För samhällsengagerade och kristna intresserade av politisk debatt kan det vara värt att påminna sig om att Jesus inte lät politiken ha företräde i sin undervisning, skriver Jacob Rudenstrand i en kulturdebatt.
Finns det goda politiska alternativ för mig som kristen? frågar sig Josefin de Gregorio i Dagen 20/8. Mycket tyder på att hon talar för många troende i Sverige då vi nu har möjlighet att utvärdera och sätta betyg på våra förtroendevaldas arbete.
Även om Bibeln inte tar ställning till hur skattesatser, jobbpolitik och välfärdsreformer bäst ska utformas, bejakas tanken på en stat och en gemensam samhällsordning. Vidare säger den inte vilket styrelseskick som är det rätta, däremot beskrivs överheten som en tjänare (Rom 13:4). Man kan dock konstatera att en liberal demokrati är den minst dåliga. En ofullkomlig samhällsordning är bättre än totalt kaos.
På många sätt har det politiska landskapet blivit rörigare och vi är många som helst skulle vilja ha ett enkelt alternativ att lägga vår röst på. Samtidigt är det knappast önskvärt med någon partipolitisk likriktning bland kristna. Det är väl känt att det finns kristna på båda sidor av höger–vänster-skalan. Detsamma när det gäller den så kallade GAL-TAN-skalan. Inom samma församling kan det även finnas dem som identifierar sig med vad den brittiske författaren David Goodhart har beskrivit som Anywheres (“Varsomhelstare”) och Somewheres (“Någonstansare”). Utifrån dessa identifikationsmarkörer lägger vi vår röst – ibland till familjemedlemmars, församlingsmedlemmars och vänners bestörtning. “Är du en sådan? Det trodde jag inte om dig!”
En märkbar konsekvens av det nya politiska landskapet, som kan noteras i de Gregorios artikel, är den politiska hemlösheten. För många kan det upplevas som att det parti man tidigare engagerat sig i har rört sig i en riktning man själv inte vill gå i. För en del kan detta innebära en besvikelse – en känsla av att ha blivit övergiven. Men ett politiskt parti är aldrig menat att inta en sådan position. Man gifter sig aldrig med ett parti. I en tid då både den politiska inriktningen och retoriken har blivit alltmer existentiell är politisk avgudadyrkan en påtaglig frestelse. Även om den politiska arenan är viktig har vi som kristna inte vår främsta identitet där.
För samhällsengagerade troende och kristna intresserade av politisk debatt kan det därför vara värt att påminna sig om att Jesus inte lät politiken ha något företräde i sin undervisning. Å andra sidan undvek han inte heller de politiska frågeställningarna, eller gav förenklade svar på dessa.
Även om den politiska arenan är viktig har vi som kristna inte vår främsta identitet där.
I evangelierna möter vi ofta Jesus i samtal, dialoger och debatter. I Bibel 2000 nämns exempelvis orden “frågade” och “svarade” 145 respektive 275 gånger, vilket illustrerar hur Jesus gick i närkamp med individers och gruppers funderingar och invändningar. Flera av dessa utbyten skedde när fariséerna tillsammans med saddukeerna, vilka var teologiska meningsmotståndare (de hade olika syn på uppståndelsen från de döda), försökte sätta dit Jesus i teologiska frågor. Men vid ett tillfälle i Matteusevangeliet 22:15-22 (med parallellställen i Markus och Lukas) samarbetade fariséerna med en grupp som benämns herodianerna och som var fariséernas politiska meningsmotståndare. Till skillnad från fariséerna stöttade nämligen herodianerna den romerska kejsarmakten och nu ville man ställa Jesus mot väggen: “Är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?”
Frågan om beskattning var (och är) ett återkommande trätoämne – se bara hur Roms tullindrivare beskrivs i evangelierna. Men den skatt som Jesus frågades ut om var ingen vanlig skatt. Drygt 25 år tidigare initierade Judas Galiléen ett uppror mot romarna på grund av just denna huvudskatt, som togs ut med samma belopp för alla (en denar som motsvarade en dagslön för de flesta) och skulle betalas direkt till kejsaren för att bekräfta att man var hans undersåte. Liksom Jesus hade även Judas rensat templet, men då från den romerska närvaron. Nu återstod frågan om den omtvistade huvudskatten: Var Jesus också en upprorsmakare? Var han en politisk aktivist? Eller mer grundläggande: På vilken politisk sida stod Jesus på?
Att han vägrade ge ett enkelt ja/nej-svar illustrerar det komplexa när det gäller den kristnes relation till staten. När Jesus talar om vår relation till honom är han ytterst tydlig och rak, men när det gäller vår relation till överheten får vi inga enkla svar. Vår tids populistiska retorik känns mycket främmande.
Enligt Matteus bad Jesus sina utfrågare att visa honom “ett mynt som man betalar skatt med” varpå de gav honom en denar. Vi har idag tillgång till de denarer som användes. På ena sidan finns den latinska inskriptionen “Tiberius Caesar, son till den gudomlige Augustus”, på den andra “Pontifex Maximus” (överstepräst).
“Vems bild och namn är det här?” frågade Jesus och svaret var uppenbart: “Kejsarens”. Då sade han till dem: “Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud.”
[ Finns det goda partipolitiska alternativ för mig som kristen? ]
Samtidigt som Jesus vägrade säga vilken politisk sida som är den kristna, vägrade han också att tillerkänna mänsklig överhet fullkomlig auktoritet och lojalitet, något som då var vanligt. Enligt historiker introducerar Jesus helt enkelt tanken på att staten inte är obegränsad – den har tydliga gränser och kan inte kräva någon total lydnad – det kan bara Gud. Särskilt i mötet med politiska ideologier som drar åt det totalitära, som nationalism, kommunism och fascism – men även våra tiders hyperindividualism – riskerar den kristnes överlåtelse att ersättas av det skapade i stället för Skaparen.
“Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare,” sa Winston Churchill och det ligger något i det. Även när vi frågar oss om det finns goda politiska alternativ för oss som kristna. Kanske bör vi hellre ställa oss frågan: Vilket alternativ är minst dåligt utifrån det offentligas ansvarsområde?
