När jag var singel kände jag ofta att jag hade velat ha mer hjälp av församlingen, konkret hjälp med introduktioner, att de som var äldre eller hade bredare kontaktnät funderade lite: skulle dessa unga kunna ha utbyte av varandra? skriver Josefin de Gregorio i sin kulturessä.
“Jag har räknat på det här, och jag fattar inte varför ingen pratar om det!”
Hon var några och trettio och ogift. Jag var några och trettio med en pojkvän som inte ville gänga sig. Hon hade gjort en inventering av männen i sin kyrka och insett att nästan alla redan var gifta eller förlovade, och de som inte var det led av betydande psykisk ohälsa. Singelkvinnorna var betydligt fler än singelmännen. Det var ett demografiskt problem, som jag också hade tänkt på.
Vi satt där och åt våra våfflor under visst missmod. Snart skulle vi tillbaka till våra respektive församlingar, och de lyckliga familjerna där.
Vi talar ogärna om det här; dejtingproblemet i våra moderna kristna kyrkor. Det känns för privat, för intimt. Dessutom tangerar det frågor om sex, som är ännu mer pinsamma – trots att Bibeln har mycket att säga om sex och samlevnad. Men under min tid i frikyrkan har jag fått mycket litet undervisning om relationer, om jag inte själv sökt upp den i privata själavårdssamtal.
Men likväl är det ett problem, som inte försvinner för att vi blundar för det. Vi lever ju – lyckligtvis – i en tid där man själv väljer partner, där föräldrarna inte är involverade eller tvingande, där den romantiska kärleken är drivande och valet fritt. Förväntan är att det ska gå lätt att para ihop sig. Men eftersom kristna tenderar att vilja gifta sig med andra kristna minskar den potentiella marknaden – så många är vi faktiskt inte i Sverige.
I mina bittraste stunder kunde jag känna att orden om kristlig kärlek och gemenskap ekade tomma, när ingen kunde med att bjuda in den som var ensam.
Som någon som länge var medlem i en frikyrka utan att vara gift eller ha barn, vet jag hur utanför man kan känna sig. På mors dag fick alla kvinnor blommor av barnen, vilket var gulligt men ändå på något vis underströk vårt utanförskap. Familjen var solklar norm, pastorernas fruar och barn figurerade flitigt i predikan och i kyrkan, och singlarna blev sällan hembjudna till de gifta paren. Det kändes särskilt jobbigt i en studentstad, som jag bodde i då. Det blev ensamt, särskilt vid högtider, och i mina bittraste stunder kunde jag känna att orden om kristlig kärlek och gemenskap ekade tomma när ingen kunde med att bjuda in den ensamma.
Nu när jag själv är fru och mor förstår jag varför det ofta blev så att familjerna slöt sig inåt; de flesta moderna familjer har ett tätt packat schema och mycket litet fritid. Jag har knappt tid att träffa vänner jag haft i tiotals år, än mindre nya bekantskaper i kyrkan. Det är förstås ingen ursäkt, men väl en förklaring. Det sätt på vilket vi lever nuförtiden – utspridda, ofta långt från andra församlingsmedlemmar – innebär att allt måste planeras minutiöst; det spontana umgänget uppstår inte lika naturligt.
[ John Sjögren: Kristna i dag lider av erotisk förträngning ]
Men vad ska vi göra då? Ja, vi behöver först och främst få till ett samtal. Några som försökt är P-O Flodström och Cilla Eriksson, som startat Kristna Dejtingpodden med programförklaringen “Kristna Dejtingpodden är en ny kristen livsstilspodd för Dig som är singel men är #härförattstanna och därför inte gett upp drömmen om en livspartner ur församlingen.” Där ryms svåra och ärliga frågor – sex, dejta icke-kristna, vara singel som fyrtioplussare - och det är tacksamt. Men att snacka är en sak – vi behöver förstås också fundera över hur vi bemöter singlar i våra kyrkor.
Den balansen är inte helt lätt att få rätt, heller. Hur ska vi leva tillsammans på ett sådant sätt att vi som är gifta inte lite grötmyndigt klappar singlarna på huvudet? Jag kunde känna mig obekväm när de gifta kvinnorna bad att Gud skulle sända rätt man till en ogift hemgruppsmedlem, som om deras liv bara var värda något om de hade familj. En kristen meme: “Gift par får barn och räknas äntligen som fullvärdiga medlemmar av kyrkan”. Skrattet fastnade i halsen.
Uppmuntra singlarna att leva helt för Gud, kanske någon föreslår. Och ja, det finns gott om celibatära förebilder i Bibeln: Jesus, Johannes Döparen, Paulus. Men vi kan inte framhålla dem utan att samtidigt erkänna att de flesta kristna tycks vara kallade till familjeliv, och har en helt naturlig längtan efter ett sådant. Efter tvåsamhet och barn, att somna bredvid någon, torka grötfläckiga barnamunnar, och ja, ha sex. (Låt oss inte sticka under stol med det!)
När jag var singel kände jag ofta att jag hade velat ha mer hjälp av församlingen, konkret hjälp med introduktioner, med sammanföranden, inte blinddejter, men att de som var äldre eller hade bredare kontaktnät funderade lite: vem kan passa här, skulle dessa unga kunna ha utbyte av varandra? Inte så att den kristna församlingens huvuduppgift ska bli äktenskapsmäkleri och barnalstring, men att tanken ändå finns med – hur kan vi hjälpa varandra att leva goda liv med allt vad det innebär?
[ Dejta på Tinder kan vara ärligare än att flirta på kyrkkaffet ]
Vi behöver också göra plats för de som förblir ogifta, medvetet inkludera dem, delvis genom att inte slentrianmässigt ta för givet att alla har man, fru och barn, eller att alla kommer träffa rätt person någon gång i framtiden. Några sådana garantier ges vi inte, och livet kan inte heller vara på paus tills man har en ring på fingret.
En svår balansgång, som sagt, men en som jag tror är helt nödvändig att vi funderar över.
