I sin kulturessä skriver Josefin de Gregorio om svårigheten att välja politiskt parti utifrån en kristen övertygelse. Hon söker svar i Bibeln och landar i att man bör rösta, men att det även finns andra sätt att vara med och påverka samhället på.
Vad ska man rösta på, egentligen?
Varje valår gör jag alla valkompasser jag hittar. De är ju några stycken vid det här laget. Jag viktar frågor om skatt, miljö, skola, integration, sjukvård, funderar på hur jag egentligen känner om kärnkraft, RUT-avdrag och obligatorisk förskola. Läser på om förslagen. Diskuterar. Bläddrar i partiprogram. Varje gång slutar det likadant. Jag hittar ingenting att rösta på.
Missförstå mig rätt, jag går till vallokalen vart fjärde år, jag väljer något och låter mina kuvert singla ned. Bara en gång har jag röstat blankt. Men jag röstar inte med entusiasm, utan med en stigande känsla av förfrämligande och missmod. Ekvationen går nämligen aldrig riktigt ihop för mig när jag försöker rösta utifrån min kristna tro.
Det ena partiet har en solid familjepolitik. Det andra ett sunt ekonomiskt program som ser till de svaga och utsatta. Men av någon anledning sammanfaller aldrig dessa egenskaper. De som bryr sig om ekonomisk rättvisa vill samtidigt förbjuda religiösa friskolor, eller har ett solitt religionsfientligt arv. De som tycker att föräldrar har rätt att uppfostra sina barn med tro vill begränsa sjukförsäkringar eller göra onödiga skattesänkningar. Med den mer kollektivistiska andan kommer ängslighet i yttrandefrihetsfrågor. Och så vidare.
Man skulle i detta läge förstås kunna bestämma sig för att kristen tro är apolitisk och helt sonika låta bli att rösta. Jag har mött andra evangelikala som gjort så. Till stöd för en sådan hållning kan man kanske anföra att Guds rike inte är av denna världen (Joh 18:36), och att det viktigaste kommer sedan, i nästa liv. Inte sällan går en sådan hållning hand i hand med ett relativt ointresse för klimat och miljö, eftersom himlar och jord ändå en dag ska brinna. Man är liksom på genomresa på jorden och har ett begränsat intresse för den.
Man skulle i detta läge förstås kunna bestämma sig för att kristen tro är apolitisk och helt sonika låta bli att rösta. Jag har mött andra evangelikala som gjort så.
Men det fungerar inte riktigt för mig. Visst, Jesus predikar främst Guds rikes ankomst, omvändelse och förlåtelse för synder, men han ser också till de små och värnar om människans levnadsvillkor här och nu. Han gör brödunder, han botar sjuka, han uppmanar oss att ge av det vi har till de fattiga. Johannes skriver: “Om någon har jordiska ägodelar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” och fortsätter med att understryka att kärleken inte är något abstrakt, en läpparnas bekännelse, utan något som tar sig konkreta uttryck: vi ska älska “i handling och sanning” (1 Joh 3:17-18).
[ Dags för predikanternas partiledarutfrågning ]
Jag tolkar det som att det politiska angår mig som kristen, särskilt när jag läser det tillsammans med Paulus ord om att underordna sig överheten (1 Rom 13:1). Jag ska verka för det goda på alla sätt jag kan: genom personligt handlande, bön, ekonomiskt givande, som vittne, men också i vallokalen. Men därmed är det ju förstås inte sagt att det alltid finns goda politiska alternativ för en kristen.
Det närmaste jag kommit är katolsk sociallära. Inom denna lära, som utvecklades som en motvikt till kommunistiska lösningar på den industrialiserade och kapitalistiska världens problem, framhålls fyra principer: personprincipen (varje människas unika värde och rätt till självbestämmande), solidaritetsprincipen (vi är skyldiga att ta hänsyn till samhällets bästa), subsidiaritetsprincipen (vi har rätt till frihet och utvecklingsmöjligheter) och principen om det gemensamma goda (vi måste aktivt delta i samhällsbygget). Dessutom genomsyras den katolska socialläran av en vittomfattande respekt för livet i alla dess skeden. I den har jag funnit mycket som är sympatiskt, och dess grundinställning, som varken är höger eller vänster, framstår för mig som biblisk.
[ Josefin de Gregorio: Hur ska jag hinna med Gud i småbarnskaoset? ]
Fast det finns ju inget sådant parti i riksdagen, precis. När jag gör mina valkompasser slås jag i stället av hur lätt det är för mig att lockas av vallöften som gör mitt eget liv enklare – vore det inte trevligt med lite mer pengar i plånboken varje månad? Och jag utnyttjade ju faktiskt RUT-avdraget när jag flyttstädade, trots att jag är emot det – i stället för att tänka på vad Jesus skulle ha gjort. Valåret präglas av propaganda och löften som riktar in sig på reptilhjärnan och ryggmärgsreflexen. Socker och snabba kolhydrater. Är elen dyr? Bygg ett nytt kärnkraftverk i morgon. Framtida generationer då? Ja, det är ett senare problem.
När jag gör mina valkompasser slås jag istället av hur lätt det är för mig att lockas av vallöften som gör mitt eget liv enklare – vore det inte trevligt med lite mer pengar i plånboken varje månad?
Missmodet kvarstår. Men det blir ju inte rätt, det heller. Har jag nu alldeles glömt Gud och Hans närvaro? Tror jag att jag kan styra allt som sker i vårt land? Har jag inte fått min uppmaning av profeten Mika:
Han har sagt dig, du människa, vad som är gott. Vad begär Herren av dig annat än att du gör det rätta, älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud? (Mika 6:8)
Jo, jag har ju det. Och jag fortsätter försöka.
Men jag kan inte låta bli att önska att svensk politik erbjöd lite mer svängrum, mer mångfald, mer fantasi och mod. För jag kan ju inte vara den enda kristna som känner mig bortkommen i det politiska landskapet – väl?
