I veckan inleds Gullbrannafestivalen i Halmstad. Projektledaren Andreas Joakimson har arbetet med festivalen i över tjugo år och genom den berört generationer av kristna. Ändå är han något av en doldis. Dagen åkte till Huskvarna för att träffa honom.
– Där uppe proddar de äppelmusten, säger Andreas Joakimson och pekar mot sluttningen av blommande äppelträd vid Rudenstams gårdskafé.
Bara en event-räv uttrycker sig så.
Själv har Andreas Joakimson proddat, alltså producerat, mängder av olika arrangemang under de 24 år som han varit anställd som ungdomskonsulent för SAU – Svenska alliansmissionens ungdom.
Han fyller 50 i år, men omger sig fortfarande med ungdomar och ungdomsaktiviteter. Bär keps och stora glasögon.
– När vuxna träffas pratas det yrken, karriär, uppvärmning av huset och om att köpa ny båt, du vet såna riktiga bottenämnen.
– Det är roligare att träffa de som har livet framför sig och visionera tillsammans med dem. Jag tänker fortfarande: Vad ska jag bli när jag blir stor?
Rakt över Vättern från kaféet där vi slagit oss ned för lunch, växte Andreas Joakimson upp. Han säger lite ursäktande att han inte rört sig så långt från barndomshemmet i Månsarp, men samtidigt trivs han i Småland. Jönköpingsområdet är hans habitat. Det kan ta timmar för honom att handla mat eftersom han alltid träffar flera som han känner.
Andreas tidiga liv utspelade sig till stor del i Månsarps missionsförsamling. Ungdomsgänget var tajt och fick fria händer att arrangera saker i kyrkan. Hösten 1999 fick de nys om att det fanns en sångare som hette Samuel Ljungblahd som då jobbade på Fryshuset i Stockholm.
– Vi ville göra något på hemmaplan: Tänk om alla kunde komma till lilla Månsarp i stället för att åka till Jönköping! Så vi rev ut alla kyrkbänkar och skapade en klubblokal där Ljungblahd uppträdde. Han kompades av musiker som i dag spelar i Så mycket bättre. Det var Samuels allra första spelning faktiskt. Så det var lite kul.
Och det var din idé?
– Jo … det kan man väl säga, det var jag och ett par till.
Andreas är inte typen som berättar om sina bedrifter. Han skulle aldrig självmant beskriva hur hans arbete banat väg för mängder av unga musiker i kyrkan, hur han utvecklat Gullbrannafestivalen till vad den är i dag och hur han dessutom hela tiden startat nya initiativ, nya mötesplatser.
Saker tycks liksom bara hända där han går fram. Men för Andreas är det laget framför jaget, som gäller.
– Jag är väl en sån som gillar att jobba i bakgrunden. Jag har aldrig velat få bekräftelse från den stora massan; att stå på scen och ta emot massa applåder, det är ju inte det man vill ha.
Många vill ha just det, men varför vill inte du det?
– Nej, men det blir lite skämmigt nästan.
– Jag har aldrig haft någon vilja att framhäva mig, utan är mer glad och tacksam över att något har gått att genomföra. Jag vill inte slå mig för bröstet och tänka “Det där sätter jag upp på mitt cv” – för det har jag inget.
Du har inget cv?
– Nej. Jag har ännu inte behövt söka jobb, men vi får la se.
Andreas Joakimson känns som sinnebilden av orden “easy going”. Han säger själv att han är “lite filbunkig”, pratar om att verksamheter “puttrar på”, använder ofta ordet “gött”. Även arbetsintensiva perioder verkar han ta med ro.
– Jag har ibland undrat var den där väggen som man ska gå in i är någonstans. Men visst, man kanske har varit nära den, det kommer ju överraskande för många som blivit drabbade, har man förstått.
– Ibland har det varit mycket att göra, men jag har kunnat släppa det när jag varit ledig. Då går jag ut och skådar lite fågel, eller fotar. Sedan har jag alltid sovit bra, och har lite kort minne, så jag glömmer det som varit jobbigt. Den sortens personlighet kanske är gynnsam för den här typen av jobb.
[ Politikernba säger ja - Gullbrannagården får bygga ut ]
Andreas Joakimson återkommer till att “alliansarna” är doers – strävsamma smålänningar som gör, i stället för att fundera så mycket. Nu är hans stora fokus att få nästa generation att ta vid, vilket ibland är en utmaning.
– Det föreningstänk som vi är uppvuxna med, ser annorlunda ut i dag. Nu är det mer individualiserat, mer lösa boliner: man agerar utifrån sin egen agenda och tänker inte så mycket på kollektivet. Men det kanske kommer någon vändning, sånt där brukar ju gå i cykler. Kanske ser fler och fler unga värdet av att vi sitter ihop och gör saker tillsammans.
Runt Andreas Joakimsons handled sitter festivalbandet från Gullbrannafestivalen. Varje år när festivalen inleds klipper han av bandet, bara för att sätta dit årets nya. Men nu har samma band suttit där sedan 2019 på grund av pandemin. Han är sugen på att byta ut det – sugen på festival igen.
Under årets festival uppträder bland annat den amerikanska rapartisten Lecrae, Youtube-fenomenet Dirty Loops och popartisten Jonathan Johansson. En stor skillnad från när Andreas började arbeta med festivalen är att det i dag är mycket svårare att boka kristna band.
