Bibeln är ett gott exempel på hur man bör ge en ocensurerad beskrivning av hela den råa verkligheten så att vi lär oss av katastroferna, skriver Magnus Malm i sin kulturessä.
Vi kan romantisera den, förneka den, förakta den, idealisera den, försöka glömma den. Men vi kommer aldrig ifrån den. På tusen sätt påverkar den våra personliga liv, den kristna kyrkan och världspolitiken. Inget tycks så avgörande för vår framtid som hur vi hanterar vår historia.
Kriget i Ukraina är ett konkret exempel på hur man kan använda sin historia, nämligen för att rättfärdiga nutida övergrepp. Putin kommenterade en utställning om tsar Peter den store (1672-1725) så här:
“Det har sagts att han krigade för att erövra makt, men han erövrade inget, han tog tillbaka. Han tog tillbaka och befäste. Nu är det vårt ansvar att ta tillbaka land och befästa det.”
Samma logik använder nazisterna för att historiskt motivera sina krig för att återge det förtryckta tyska folket sitt rättmätiga Lebensraum. Hur långt är den svenska högerextremismen beredd att gå i den riktningen? Vår svenska historia erbjuder ju ett rikhaltigt utbud av erövringar och övergrepp åt olika håll, från vikingarnas plundringar av irländska kloster och svenskarnas blodiga framfart i Tyskland under 30-åriga kriget till Karl XII:s invasion i Ukraina (!) på 1700-talet.
Den idealiserade historieskrivningen bygger på förnekelse av icke önskvärda sidor av historien. Putin gör allt för att tona ner det ryska samarbetet med Hitler (Ribbentrop-pakten) och Stalins grymheter. På liknande sätt gör dagens Kina allt för att radera ut minnet av massakern den 4 juni 1989, då en fredlig studentprotest på Tiananmentorget i Peking dränktes i blodet av hundratals, kanske tusentals döda.
Numera får inte ens Hongkong-borna samlas för att minnas den dagen. Protesterna flyttar till Taiwan, och Samuel Chu som är en av många aktivister visar vad som händer när vi lägger locket på vår historia:
“Ju mer Beijing försöker sudda ut historien, desto klarar och längre kommer minnets ljus nå fram. För tio år sedan var Tiananmen bleknande historia för många, men nu har försöken att släcka den sista biten av minnet gjort historien till nyheter igen.” (Guardian Weekly 10/6)
Problemet var bara att detta nya land togs med våld från dem som redan bodde där, och byggdes med arbetskraft som tvingades dit i bojor från sitt afrikanska hemland.
USA byggdes ju på föreställningen att det går att skapa ett samhälle utan historia. Nybyggarna från Europa lämnade allt sådant bakom sig: nu skulle den nya världen formas utan barlasten från alla krig, allt politiskt förtryck, all förnedrande fattigdom. Problemet var bara att dett
a nya land togs med våld från dem som redan bodde där, och byggdes med arbetskraft som tvingades dit i bojor från sitt afrikanska hemland.
Till skillnad från Tyskland som efter kriget radikalt har gjort upp med sin nazistiska historia, har USA gjort allt för att romantisera, förneka och redigera i bilden av sitt förflutna. I dag arbetar många republikaner på att förbjuda vad som kallas critical race theory, alltså en kritisk granskning av rasismens historia i USA. Resultatet kommenteras av The Guardians Jonathan Freedland apropå masskjutningarna:
“... ett land som på ett unikt sätt tyngs ner av dödvikten från sitt förflutna, vanmäktigt inför nutidens faror och inför behovet att bygga en bättre framtid. Möjligheternas land står lamslaget, uppenbart oförmöget att skapa ens den minsta förändring som kan rädda livet på dess unga medborgare.” (Guardian Weekly 3/6)
Ett helt annat sätt att vägra lyssna till historien möter vi ibland i den svenska museivärlden. För några år sedan ordnade Historiska Museet en utställning med namnet History Unfolds. Då ikläddes bland annat det stora Pireuslejonet från den klassiska antiken ett virkat lapptäcke i glada färger med texten “Min identitet ligger i din blick, förändras varje gång du blinkar.” Så fortsatte utställningen med ett “lapptäcke” av normkritiska påpekanden av hur primitivt och felaktigt folk tänkte förr, lämpligt placerade bredvid gamla tysta föremål som inte kunde säga emot.
