I sin kulturessä beskriver Magnus Malm fyra fiktiva och ett verkligt exempel på människans ovilja att agera och presenterar en biblisk trestegslösning från liknelsen om den förlorade sonen.
Här är fem berättelser om vår häpnadsväckande förmåga att stoppa huvudet i sanden. Med andra ord: konsten att förneka verkligheten och låtsas som om inget har hänt.
Vi börjar med Thomas som sitter intagen, dömd för våldtäkt på en ung tjej. En svår händelse i barndomen och ett allt grövre porrmissbruk ledde fram till vad som inte fick hända. Nu genomgår Thomas sömngångaraktigt de faser som psykologen gick igenom med anstaltens personal i en föreläsning:
1. Förnekelse. Länge nekade Thomas helt enkelt till att det hela hade ägt rum, att han själv var huvudpersonen, att han alls hade träffat den där tjejen.
2. Förminskande. Det var egentligen inte så farligt. Det var ju inget fullbordat samlag.
3. Förvrängning. Det var faktiskt tjejen som tog initiativet och drev på. I själva verket hade de bara lite mysigt en stund.
Och så länge Thomas sitter fast i den här förnekelsetrappan händer ingenting på djupet med honom. Händelsen mal runt i honom utan att han blir av med sin skuld, kan ompröva sitt liv, vågar tänka framåt.
Så har vi Eva som jobbar för mycket. Den ständiga övertiden har blivit rutin, jobbet följer henne som en skugga på den alltmer krympande fritiden, hon får allt svårare att sova på nätterna, vaknar tidigt och släpas hjälplöst runt av tankarna på alla problem och projekt.
Hennes man Henrik har slutat försöka få henne att jobba mindre. Hans signaler har drunknat i ständiga bortförklaringar: Nej, jag jobbar inte mer än någon annan på kontoret, ja, efter nyår blir det lättare för då har vi genomfört omläggningen, jamen vi hade ju massor av tid med varann under semestern, du försöker alltid hålla tillbaka mig när jag vill satsa på något, och förresten hur skulle vi klara våra amorteringar om jag inte jobbade?
Tredje historien handlar om Johan och Camilla som försöker med konstgjord andning i ett alltmer sönderfallande äktenskap. De allt vidlyftigare resorna, köksinredningarna, kurserna och andra livsstilsprojekt får allt svårare att dölja ett allt torftigare samliv där Johan och Camilla lever allt mer parallella liv med allt ytligare kommunikation och mindre nyfikenhet på varandra.
Goda vänner har gjort diskreta försök att sätta ord på vad de ser och anar och i enskilda samtal kan både Camilla och Johan erkänna att de mår rätt dåligt i sin relation. Vi borde nog ta tag i det här på något sätt, livet är ju för kort för att man ska må så här dåligt. Man borde egentligen leva på ett annat sätt. Kanske vi skulle försöka samtala med någon.
Men tiden går och sprickorna djupnar och hårdnar. Ingen tar steget. Det har ju gått hittills, vi kör på ett tag till. Orkar inte just nu.
Jag vet att det är så illa, men jag gör inget åt det utan lever som vanligt.
Fjärde berättelsen: En kristen församling som obevekligt rört sig mot ruinens brant de senaste 30 åren. Sjunkande medlemstal, alltmer gnisslande verksamhetsmaskin, tråkiga gudstjänster, konflikter mellan medarbetarna, en grupp som krävde förnyelse men som till sist lämnade församlingen.
Man hade förvisso försökt: Bygga ny kyrka. Bygga om kyrkan. Satsa på en informatör som ska göra församlingen synlig i närområdet. Bjuda in intressanta gäster och talare. Skriva visionsdokument. Bättre videoutrustning för websändningarna.
Men man hade aldrig tagit till sig hur allvarligt läget faktiskt är: Om vi inte omvänder oss och förflyttar vår energi från våra privata livsprojekt till att gestalta Guds rike i vårt bostadsområde, så finns det ingen församling här om 20 år.
[ Magnus Malm: Gud behöver inte vår lovsång ]
Den femte berättelsen handlar om det svarta guldet. Till skillnad från de fyra första är den här historien inte påhittad.
Vi börjar med ett citat från den amerikanska tidskriften Time (23 maj). Under första kvartalet 2021 deklarerade Darren Woods, vd för oljebolaget Exxon-Mobil: “Vi tänker satsa på produkter som hjälper kunderna att reducera sina utsläpp. Över hela världen hjälper vi ekonomier att avveckla sina koldioxidutsläpp.” Och Times klimatreporter Justin Worland kommenterar:
“Det här året var konversationen väldigt annorlunda. Olja och gas är nu hett eftertraktade råvaror i spåren av Rysslands invasion i Ukraina, och i första kvartalsrapporten 2022 annonserade samma direktörer massiva vinster. När investerarna ringde in sina frågor till företagsledarna nämndes knappt klimatfrågan alls.”
Och den engelska tidskriften The Guardian följde upp med sin stora undersökning av the carbon bombs: Ett dussintal av världens största oljebolag håller på att projektera nya olje- och gasutvinningar till en sammanlagd summa av 387 miljoner dollar per dag, motsvarande ett decennium av Kinas totala utsläpp. Samtidigt vet alla att Parisavtalets mål att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader kräver totalstopp för alla nya olje- och gasprojekt. The Guardian sammanfattar: “Om regeringarna inte handlar, kan oljebolagen fylla sina kassor medan världen brinner.” (20 maj)
[ Erika Cyrillus: Vi är fartblinda och avtrubbade inför klimatkrisen ]
Två frågor i ljuset av detta: Vad sysslar de svenska partierna med, nu när valrörelsen börjar gå igång på allvar? Har Bibeln något att säga om allt det här?
Den första frågan kan inte besvaras här. Den andra kanske kan få en viss belysning av den mest klassiska av alla omvändelseberättelser, den förlorade sonen. Han som tog ut sitt arv och hällde det i rännstenen, men ångrade sig och återvände till fadershuset – den berättelsen har tre steg som direkt kan tillämpas på alla de fem historierna här:
1. “När han hade gjort av med allt.” Det var första vändpunkten, sammanfattad i den första nödvändiga insikten: Jag kan inte fortsätta leva så här.
2. “Då kom han till besinning”. I grundtexten står det “då kom han till sig själv”. Nästa steg: Jag inser att en förändring är nödvändig.
3. “Och han gav sig av hem till sin far”. Med andra ord: Jag är beredd att betala priset för en förändring.
Lägg märke till att det inte finns någon automatik mellan dessa tre steg. Jag kan mycket väl stanna på första steget, exempelvis genom att döva min insikt med någon lämplig flyktverksamhet. Det går också utmärkt att stanna på andra steget, i vad som så vackert kallas för kognitiv dissonans: jag vet att det är så illa, men jag gör inget åt det utan lever som vanligt.
Det är först vid tredje steget som det märks om vi menar allvar. Psykologen Carl Gustav Jung formulerar det så: “Endast det vi har accepterat kan förändras.” Så länge vi inte är beredda att betala priset för en förändring har vi inte accepterat att verkligheten faktiskt ser ut så här.
[ Magnus Malm: Dags för kyrkan att sluta sitta i Facebooks knä ]