– Jag växte upp med att man lyssnade på musiken som producerades inom kyrkan, det fanns kristna turnerande band som kunde leva på musiken. Den där uppdelningen mellan kyrkan och världen var ju så klart på gott och ont, men skillnaden i dag är att lovsång nästan blivit den enda kyrkliga musiken. Kristna lyssnar på lovsång, men i övrigt på det som skvalar på radion eller kommer upp på Spotify.
Vad beror nedgången av kristna band på?
– Förr fanns musikscener i kyrkornas fikavåningar och man uppmuntrades att repa och spela i kyrkan, men sedan blev det mer fokus på individuella projekt. Många skapar sin egen musik, men kanske inte alltid framför den live.
– Jag tror också att estraderna har blivit för höga och kvaliteten lite för bra, vilket gör att man inte släpper fram unga. Man hör ju ofta att kyrkan är en plantskola för musiker, men frågan är hur mycket det är så i dag.
[ Här är artisterna som spelar live på Gullbrannafestivalen ]
Andreas Joakimson spelar inte musik själv, men lyssnar desto mer. Han hänger med i ungdomskulturen för att se vad unga pratar om. Engagemanget och drivet har han nog mycket fått hemifrån, tror han. Mamman var sjuksköterska och pappan ingenjör. Båda två väldigt aktiva i kyrkan.
– Pappa var UV-scoutledare precis som jag.
Andreas Joakimsons pappa dog tidigt. Han blev sjuk i cancer och gick bort när Andreas var 13 år gammal och precis på väg in i tonåren.
– Det var en utmaning, säger Andreas och verkar samtidigt inte särskilt pigg på att prata om ämnet. Han har inte riktigt funderat på hur pappans bortgång format honom, men säger att en konsekvens blev att han fick hjälpa till mycket hemma, kanske har det gjort honom extra ansvarstagande?
– Jag beundrar min mamma, hon var stark och blev både som en mor och far.
Han framhåller gärna det positiva som kom med allt det svåra: att kyrkan var det som räddade honom.
– Det fanns vuxna som steppade upp och blev som extrafäder för mig. Egentligen var det ett praktexempel på hur församlingen kan fungera, att alla hjälper till när någon är i kris. Det är så det ska vara, så vi ska verka. Både i församlingen och utåt mot bygden, slår Andreas fast.
Stod du din pappa nära?
– Jo, det gjorde vi nog. Men man har glömt mycket, många år har gått …
– Men jag var ju ändå så pass gammal att jag hade mycket tankar om vad jag skulle göra framåt med föräldrarna, men det brakade ju i och med att han gick bort så tidigt. Det är klart att det fanns mycket besvikelse, hur kunde det bli så här?
Kände du besvikelse på Gud?
– Jo, men samtidigt var det här mitt under min konfirmationstid och konfirmationen blev väldigt viktig för mig. Jag hade bra ledare. Och på ett läger bestämde jag mig för att själv bli en kristen.
– Det var på Gullbrannagården, lägger Andreas till med ett leende.
Sedan avbryts vi av att ett gäng unga ledare från Erikshjälpen kommer in på restaurangen.
– Nämen! Här kommer ni, patrasket! skämtar Andreas.
– Ja, sitter du här, vi tänkte väl att det luktade …
– Ja, det luktade väl lunch, kontrar Andreas. Det är riktigt gött!
Med ens ser jag framför mig hur Andreas interagerar med unga han möter. En del andra vuxna verkar ha dåligt självförtroende när det kommer till att prata med ungdomar. Andreas säger att det bara handlar om “att vara sig själv” och att “bjussa på lite erfarenhet”.
– Om vi vill att våra kyrkor ska överleva är det på ungdomarna som vi måste satsa. Men om det inte finns några relationer mellan unga och äldre finns det ingenting att bygga på. Vi måste leva nära dem för att också kunna vara med och ge rätt feedback så att de växer.
Du har jobbat med detta i många år. Var får du uthålligheten ifrån?
– Det kan man undra faktiskt, svår fråga. Men jag tror att det har att göra med att jag fått fria händer. Jag var också ung en gång när jag gick in i tjänsten och fick höra: Gör vad du tror på.
– Min företrädare var teolog och pastor, men det är ju inte jag. Jag är utbildad fotograf, men annars rookie. Conny Haraldsson som anställde mig sa: Jag tror att du har något! På samma sätt vill jag säga till unga i dag.
[ Gullbrannaprofil räddade liv i lavinolycka ]
---
Fakta: Andreas Joakimson
Ålder: Fyller 50 år.
Familj: Frun Johanna och tre söner.
Bor: Kaxholmen, Huskvarna.
Gör: Ungdomskonsulent på SAU – Svenska alliansmissionens ungdom och projektledare för Gullbrannafestivalen.
Bakgrund: Utbildad fotograf vid Viebäcks (numera June) folkhögskola. Arbetade i många år för SAU:s ungdomstidning Ung Tro, blev sedan ungdomskonsulent. Arbetade också under några år som grafisk designer för ungdomsmagasinet IKON1931.
Aktuell: Projektleder Gullbrannafestivalen som pågår på Gullbrannagården i Halmstad 7-10 juli.
---
