“Kämpar vi med näbbar och klor för att hålla oss kvar på den vinnande sidan, eller intar vi som den tidiga kyrkan den position där alla kan mötas och där en ny och gränsöverskridande gemenskap kan växa fram?” frågar Magnus Malm i sin kulturessä.
Vart går de kristna när den politiska polariseringen skjuter in sina glasväggar rakt igenom släktbjudningen? När de ekonomiska klyftorna i ett av världens mest jämställda länder snabbt håller på att rita om hela den svenska självbilden? Kämpar vi med näbbar och klor för att hålla oss kvar på den vinnande sidan, eller intar vi som den tidiga kyrkan den position där alla kan mötas och där en ny och gränsöverskridande gemenskap kan växa fram?
I en skarp artikel i DN (1/2 2022), skrev Anders Ekström, professor i idé- och lärdomshistoria, om hur den nyliberala yran under 1980- och 90-talen monterade ner den gemensamma offentlighet som under lång tid vuxit fram i Sverige som en självklar förutsättning för ett demokratiskt samhälle där olika människor får plats. Sönderfallet kom som ett brev på posten: även om det sker med viss fördröjning kommer det fram; inte minst när pandemi och krig blottlägger de privata aktörernas oförmåga att se längre än den egna kundkretsen. Som Anders Ekström skriver:
“Känslan av delaktighet i det allmänna är också källan till det solidariska överskott som varje samhälle förr eller senare behöver. Den avgörande måttstocken på ett samhälles bestånd är medborgarnas beredskap att gå varandra till mötes, och att anpassa sina val till andras behov. Det blir tydligt när samhällen sätts under press.”
Låt oss göra en liten tidsresa tillbaka till romarriket. Denna kosmopolitiska smältdegel ligger mycket närmare vår egen globala värld än den homogena tyska bondekultur som var Luthers miljö, vilket delvis förklarar varför vi har så mycket lättare att identifiera oss med de första århundradenas kristna.
Det romerska samhället hölls som alla gamla kulturer samman av ett tätvuxet nätverk av ömsesidiga gåvor. Det sträckte sig från grannars utbyte av gåvor och tjänster till rika makthavares panem et circenses, bröd och skådespel, som investerades i såväl utvalda individer som hela befolkningar för att återbetalas i lojalitet, lydnad och ärebetygelser. Do ut des, för att ta ett annat latinskt uttryck; jag ger för att du ska ge.
Det innebar bland mycket annat att de som inte hade något att ge tillbaka, de grupper som varken hade pengar eller kunde erbjuda någon effektiv arbetskraft eller utgjorde politiskt intressanta målgrupper – de “fanns” helt enkelt inte i det romerska samhället. Peter Brown, historieprofessor vid Princeton och ansedd som världens främste på senantiken, skriver om detta i sin magnifika Through the eye of a needle:
“Det var en värld som tycktes styras av ömsesidighetens järnhårda lag. I en sådan värld uppfattades det som otur att drömma att man gav pengar till en tiggare. En sådan dröm var ett förbud om döden: `Ty Döden är som en tiggare, som tar och inte ger något tillbaka´.”
In i denna värld träder så den kristna kyrkan, den högst blandade gemenskap som vuxit fram i gensvar på Jesus från Nasaret. Han som undervisade sina lärjungar utifrån en helt annan världsbild:
“Skall ni ha tack för att ni gör gott mot dem som gör gott mot er? Också syndare handlar så. Och skall ni ha tack för att ni lånar åt dem som ni tror kan betala tillbaka? Nej, älska era fiender, gör gott och ge lån utan att hoppas få igen. Då skall er lön bli stor, och ni skall bli den Högstes söner, ty han är själv god mot de otacksamma och onda. Var barmhärtiga såsom er fader är barmhärtig.”
[ Fredrik Wenell: Hur kan godhet ha blivit ett problem i Sverige? ]
Existensen av en sådan Gud, som till skillnad från de antika gudarna inte var beroende av människans offer och böner för att visa välvilja, fungerade som en gigantisk hävstång som ur den namnlösa och ansiktslösa massan av fattiga lyfte fram människor som ingen förut hade sett. Det var just deras oförmåga att betala tillbaka som gav dem tillträde till festen, som Jesus säger:
“När du bjuder på middag eller någon annan måltid, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar, så att de bjuder tillbaka och det blir din belöning. Nej, när du skall ha en fest, så bjud fattiga och krymplingar, lytta och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig någon belöning; belöningen får du vid de rättfärdigas uppståndelse.”
Därför kunde till exempel biskop Ambrosius i Milano predika som en advokat för de fattiga i slutet av 300-talet. Som Peter Brown skriver: de fattiga betraktades av kyrkan inte längre bara som “others” utan som “brothers”. Det gav Ambrosius en helt annan utgångspunkt: “För om de rika skulle utmanas att för första gången ta vara på sina bröder, så kunde de också hållas ansvariga för att vara sina bröders förtryckare.”
Den här synen på fattiga visar också hur djupt marinerad den kristna kyrkan var i den gammaltestamentliga historien:
“... i Gamla testamentets texter möter inte de fattiga de rika som tiggare som ber om allmosor. Snarare kommer de fattiga som i ett gammalt Mellanösternsamhälle inför de mäktiga för att få rättvisa … de var inte så mycket offer för fattigdom som offer för våld och förtryck från mäktigare personer än de själva... `rättfärdighet´ skapades genom en handling av rättvisa som de mäktiga gjorde mot de svaga. Det var långt senare som det kom att betyda allmosor som de rika gav till de fattiga.”
Och Peter Brown gör en sammanfattning som går som ett jordskalv genom århundraden:
“Det var omdefinieringen av de kristna fattiga (härledd från Gamla testamentet) som var den mest avgörande faktorn för att säkra kristendomens slutliga triumf i städerna under 400-talet. När man började se de fattiga inte bara som tiggare utan som personer som sökte rättvisa och skydd, så tog det sig i uttryck i ett växande krav inom de kristna gemenskaperna att engagerar sig i social aktion som nådde bredare än bara välgörenhet för de utblottade.”
Detta handlar alltså inte om “kristna värderingar” som kan klistras på vilka sekulära partiprogram som helst. Det handlar om existensen av en Gud som förändrar allt, och som utgör utgångspunkten för ett helt annat sätt att se på människan och världen.
[ Magnus Malm: Kristna ledare måste sluta sitta i Facebooks knä ]
Det utmanar alla ideologier till höger och vänster som alltid tenderar att i stället bli idoletrier, avgudar där vi söker vår trygghet i stället för hos den levande Guden. Kommunismens kritik av religionen som passiviserande opium faller platt till marken inför den tidiga kyrkans exempel. Likaså kapitalismens försök att ersätta Gud med mammon som kriterium för vad som är ett meningsfullt liv och en värdefull människa.
“Att samla skatter i himlen” har ofta uppfattats som flykt från den här världen, att vända bort blicken från samhällets orättvisor för att vänta på bättre tider “ovan där”. För den tidiga kyrkan var det precis tvärtom: det var just existensen av en himmelsk verklighet som frigjorde pengar och konkreta insatser för att hjälpa fattiga och skipa rättvisa.
Om det inte finns något hopp bortom det materiella, låt oss då äta och dricka ty i morgon ska vi dö: Det var i den kulturen de kristna till allmän häpnad började bete sig som om världen var mycket större än så.
