“Vi kan inte förvänta oss någon större enhetlighet inom församlingar och gemenskaper, och ännu mindre inom samfunden. Det spretar redan, och det kommer att bli ännu rörigare framöver”, skriver Joel Halldorf i sin kulturessä.
Farfar hade, som många predikanter i hans generation, klippärmar som han fyllde med saxade tidningsartiklar. En dag satt jag och bläddrade i dem, och fann artikel efter artikel om en predikant jag aldrig tidigare hört talas om. Klippen var från tidigt femtiotal och kom inte bara ur Dagen och kristen press, utan från alla slags tidningar.
“3 000 hörde fiskarpojke predika” skrev Jönköpings-Posten, medan Dagens Nyheter hade rubriken “Domedagsprofet drar jättepublik på Söder”. Den unge predikanten hette Algot Niklasson – eller “Vackre Algot”, som Expressen kallade honom när de rapporterade från hans väckelsemöten. Under några febriga vintermånader 1950-1951 reste han landet runt och fyllde kapell och möteslokaler varhelst han kom.
Jag bläddrade och läste förundrat. Men plötsligt tog klippen slut. Efter år 1951 fanns det inte längre några artiklar om Niklasson. Och då jag tittade i historieverket “Svenska pingstväckelsen 50 år”, som kom några år senare, fanns han inte ens omnämnd.
När jag frågade farfar vad som hänt svarade han svävande om någon konflikt, men visste inte riktigt. Det räckte för att väcka min nyfikenhet. Jag satt i månader i arkiv och läste brev och gamla tidningar, plöjde pingstpastorers memoarer och reste runt i Sverige för att intervjua dem som varit med.
Långsamt klarnade bilden. Niklasson var uppburen, men inte okontroversiell. Lewi Pethrus hade vissa tvivel, men väckelsen runt Niklasson var för stark för att någon skulle våga protestera. Snart svalnade dock entusiasmen, och samtidigt invände Niklasson mot den splittring av pingströrelsen som skett i Lidman-stridens spår. Då uppfattades han som Sven Lidmans allierade, och stängdes ute.
I en intervju förklarade Stanley Sjöberg för mig vad det innebar att bli bannlyst i pingströrelsen: “Det var en absolut isolering. Och det värsta av allt var ju att kulturen blev så att sedan hälsade man inte på den isolerade. Man ringde aldrig, tog ingen kontakt, utan såg till att han blev isolerad.”
Det var ett hårt straff för en 23-årig predikant.
Jag har ägnat rätt mycket av mitt forskarliv åt kyrkopolitiska strider, och de fyller mig med en särskilt sorg. Men av alla konflikter som jag har studerat är det fortfarande hanteringen av den unge Niklasson som berör mig mest. Visst hade han sina brister, men förtjänade inte att mötas med en sådan brutalitet.
Men tyvärr är det inte en unik händelse, utan snarare ett mönster i historien. När de kyrkliga hierarkierna ställs inför nya och oväntade rörelser är deras impuls allt för ofta att antingen försöka kontrollera eller krossa det. Det var detta som drabbade Niklasson. När det visade sig att ledarskapet inte kunde kontrollera honom valde man i stället att krossa honom.
[ Det finns ingen billig nåd - inte heller för pastorer ]
Ett skäl till att striderna förr blev så hårda var att det fanns mycket att slåss om. Kyrkorna var stora och starka, fyllda av folk och välbärgade. Att vara biskop eller pastor i en stor församling var förenat med både status och makt. Det gjorde kyrkor till arenor för maktkamper.
Därför borde vår tids krympande kyrkor innebära åtminstone en välsignelse: Minskade strider och färre konflikter. För det finns ju inte så mycket makt och status att kämpa om längre.
Så har jag tänkt, men jag börjar bli tveksam till att det är så. För det finns flera tecken på att de kyrkliga hierarkierna blir allt mer vaksamma mot det avvikande. Jag har skrivit tidigare om varumärkeskonfessionalismen, det vill säga betoningen av den egna teologiska särarten. Till samma mönster räknar jag biskopsbrevet om nattvarden från 2020 och Svenska kyrkans nya kyrkohandbok, som båda är – eller åtminstone kan tolkas som – tydligt gränsbevakande. Här finns en ambition att styra upp, reglera och likrikta.
De gamla strukturerna skapades för stora och starka samfund, men de fungerar inte i dag.
Denna gång är drivkraften inte en kamp om makt och status, utan i stället rädsla. I organisationer på uppgång slåss man om strålkastarljuset, medan organisationer i kris kämpar mot sönderfall. Kanske har vi lämnat dramatiska och brutala strider bakom oss, men det sker något annat på många håll i kyrkan: Den inre vaksamheten växer, för man vill bevara känslan av något slags kontroll.
Detta sammanfaller med en paradoxal utveckling i svensk kristenhet under de senaste decennierna, nämligen att överbyggnaderna har blivit starkare samtidigt som det glesnat i kyrkbänkarna. Församlingar lägger ner eller slås ihop, det saknas präster och pastorer och i vissa delar av landet får man köra många mil för att kunna fira gudstjänst. Samtidigt blir kanslier och samfundsledningar allt starkare. När fler ledare och handläggare ska hålla uppsikt över allt färre, leder det lätt till att regleringarna ökar.
Jag tror att alla kristna behöver inse att vi lever i en tid då mycket bryts sönder och begravs. De gamla strukturerna skapades för stora och starka samfund, men de fungerar inte i dag. Det ställer ledarskapet inför ett val: Antingen försvarar man strukturerna, eller så tar man vara på det som växer oavsett om det passar in i systemen eller inte.
Det borde vara ett enkelt val, men det finns något djupt mänskligt både i vår rädsla för det nya och oväntade, och i impulsen att möta kaos med kontroll. Men det går på tvärs med Bibelns bilder av det andliga livet. För där beskrivs livet alltid som något som växer underifrån, fött av den Ande som blåser vart den vill utan att kunna kontrolleras. Det är här kraften finns – och när strukturerna fungerar som de ska så stöttar de det som spirar.
[ Joel Halldorf: Det räcker inte att ha en barnatro ]
I dag växer det andliga livets plantor inte i så prydliga rader som de en gång gjorde. Vi kan inte förvänta oss någon större enhetlighet inom församlingar och gemenskaper, och ännu mindre inom samfunden. Det spretar redan, och det kommer att bli ännu rörigare framöver. Men samtidigt kommer människor fortsätta att söka sig mot livets innersta källor, och i detta ostädade kyrkliga landskap kommer det uppstå gemenskaper och rörelser där det livet spirar.
Frågan är om vi kan leva med spretigheten? Eller om vi fortfarande bara har två sätt att möta det som inte passar in: Att försöka kontrollera det, eller att krossa det.