“The past is a foreign country; they do things differently there.” Detta citat av den engelske nobelpristagaren Harold Pinter antyder att här pågår en fullskalig kolonisering av ett annat land. Liksom de västerländska kulturerna en gång skulle civilisera de stackars vildarna (vilket vi ju grundligt har gjort upp med i postmodernismen), så kastar vi oss med samma glada överlägsenhet över det förflutenhetens landskap som inte heller har makt att försvara sig.
Det finns väldigt mycket i Bibeln som vi hade försökt dölja om vi hade hållit i pennan.
Allt det här kan vi känna igen i våra personliga liv: I grunden samma alternativ för att hantera vår egen bakgrund/historia:
- Blint fortsätta utan att ifrågasätta, “allt har varit bra”.
- Locket på, “det där har jag lämnat bakom mig”.
- Ett ständigt ältande av hur dåligt allting var.
I alla dessa tre varianter försäkrar jag mig om att ge mitt förflutna maximalt inflytande över mitt liv. I terapisammanhang talar man om “upprepningstvånget”, den sömngångaraktiga benägenheten att själv upprepa just det jag helst av allt vill ta avstånd från - just för att jag inte har gett utrymme för hela min berättelse och kunnat bearbeta (gärna med en själavårdare/terapeut) de nödvändiga stegen för att bli fri från det förflutnas makt:
1. Att minnas utan censur, förnekande eller bortförklaringar: så här var det faktiskt, och så här har det påverkat mitt liv.
2. Att sortera, eller med den bibliska termen urskilja: Vad har varit bra? Vad har varit dåligt? Vad vill jag behålla? Vad vill jag lämna bakom mig?
3. Att försonas, vilket i bibliskt perspektiv inte bara betyder att passivt acceptera, utan något mycket mer och djupare: Att aktivt förlåta den som behöver förlåtas. Inte för att legitimera det som hände, utan för att medvetet avstå från min rätt att anklaga - för att själv verkligen bli fri att gå vidare.
Psalm 78 ger oss ett koncentrat av Bibelns syn på sin historia. Utgångspunkten kan sammanfattas i Jesu ord “sanningen skall göra er fria”:
“Vad vi hört och lärt känna, vad våra fäder berättade för oss, vill vi inte dölja för våra barn. Vi skall berätta för kommande släkten...”
Det finns väldigt mycket i Bibeln som vi hade försökt dölja om vi hade hållit i pennan. Precis som i nutidens kyrkolandskap tycks heligheten hopplöst inflätad i mänskliga synder, svek, intriger, maktmissbruk och övergrepp. Ändå väjer inte Bibeln för att berätta allt detta.
Men ska vi inte läsa historien för att bli påminda om alla heliga män och kvinnor som gått före oss, så att vi kan inspireras av deras exempel? Psalm 78 antyder faktiskt ett helt motsatt syfte med historiestudiet:
“De skulle sätta sin lit till Gud och aldrig glömma hans gärningar utan hålla hans bud och inte bli som sina fäder, ett trotsigt och upproriskt släkte, ett opålitligt släkte utan trohet mot Gud.”
Först tre konstruktiva mål för kyrkans historiestudium:
1. Att stärka tilliten till Gud. “Då skulle de sätta sitt hopp till Gud” som det står i 1917. Att se hur Gud gång på gång rest upp sin kyrka ur det mest hopplösa underläge gör något med oss.
2. Att se till att vi inte glömmer. Det kristna livet hämtar inte sin näring ur abstrakta principer utan ur konkreta exempel på Guds ingripande i historien.
3. Att ge ett tydligare gensvar på Guds vilja. Vi följer Kristus, inte människors dåliga exempel.
Vi ska alltså inte bli som våra fäder! Pedagogiken går inte ut på att rada upp ett antal felfria troshjältar och förtiga alla skandaler, utan tvärtom: en ocensurerad beskrivning av hela den råa verkligheten så att vi lär oss av katastroferna: (Psalm 106 är ännu brutalare på det spåret).
Till sist en historia, jag tror att den kommer från renässansen när ett återkommande tema var kristnas försök att omvända judar. En kristen försökte alltså få en jude att omfatta den kristna tron, men denne vägrade envist. Till sist sa juden: “Okej, jag ska ge det hela en chans. Jag reser till Rom.” Varvid den kristne som mycket väl kände tillståndet i Rom tänkte “nu blir han aldrig kristen”.
Efter en tid kom juden tillbaka och förklarade för sin förbluffade vän att han nu hade blivit kristen. När den kristne vännen frågade hur detta hade gått till fick han svaret: “Jo, för om den kristna kyrkan kan överleva det här, då måste det vara av den helige Ande.”
