Med anledning av den senaste tidens debatt kring begreppet omvändelseterapi skriver John Sjögren i sin kulturessä om vikten av att släppa in mer av Eros i kyrkan och inte stirra sig blind på Logos.
Ingen som läser dessa spalter lär ha undgått den debatt om omvändelseterapi som väcktes i kölvattnet av Dagens Nyheters reportage om de försök att få homosexuella att “vända om” från sin sexuella läggning som fortfarande tycks förekomma i en del frikyrkliga sammanhang. De flesta verkar vara överens om att den typen av “terapier” bör höra det förflutna till. Ändå dyker vittnesmål om sådana omvändelseförsök ständigt upp på nytt.
För att försöka få syn på de djupaste rötterna till detta otyg, och verkligen få bukt med problemet, tror jag att vi behöver höja blicken och se bortom den specifika frågan om samkönade relationer. För det finns i kristendomen ett oförsonat, för att inte säga lätt neurotiskt, förhållande till sexualiteten i stort. Det är en överspändhet som går långt tillbaka i kyrkans historia.
Jag tror att det hela går att härleda till ett avgörande vägval som kyrkan gör redan i sin barndom, när hon väljer Logos framför Eros. Den tidiga kyrkans tänkare, de så kallade kyrkofäderna, lutade sig allt som oftast mot den antika filosofin och tankevärlden. Ett begrepp som man tidigt plockar upp från den grekiska vokabulären är Logos – den gudomliga rationaliteten, det mönster och den ordning som präglar allt som existerar. I Johannesevangeliet identifieras rent av Kristus med detta Logos, i våra svenska biblar översatt som Ordet.
Att kyrkan så tydligt och tidigt inkorporerar detta ordnade och logiska tänkande i sin föreställningsvärld har varit av oerhörd betydelse för hur den kristna civilisationen kommit att gestalta sig. Att det är i det kristna väst som universiteten växer fram och den moderna vetenskapen föds är ingen slump. Att Logos-traditionen varit så stark i kristendomen är med andra ord en mycket god sak. Vad som däremot kan anses vara olyckligt är att man i stor utsträckning valde Logos på bekostnad av Eros.
För i den antika föreställningsvärlden präglades skapelsen inte bara av Logos utan också av Eros. Två krafter som inte nödvändigtvis måste utesluta varandra, utan två aspekter av existensen som kompletterar varandra. Eros är den sensuella och passionerade kärleken, den kreativa och lätt kaotiska sidan av tillvaron. Kort sagt, sexualitetens livsalstrande urkraft. Det är en grundläggande del av verkligheten som inte införlivats tillräckligt väl i kyrkans liv och lära.
Kristendomen blir i sitt uttryck i stället till största del manligt kodad. Erotiken förlorar den naturliga del den tidigare haft i kulten. Vilket, tror jag, varit till kristendomens nackdel.
I de flesta förkristna och hedniska religioner fanns denna kraft nästan alltid representerad i rit och mytologi. Inte sällan i form av olika gudinnekulter. När den kristna kulturen sedan mötte denna hedniska världen valde kyrkan att inte plocka upp och förfina denna aspekt inom sig. Kristendomen blir i sitt uttryck i stället till största del manligt kodad. Erotiken förlorar den naturliga del den tidigare haft i kulten. Vilket, tror jag, varit till kristendomens nackdel.
Här bör vi kristna, när vi kritiserar det moderna samhällets sexualisering, som förvisso med rätta kan kritiseras, även se vår egen skuld. Jag är nämligen övertygad om att vi måste förstå sexualiseringen, som jag hellre vill kalla pornografiseringen, av mainstreamkulturen utifrån följande princip: Det som förträngs i högkulturen, det som inte tillåts komma till uttryck i den officiella kulten och religionen, kommer komma ut i låg- och populärkulturen som skräp. Det förträngda kommer alltid till slut fram, men då i förgrovad form. I stället för ett genuint uttryck för det erotiska får vi pornografi.
Vad kyrkan varit dålig på är alltså att ritualisera och gestalta den erotiska sidan av tillvaron. Kristendomen har alltför sällan lyckats betona det rent lustfyllda, det lekfulla, det animaliska och sinnliga i den mänskliga sexualiteten. I stället har kyrkan försökt härbärgera sexualiteten inom Logos gränser. Vilket i och för sig varit något till stora delar positivt. Äktenskapet är och har varit en nödvändig inhägnad av den vilda sexualiteten och har historiskt sett varit en frigörande institution, inte minst för kvinnor. Och ingen vill nog tillbaka till antikens sexualmoral. Kristendomens insisterande på att kärlek och sex hör samman behövs i dag som i alla tider. Men även den okontrollerbara erotiken måste bejakas och levas ut.
[ Pingstledaren varnar för lagförslag om omvändelseterapi ]
Det paradoxala är att kristendomen i själva verket har oerhörda resurser för att utforska och tänka kring sexualitet och det erotiska. Många mystiker bärs av ett erotiskt laddat språk. Mycket av den kristna konsten har erotiska drag. Den som vill ha ett modernt exempel kan gå till den anglikanska prästen och teologen Sarah Coakley, som i sin bok God, Sexuality, and the Self, med förankring hos kyrkofäderna, lägger fram en utpräglat erotisk teologi. Och erosbegreppet har kristna tänkare, från Augustinus till Joseph Ratzinger, reflekterat djupt kring. Det är också svårt att tänka sig en bättre grund för ett bejakande av sexualitetens godhet än den humanistiska och kroppspositiva tanke som stavas inkarnationen – att Ordet blev kött.
Ändå hittar man denna, låt oss kalla det erotiska kristendom, främst på den ganska avancerade teologins område. I övrigt råder inom kristenheten alltjämt något av en erotisk förträngning, vilket omvändelseterapin bara är det vulgäraste exemplet på. Hur ska vi då finna en väg framåt? Det återstår att se. Det samtalet har bara tagit sin början. Men för att sammanfatta och uttrycka det kort: Jag tror det är hög tid att släppa in Eros i kyrkan.
