Söndag efter söndag samlas människor till gudstjänst. Men gör det någon skillnad? I sin nya bok vill Göran Lindström visa på hur kyrkans liturgi kan mana oss att leva annorlunda.
Göran Lindström växte upp i en prästfamilj. I 25 år arbetade han själv som församlingspräst. Otaliga är de högmässor som han lett eller deltagit i. Ibland har han gått på rutin, fallit in i formen, inte orkat vara uppmärksam. Men de senaste tjugo åren har han sett gudstjänsten med nya ögon. I dag kallar han den profetisk och önskar att fler fick upplevda liturgins radikala dimension.
På vilket sätt rymmer högmässan en radikalitet, menar du?
– För det första samlas vi i den treenige Gudens namn. Inom treenigheten finns ett samförstånd, en gemenskap mellan Fadern och Sonen och den heliga Anden. När vi firar gudstjänst gör vi det både i Skaparens och Frälsarens namn. Skapelse och frälsning hör ihop. Vi använder också vatten, bröd och vin – skapelsens gåvor – i vår liturgi. Att tro på Skaparen är inte en teoretisk idé, utan ett sätt att leva och vara tillsammans med allt skapat. Vi är kallade att tillsammans ta hand om skapelsen.
– I centrum för gudstjänsten står evangeliet om Jesus Kristus. Hans ord och gärningar bland människorna blev farliga för de styrande. När vi i dag påminns om hans praktik och hans lidande, död och uppståndelse påminns vi om alla lidande och utsatta människor. Det är ett “farligt minne” som utmanar till mänsklig solidaritet och till solidaritet med en lidande skapelse. Församlingen möter det “farliga minnet” i Ordet och Måltiden.
I din bok skriver du att kyrkan överbetonar individens relation till Gud. Hur då?
– Många psalmer handlar om hur individen förhåller sig till Gud, vilket riskerar att reducera tron till något som bara rör mig och Gud. Egentligen borde kyrkan vara bra på att förena det individuella och det gemensamma; i dopet döps man som enskild människa, men tas samtidigt upp i den världsvida kyrkan. I nattvarden är Kristi kropp utgiven för varje människa, men samtidigt är det en gemenskapsmåltid.
– Jag tror att kyrkan har smittats av konsumtionssamhällets fokus på individen och frestelsen att hela tiden tänka “what’s in it for me?”. I själva verket är gudstjänsten ett sätt att komma samman och uppleva att vi hör ihop.
I sin bok Profetisk liturgi går Göran Lindström olika moment i högmässan som kan påminna oss om att vi som människor är sammankopplade med varandra och att vi har ett ansvar att bära de goda nyheterna vidare. Han nämner Kristusropet “Herre förbarma dig” som en plats där vi kan uttrycka vår klagan, och predikan som ett sätt att ge en annan version av verkligheten än den som anses given. Bönen om Anden kan ge kraft till att leva ett skapelsevänligt och solidariskt liv, tror Göran Lindström.
Han erkänner dock att det kan vara knepigt att som kyrka kritisera makt och överflöd när vi själva, anställda liksom kyrkobesökare, ofta lever ett bekvämt och privilegierat liv.
– Vår konsumtionskultur påverkar oss till den grad att vi ibland tenderar att till och med se religionen som en vara, något som ska “ge oss något”, i stället för att förvandla oss. Jag tror att vi behöver börja stava på ord som återhållsamhet och avstående. Vår tid och vårt klimat kräver det.
[ David Fiske: Handlingen väger tyngre än ord ]
---
Fakta: Göran Lindström
- Har varit församlingspräst och arbetat som stiftsadjunkt för gudstjänstutveckling i Uppsala stift.
- Aktuell med boken “Profetisk liturgi – i en tid av överkonsumtion och klimatkris” (Argument förlag).
---
