inte återvända. […] Det vi kallar hembygden eller barndomsmiljön är bara till en mindre del mark och skog och sjö eller älv och hus och arbetsplatser. Det väsentliga är sammanhanget, det mänskliga sammanhanget. Och det förändras ständigt, och mycket fort. Ska man inte märka det ska man själv vara kvar i det föränderliga. Växa med. Har man en gång flyttat förblir man en främmande. Det finns ingen väg tillbaka. Men man bär alltsammans med sig. Som det var. Och det är bara så det finns.”

Jag har fått för mig att den hjärtformade ön har någonting att berätta om trons geografi, om att växa upp i, men inte växa ur, ett andligt arv och att det finns platser som förkroppsligar den processen. Barnatrons ö finns kvar, den fortsätter att förändras och bara de som lever kvar kan växa med i den förändringen. Att resa kan vara en väg till växt. Att stanna kvar en annan. Det är inte geografin som avgör det. Det handlar om lika sorters växt. Inte bättre och sämre. “Har du kvar din barnatro”, sjöng Lapp-Lisa på sin tid. Svaret på den frågan måste nog bli både ja och nej; ha kvar barnatron som den gestaltar sig nu men inte som den gestaltade sig då. Och det uppfattar jag som en av Normans stora poänger. Det finns ingen väg tillbaka till ön, till det som var, men man bär alltsammans med sig och det är bara så det finns. Barnatron kan få mogna och utvecklas till en tro för alla faser av livet.

Var lärde sig Norman den livshållningen, han som ju levde största delen av sitt liv i storstaden och bara återvände till ön för tillfälliga besök? Kanske finns en ledtråd i det han en gång sa om sig själv, att han “trivdes bäst i halvskugga. Sedd men inte blottlagd, möjlig att iaktta men inte utlämnad åt de klåfingriga”.

Jag har en känsla av att vi är många som känner oss hemma där. Som trivs i vimlet men också behöver en hjärtformad ö av stilla sus, en vrå att regelbundet söka oss tillbaka till, ett hem. Inte ett ögonblick för att skydda oss mot världen, utan för att hämta kraft till att vara en del av den. En egen brygga i tillvarons ådal, och en hemmahamn för resan ut i den vimlande och underbara världen.