Tekniken vidgar våra yttre horisonter, samtidigt som den hotar att krympa våra inre liv. Ju längre vi når, desto svårare får vi att relatera till den värld vi har kontakt med. Sociala medier kan få vårt kontaktnät att växa, samtidigt som våra relationer tunnas ut eller helt töms på mening, skriver Joel Halldorf i sin kulturessä.
Ingen möbel säger sommar så mycket som en hängmatta, och allra helst vill jag ligga i den och läsa. Jag drömmer, som så många, om lata dagar i skuggan av äppelträdet. Att få försjunka i romaner och helt glömma tiden.
Men det här har blivit allt svårare, och inte bara för mig. Redan för drygt tio år sedan kom journalisten Nicholas Carr ut med boken “The Shallows”, där han beklagade sig över sin förlorade förmåga att läsa. Samma tema tas upp i boken “Stolen Focus” av Johann Hari, en bok som visar hur digitaliseringen har gjort koncentrationssvårigheter till den nya pandemin.
Detta har flera orsaker. Det finns undersökningar som visar att den genomsnittliga arbetaren blir avbruten – eller avbryter sig – var tredje minut, ofta för att mobilen plingar eller för att man vill kolla mailen. När det sker så ofta blir det till en vana, och snart lyfter man telefonen även när den inte blinkar och signalerar.
Det underlättar inte läsandet att det under de senaste åren flyttat allt mer från papper till skärm. Tillfället gör tjuven brukar vi säga, och enligt samma logik gynnar det digitala formatet flyktighet. För det som är både förödande och fantastiskt med internet är att det inte bara är en text, utan ett stort antal sammanlänkade texter. Det innebär att den som läser på skärm ständigt har andra texter närvarande och lätt tillgängliga. Inte sällan i form av hypertext, det vill säga länkar som vi kan klicka på. Följden är att den digitala texten hela tiden pekar läsaren bort, mot nästa text.
Den rörelse som tekniken uppmuntrar till är alltså inte att vi djupdyker ner i en text, utan att vi surfar på ytan av ett hav av texter. Att göra det kan vara en kreativ, närmast berusande erfarenhet, när vi flyter från uppslag till uppslag. Men det leder också till att det blir svårt att behålla koncentrationen när man läser elektroniska texter, för man är ständigt på väg bort.
Arbetsgivare förfäras kanske av den enorma produktivitetsförlust som vår oförmåga att fokusera innebär, men det står större saker på spel. För koncentrationssvårigheterna är inte något som upphör när vi lämnar arbetet – tvärtom. Hjärnan är plastisk och förändras med omständigheterna. På internet finns vi i en miljö som är full av stimulans: reklam som blinkar, mail som plingar och rödfärgade Facebook-notifikationer.
Detta formar oss, och snart präglar vårt sätt att vara på nätet vardagen i stort. Vi börjar scanna verkligheten och våra hjärnor förväntar sig ständiga stimuli. Vi blir rastlösa utan dem, och eftersom många av oss har telefonen på armlängds avstånd kan vi enkelt tillfredsställa våra behov. Priset blir att vi får allt svårare med koncentration och uppmärksam närvaro, vilket också går ut över våra nära relationer. För när vi vänder blicken mot våra mobiler, då avskärmar vi oss från de människorna som just då omger oss.
Det finns alltså ett existentiellt pris som är skyhögt högre än alla produktionsbortfall. Som Hari formulerar det: “Ett liv fullt av distraktioner krymper.” Det som går förlorat är, till sist, vår förmåga att vara närvarande i våra egna liv.
[ Joel Halldorf: trots all vår teknologi har vi faktiskt inte kontroll ]
Digitaliseringen äter sig också in i våra sociala liv på sätt som kan vara förödande. En av vårens stora tech-nyheter var att miljardären Elon Musk ville köpa plattformen Twitter. Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson uttryckte sin oro över att “en svinrik, oberäknelig och obehaglig pajas i ett slag köper en av världens viktigaste kommunikationsplattformar”. Men i ett avsnitt av podden “Stormens utveckling” förklarade Ola Söderholm varför han inte kan förmå sig att bli upprörd över det. Orsaken var att sociala medier redan var det värsta som han kunde föreställa sig.
Vad kan vara värre än att man har gjort hela sitt sociala liv till ett spel man kan vinna eller förlora? Det är så demoniskt. För att vi får bli sedda och bekräftade av andra människor hör liksom till vårt viktigaste behov.
Men nu har det behovet exploaterats och förvridits av sociala medie-företagen.
Problemet är, menar Söderholm, att sociala medier förvandlar mänskliga relationer till ett spel, där det gäller att samla poäng i form av lajks och hjärtan. Då ser vi inte längre varandra som människor, utan som varelser som vi ska hämta in poäng ifrån. Och det gör oss bara ännu mer ensamma.
Tekniken vidgar alltså våra yttre horisonter, samtidigt som den hotar att krympa våra inre liv. Detta är just det samband som sociologen Hartmut Rosa har identifierat mellan ökad räckvidd och minskad resonans. Ju längre vi når, desto svårare får vi att relatera till den värld vi har kontakt med. Sociala medier kan få vårt kontaktnät att växa, samtidigt som våra relationer tunnas ut eller helt töms på mening.
Vad kan vi göra åt saken? Att anklaga sig själv – eller andra – är sällan en bra lösning, och jag tror inte att det här är en utmaning som vi löser genom självdisciplin. I stället behövs ett långsamt och medvetet arbete där vi etablerar rutiner (slå av telefonen mellan vissa klockslag), kulturella normer (inga telefoner vid middagsbord) och strukturer som drar oss i rätt riktning.
Och kanske viktigast av allt: Vi behöver påminna oss om vad det är som riskerar att gå förlorat i distraktionernas tid, och hur mycket vi tycker om det.
Som att tillbringa sommardagar i hängmattan.
[ Magnus Malm: Dags för kyrkan att sluta sitta i Facebooks knä ]
